Hej alla, jag mår lite sådär just nu, det var värre igår men nu har jag börjat komma lite mer till insikt så det känns lite bättre men ni får ursäkta att det här inägget blir lite sådär för ångesten är fortfarande rätt stor av olika anledningar. I alla fall så är det skönt att det är dags att åka hem i morgon så att vi slipper sitta fast här med mina föräldrar längre och inte kan prata med varandra eller nåt.
Dit jag vill komma är att jag är gravid men att jag tror att vi bestämt oss för att inte behålla barnet. Vi har en treåring och en ettåring här som båda kräver och har rätt till sin tid, Iris har fått stå tillbaka så jäkla mycket när jag först låg och kräktes i nio månader och sedan varit tvungen att ta hand om en bebis i ett år och jag håller på att missa det sista av hennes småbarnstid helt. Astrid kräver fortfarande mycket och jag tycker inte att det är rätt mot dem. Sedan vill jag inte vara gravid mer, jag är överviktig, har inte sovit en hel natt sedan jag minns inte när, tillvaron utan bebis skulle just börja nu ju, jag har ont i kroppen, vill inte ligga och kräkas i nio månader och ha ännu ett sömnlöst år, det var rätt nyss som jag slutade amma och tanken på att börja om igen är inte lockande. Sedan är det ju så att vi bara vill ha två barn, vi får inte plats fler i vårt hus, vi vill inte flytta, vi har inte ekonomi att bygga ut och hålla på och inte lust heller, vi vill ge de två barn vi har det vi kan och inte hålla på och snåla mer för att ha råd med en till.
Sedan är det ju så att det känns jäkligt sorgligt att ta bort ett liv som bitit sig fast och just nu växer på där inne och det är ju det som känns så jävligt.
Men kontentan är ju ändå att jag inte vill något av det här, fan också. Men att börja om med bebis och allt vad det innebär är ändå det jag vill minst, det är bara att inse.
Jag ber om ursäkt om jag bara kläcker ur mig det här nu.