Välkomna till Tivoli Empatia!
Mugglan, absolut. Det gick precis så bra att ett baksalg liksom var på tur så att säga.
Just att jag vet OM att det kommer att komma bakslag, gör på sätt och vis att jag liksom kräver av mig själv att jag borde kunna stoppa dem. Precis som jag fattar en massa annat som leder till att jag kräver väldigt mycket av mig själv. Som om jag skulle kunnat hindra den här sorgen bara för att jag visste om att den skulle komma.
Men det är ju en sak att rent förståndsmässigt ha insikt och kunskap om vad en sorgeprocess är, eller vad en depression innebär, och en helt annan att faktiskt vara i det ena eller det andra. Eller båda. Plus kanske "trasig" sköldkörtel. (Sköterskan som tog proverna sa att det förr var väldigt vanligt med människor som diagnosticerades "deprimerad" och så visade det sig sedan att det var sköldkörteln som gav de symtomen. Man lär sig nytt hela tiden får jag ju konstatera. Hade noll aning om det.)
Idag sa min kurator att
"Du skulle förmodligen vara lite mindre stressad och ha väsentligt lägre press på dig själv om du bara vore lite lagom korkad, så där som folk i allmänhet är. Det kan vara tungt att äga sådan insikt, förmåga att se olika perspektiv och ha så mycket kloka själsförmögenheter som du har. Jag har nästan aldrig träffat någon så träffsäker som du. Du skulle göra ett kanonjobb i min stol om du inte satt i din. Det du missar är att du aldrig på riktigt låter dig själv vara liten och hjälplös och låta någon annan hjälpa dig. Du måste inte bära allting,orka allting och klara precis allting. "
Om det är någon som gissar att jag började gråta och bet mig själv ganska hårt i läppen då, så gissar ni rätt.
"Och apropå lösningsorientering så kan man inte alltid lösa allting, ibland måste man vara där man är och vänta lite, du försöker ju hitta lösningar på precis alltig hela tiden, men det du upplever nu är ju en sådan sak man inte kan göra något åt".
"Jamen jag klarar ju inte ens banala samtal om vilka namn som är fina utan att skrika av sorg inombords"
"men herregud, det är väl ett jättekänsligt ämne! Att sitta och veta namn man vill ge men inte ha någon att ge dem - jag skulle storböla om jag vore du!"
Det är kanske rätt bra att jag sökte hjälp där i början av december...
Proverna kan ta uppåt två veckor att få svar på. Så nu får jag leva i ovisshet om huruvida en del-eller allt, eller något alls- av hur statusen på mitt mående är, beror på sköldkörteln och ifall jag kanske har struma eller vad det är.
-eller om jag bara är uppfuckad i skallen och ska ha medicin så serotoninet kommer på rätt nivå.
Under tiden tar jag de promenader jag pallar, och kommer ångesten så får jag helt enkelt uthärda den och bestämma att jag vet att den går över och att det inte är den som är jag. Det är otäckt och skrämmande och fruktansvärt, men man dör inte av det-ens de gånger man känner att man inte kan andas.
Jag är väldigt glad för er och era omtankar, så ni vet.