Välkomna till Tivoli Empatia!
*vinkar lite*
Min tillvaro sammanfattas nog bäst av följande visdomsord:
Vår herre sade;
Le och var glad ty det kunde vara värre
Jag log och var glad
och mycket riktigt blev det värre...
Det här inlägget sprider inte direkt julefrid så feel free att scrolla!
I tisdags trodde jag att dagens största bekymmer var att få en tid på VC för örondroppsrecept mot gurgel och kli samt en skitbil som försökte koka hela vägen till jobbet.
Väl framme på jobbet och strax innan jag fått av mig halsduken så blev jag inringd till företagshälsovården för provtagning - omedelnyss.
Tydligen var resultatet av reuma-proverna jag lämnade veckan innan dåligt så det skulle kontrolleras en gång till.
Hurra? Eller nåt.
Sen blev det snöstorm så jag lämnade bilen på jobbet och tog bussen hem.
I lördags åktes det till lärdomsstaden så yngsta fick inhandla julklapp till storasyster och sedan parkeras hos svårmor så vi kunde handla resten av klapparna.
Jag hatar nåt så intensivt att traska runt och trängas med folk och leka "lyckliga familjen" så jag bara vill gråta eller möjligtvis skrika.
Fast vi hittade det vi skulle och en bonusklapp som vi inte trodde vi skulle hitta.
Sen åktes det till mitt jobb där han fick skotta fram min skitbil och fylla ny kylarvätska (den läcker som ett såll därav kokandet).
Då rasar kylpaketet på hans bil som börjar stormkoka och skjuta ur sig vatten både ute och i kupén. Som bonuseffekt sveptes bilfan in ett praktfullt ångmoln varpå en förbipasserande bilist stannar och försöker spruta pulver på bilen... Snällt tänkt men jag är glad att han hejdade sig.
Kokande bil körs till svårmor och jag efter i skitbilen. Planen var att jag skulle åkt hem och han till svårmor för att handla och skotta snö. Inte alls att jag ofrivilligt skulle bli sittande i hennes kök.
Nu har jag bara pratat med henne i telefon efter att jag upptäckte "det stora sveket" så det blev säkert jobbigt för henne också men jag var verkligen inte rustad för att lyssna till:
Ojvoj men vi som skulle åka och handla x 3
Ojvoj men då får jag skotta själv i morgon. Hjärtdoktorn sa att jag inte skulle skotta men det får gå ändå x 2
Ojvoj vilket elände det är med bilar x 5
Ojvoj hur ska hon kunna sova nu då da x3
Han är diabetiker och behövde äta en frukt för att inte hamna lågt varpå:
4 gånger fick vi säga att vi INTE skulle äta middag hos henne
En slät kopp kaffe tackade jag ja till men avböjde något att äta. 9 gånger fick jag upprepa "tack, det är bra för mig"...
Efter att hon vojat sig över hur det skulle gå med hennes handlande och hur han skulle komma till jobbet så ledsnade jag och påpekade att även JAG ska ta mig till jobbet och om inte 8-åringen ska GÅ 3km från fritids och hem så behövde även jag bil att förflytta mig med eftersom matarbussen går ytterst godtyckligt och dessutom inte alls på skolloven...
DÅ kläcker hon ur sig att "om man bor här så behöver man ingen bil alls för här i stan går det bussar!"
(Eh, varför måste då vi köra 7 mil tor extra för att KÖRA HENNE ÖVERALLT?????)
Dessutom -
Det är mer än 20 år sedan vi valde att flytta ut på landet istället för att bo i hans mormors hus (100m från svärföräldrarnas) och det valde vi av flera orsaker.
Bl.a. att jag inte uppskattade att hans föräldrar tyckte det var en självklarhet att använda reservnyckeln och gå in oinbjudna i VÅRT hem för att byta gardiner och rota i smutstvätten... Och byta gardiner i någon annans hem gör man lämpligast runt 8-tiden på söndagmornar...
Så självfallet är det ju jag som sedan dess varit den stygga och otacksamma som rövat bort hennes enda son och flyttat honom hela ohemula 3,5 mil bort - världens ände minst.
För hon hade ju behållt sin mammas hus för där skulle hennes son och hans familj bo. Så det så.
Sunt eller?
Självklart så rann sinnet på mig så jag tog tillfället i akt att upplysa henne om att hon nog hade rätt. Hade vi valt att bo kvar i fina villaområdet så hade jag tagit mitt pick och pack och dragit någonstans där människor visar varandra RESPEKT och då hade jag ju sluppit det helvete jag genomlever just nu!
Så lösningen på alla problem just nu kanske är att han flyttar hem så han kan serva lilla mamma och leva det liv hon valt åt honom så kan jag flytta nån annanstans och slippa bli illa behandlad hela tiden? (I det närmaste ordagrant)
Hon tittar lite osäkert på mig och säger att hon förståååår ju att det är jobbigt för oss också när bilen går sönder...
Nu vet jag att jag blir lite smått otäck när jag blir tillräckligt arg eller sårad. Jag tillhör kategorin som inte skriker eller gråter utan jag blir bara kall och genomelak. Jag höjer aldrig rösten vid ett sådant tillfälle, snarare tvärtom eftersom det tvingar andra att lyssna. Dessutom så blir mitt språk oerhört korrekt och jag har genom livet blivit upplyst om hur "otäck" jag är...
Kan inte påstå att jag direkt älskar mig själv när jag blir sån men jag kan bara ta så mycket skit på samma gång.
Herregud - vi flyttade för mer än 20 år sen!!!! Respektera det val vi gjort för f-n!
Utöver detta så är jag tydligen sambandcentral för våra mammors hejdlösa oro över om äldsta dottern kommer kunna ta sig hem från London på måndagkväll "för det är snöööökaos i england". Å dom ligger vakna av oro för tänk om hit och tänk om dit och kommer hon kunna ta sig hem????
Hur i hela fridens dar ska jag veta det??? När blev jag personligt ansvarig för såväl vädret i England som flygtrafiken?
Med en dåres envishet har jag upprepat att dom INTE ska flyga från Heathrow (pedagogiskt förklarande att det är den flygplatsen som har haft problem som dom pratar om på nyheterna) Den flygplatsen dom ska åka från (Gatwick) har inte haft lika stora problem så det går nog såååå bra såååå.
Dessa samtal äger med fördel rum flera gånger om dan för säkerhets skull.
Känns inte som att det är så himla kul att jag stoppar in näsan här och bara strör elände omkring mig
Men nu har jag suttit här och stirrat i en timme istället för att sova så jag postar mot bättre vetande