Tantvarning – om igen!
Låt oss försöka väcka liv i det gamla tantskrället!
Så här i höstmörkret och den annalkande vintern blir det lätt lite ensamt i mörkret.
Fram med kaffekoppar, kakfat och krämpor…VÄLKOMNA alla tanter gamla som nya!
Låt oss försöka väcka liv i det gamla tantskrället!
Så här i höstmörkret och den annalkande vintern blir det lätt lite ensamt i mörkret.
Fram med kaffekoppar, kakfat och krämpor…VÄLKOMNA alla tanter gamla som nya!
Tack! Men nu känner jag att jag måste klargöra här en sak. Min make är inget monster. Han älskar mig djupt och är mig lojal. Han skulle kunna hugga av sig armen för mig och barnen, utan att tveka. MEN, han har väldigt kort väg mellan tanke och handling och kan inte styra sina impulser särskilt bra. Ni vet, man tänker en massa elaka saker men man lägger band på sig i sista sekunden, för man vet att man egentligen inte menar det utan att man bara är upprörd. Min make har inte den impulsstyrningen, utan det kommer ut direkt, utan censur liksom. Och sedan kan han ångra sig enormt, men där är det lite svårare att få ut ett förlåt, för det där med känslor är väldigt jobbigt... Ja, det är väl en av orsakerna till att man misstänker den diagnos man misstänker...
Men ibland tycker man ju att som vuxen måste man ta ansvar för vad man vräker ur sig och sina handlingar. Problematiskt är vad det är! :-S
Flamman,det förstår jag mkt väl. F.låt om det lät annorlunda. Min makes bror har just fått diagnosen adhd med en släng av aspergers och det var en oerhörd lättnad för hela familjen. Han har mått sååå dåligt för en mer kärleksfull man och far finns inte och frugan har på sitt håll tänkt "om jag bara gör si eller så,så kanske det går bättre". Dåligt samvete i massor från båda håll alltså. NU när medicinering och samtal kommit igång märks redan en liten ljusning. Det har dock varit väldigt svårt för mannen att erkänna att det faktiskt finns hjälp att få och att man inte behöver klara allt själv (och att det inte är honom som person det är fel på.)
Det är väl själva insikten som är jobbisgast ibland. Men att han älskar sin fru och barn,Det råder det inga tvivel om.
Låter bekant
Gött, då känner jag mig förstådd.
Hoppas det är ok att som "nyis" börja gnäla redan... Men fy vad folk kan vara okänsliga/tanklösa ibland! Mötte en bekant i affären nu,har inte så mkt kontakt längre men pratar ju såklart när vi möts. efter lite ditt och dattsnack så kläcker människan ur sig "Men du,nu när du är 40 mååste ni skynda err att skaffa barn. Det är en gudagåva att bli mamma och lite konstigt är det ju att du inte skaffat några..." SAY WHAT,visste inte om jag skulle böla,bli förbannad och flippa totalt.
Hon har ingen aning om våran situation (4 missfal,otaliga utredningar och sedan ett besked att jag inte kan fullfölja en graviditet) och att bara kläcka ur sig en sådan sak är ju helt otroligt. Visste inte vad jag skulle svara uan stod och såg ut som en fågelholk. ja ja,lycka till säger hon och traskar därifrån. Vad säger man eg om en sådan människa.
Förlåt det kanske lite väl utlämnande utlägget men behövde bara spy lite galla.
Nu får det bli mys med hunden och en rejäl kopp kaffe.
gnälla,ska det såklart stå.....inte gnäla!
Precis så var ärkeaset!
Maken däremot är lite väl stolt och ivrig att visa upp sin fru...
Han var och firade en kompis som fyllde 40 förra helgen och av naturliga skäl kunde jag inte följa med. Så stod han och samtalade med en tjej han kände från tonåren, som bröjade flirta lite väl mycket. Då drar karln upp sin mobil och visar upp en bild från i sommras när jag ligger och solar topless! För han ville vissa hur lyckligt lottad han var att hon hade inget att komma med! Slog väl över åt andra hållet kan vi lugnt säga känner inte att jag (eller mina boobies) vill figurera i hans vänskapskrets till allmän beskådan...
Men du är så välkomen!
*kram*
*flera kramar*
Tanklöshet är nog en av mänsklihetens sämsta sidor. Vi förutsätter gärna att vad som är normen för mig är själklart normen för hela min omvärld. Ödmjukhet, respekt och eftertanke i massor skulle flera av oss behöva.