I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Min morfar dog i natt.
Han somnade alldeles stilla in på sjukhuset dit han kom igår eftermiddag.
Han hade bestämt sagt ifrån att "han inte ville bli något kolli"
så läkarna bestämde att inga respiratorer eller annat krångel skulle sättas in.
Det är jag glad för.
Morfar har åtta barn. Hälften av dem tyckte det var självklart redan i somras, (när han var inen första vändan) att man inte utsätter en så gammal man för hur mycket som helst av livsuppehållande åtgärder.
Den andra hälften tyckte det var självklart att man ska rädda livet på folk om man kan.
Nu fick Morfar själv bestämma.
Och morfar var nöjd.
Mätt och färdig.
Han hann inte fira någon 95:e födelsedag, utan vi får samlas till begravning istället.
Men han fick vara klar i skallen och behålla sin värdighet som människa hela vägen. Vad mer kan man begära för sin egen eller någon annans skull.
Kanske att någon av ens barn håller en i handen sista stunden?
Nå, det gjorde en av dem, så han var inte ensam.

Lilla morfar, sov gott. Hälsa Mormor.

Tack alla fina för omsorg!
Man får en del tankar och behöver en stunda att liksom låta livet passera inombords och minnas, fundera, göra avslut. Försöka ta in att människor omkring en försvinner. Att man själv flyttas närmre åt det håll där evigheten är. Att det vi inte minns av det de gamla har berättat, vips är borta och glömt om vi inte påminner oss. Och så vidare. Man blir lite trött och tagenn av alltihop märker jag, men det är ändå fint att få ta sig den stilla stunden och "tuna in" lite.

Flamman, jag förstår att den delen som kommer nu och all sorg som väller fram hör ihop och är nödvändig. Det blir lite av "sista rensningen" inombords också. Få ut allt och göra riktigt avslut. Sedan finns där plats för så mycket mer av den kärleksfulla vardag som du beskriver med din nya man. 
Flickornas sorg ser ju lite annorlunda ut, och de kommer ju att få fortsätta leva med risken att bli sårade och övergivna av en av dem de verkligenborde få ta för givna i livet. Sin egen pappa. Men det får ni ju ta en dag i taget och en händelse i livet åt gången. Viktigast av allt är ju såklart att de alltid vet att deras känslor får finnas och att det är OK att vavara både sårad, arg. ledsen och allt vad det nu är. Med tiden kommer de-saom alla vi andra, att vara tvugna att välja att försonas med hur uppväxten blev och de tillkortakommanden och felsteg som ens föräldrar utsätter en för, alla på sitt vis. De kommer att inse, att även om där finns svarta stunder och djup sorg bakåt, så kan de leva ett rikt och fullt liv framåt. Inte minst för att dekommer att kunna räkna in så mycket kärlek och trygghet ifrån sin mammas sida.

Vet du vad, jag önskar av hela mitt hjärta att det verkligen vore självklart. För alla barn. I alla hem. Att man inte måste gömma, dölja och mörka hur man känner. Att alla små barn, förutom sorgen över separationen i sig, slapp bära skuld över sina egna känslor dessutom. Jag vet att dina tjejer har dragit vinstlotten där, men faktiskt tror jag det är alldeles för vanligt att det inte alls är OK att lätta på trycket och släppa fram det man har inom sig.

Heloise, usch och fy vad jobbigt att fundera "å ena sidan å andra..." Det är inte svårt att förstå båda vågskålarnas tankeinnehåll. Hoppas ni får känna att ni landar i ett beslut där ni kan känna ro och frid att vila i det ni bestämt. Det är SÅ hemskt tärande att vackla hit och dit.

Apropå vackla: gubb-j**eln som ville köpa vagnen, ni vet han som skakade hand på ett pris förra söndagen...

...har varit alldeles bortblåst och oanträffbar sedan i söndags och inte gått att nå.
Då säger man ju "skit i honom och där ser man vad hans handslag var värt."

...men sedan ringde han idag. Ja, och då vill han såklart ändra i det bestämda och betala 10 000 mindre. Fast då stå för frakten själv (han hade förut lyckats övertala min sambo om att de skulle dela på frakten)

Tur att det inte var mig han pratade med för liksom "hallå? ringer DU nu? Jamen vad fint, fast vet du, jag gör inte affärer med sådana som inte står vid sitt ord och jiddra kan du göra med någon annan, ajöken" skulle jag haft väldigt nära till att säga, gärna med lite fler ord.
Men nu sa visst sambon att då får han fanimig se till att få arslet ur och betala snarast för annars skiter vi i det här. Och jag sa till sambon att han ska styra upp gubben när de pratar ikväll igen, så att de TRÄFFAS imorgon och sambon får se på plats på valfri bank att det BLIR betalt. Och köpekontrakt ska undertecknas så det inte ska jiddras något mer senare. Så, nu får vi se om han går med på det upplägget. För isåfall drar vi till Kalmar imorgon och fixar det hela. Och vi hade förvisso behövt de där 10 000 han prutade, men vi har förbanne mig ínte råd att vara stolta, utan får vi loss de där pengarna, kan vi åtminstone klara ut allt som släpar efter, även om där inte kommer att bli över.
Men som sagt var tidigare, så ropaas här ingenting och dras inga lättnadens suckar utan att jag sett pengarna på kontot. Men kanske då iallafall....

Tack ska du ha!

Tänk vad tröga vi människor är egentligen!

Jagmenar, vi kan uppfinna flygplan och penicillin, byta hjärta på folk och göra IVF:er och allt möjligt otroligt.
Men omfatta evighet och livets gång med förståndet, det är det värre med.
Jag känner mig verkligen som Mattis när Skalle-Per har dött

men, han har ju funnits JÄMT....

så sitter man där lite överraskad över att verkligheten och världen ändrats och stilla noterar man att allt ändå rullar på precis som vanligt. Idag gick solen upp som en jättestor apelsin över ån och dimmorna drog över vatten och äng. Och jag tänkte där jag satt i bilen att det var så konstigt att förstå att morfar inte kunde se den.

Eller så kunde han det. På annat håll. Ur ny synvinkel...

Tack Daa. *kramar tillbaks*

Dra mig baklänges vad mätt jag är! Jag åt för många potatisplättar med fläsk. Fast gott var det! Nu måste jag bestämt vila mig en aning tillbakalutad i soffan...

En regnvåt kram med prickiga glasögon för den som vågar och vill. #== ==#
Fy vad synd det är att det inte är -2 istället för +2. Isåfall hade dagens nederbörd inneburit vit sagojul istället för becksvart mörker med smattrande regn mot tak och rutor.

Nåväl. Här ska nu göras ett försök till städryck, så åtminstone huset är någorlunda avröjt inför sista veckans alla punkter på att-göra-listan. Och nej, jag vet att man inte måste tiotusen saker och att "jul blir det ändå", men vill man ha lite julmat, få ihop någon julklapp var och laga iallafall något eget julgodis, så är det lite olika ställen att åka till och en hel del mer att komma ihåg än man vet om när man är liten och tycker det dröjer evigheter inann det blir jul. Och sagostämningen med pynt och levande ljus etc, kräver ju att man tar och plockar fram låorna med pinalerna i.
Jag vill verkligen tycka att det är roligt och mysigt-för det tycker jag ju faktiskt. Men då behöver den där trista städningen bli klar idag så jag kan ägna veckan åt det som mer specifikt är JUL-pysslande.

Annars har saker och ting brutits upp en del i fokus eftersom mamma typ är rätt ledsen just nu och inte minst beror det till stor del på att kommunikationen mellan somliga av syskonen inte är så bra, vilket gör att det blir många jobbiga känslor runt att ordna med begravningen. Och då det jag som får lyssna på hur allt känns. Jag tycker det är sådär kul, men är ju van, eftersom det är så det alltid varit. "PB förstår så bra" Ibland ahjade et nog varit rätt skönt och sorglöst att vara lite lagom "eljest" i skallen, så man slapp fatta så värst mycket alls av alla turer och sidor av saker jämt.

Hur som helst, så ska jag nu sätt aigång och plocka bort pryttlar från bänkar och bord i köket-som jag alltid lyckas få helt belamrade av diverse som visst  har svårt att hitta sin egentliga plats. Sedan ska jag laga torskryggfilé för det var på kort-pris på ICA. Hoppas jag får till något gott.

Doftar gott gör här i varje fall, för igår köpte vi och tog in granen-en mycket vacker pjäs som nu sprider julig doft i salen och ljusen har vi också satt i så den lyser lite mysigt. Resten av pyntet ska i senare i veckan, men lite tjuvstart kan man ju få ha.
Som sagt, kram till er allihop, jag gissar att ni alla befinner er någonstans i jul-proceduren precis som jag.

Hmmmmmmmmmmm...

...jag kan notera att hundkräket pinkade på salsmattan i samband med att granen kom in och blev ställd i sin fot. Så brukar han ju inte göra (som TUR är) så jag undrar om han blev en aning förvirrad av att träden plötsligt hamnade inomhus?   Idag har han försökt äta lite på den, men det verkade gå fetbort, och han gick istället och hämtade husses gympadojja. Den är nog ungefär det enda i skoväg härhemma som är äckligt nog för att i en hundhjärna framstå som delikat...

(Förresten så har då i varje fall inte vi någon perfekt jul att visa upp här. Men jag tänkte försöka låta bli att ha något veritabelt psykbryt innan åtminstone. Det känns som att det är bland det bästa jag kan ge min son-att försöka hitta frid och ro och en lagom-nivå på stök och pyssel.)