Jag har hittat trosorna.
Nu ska jag bara tömma kameran i datorn, så ska jag lägga mig sedan.
Jag tror jag har feber, så jag hoppas jag har rösten i behåll imorgon, efter det kan hesheten få ta över om det nu ärså det ska bli.
Fasen vad dåligt det går för Sverige i skidorna också, ovanpå allt annat.
Så.
En annan dag ska jag vara lite positiv och inte bara bry mig om mig själv.
Ses den dagen istället.
Kram på er!
Tack för alla tankar och kramar hörni.
Vi hade en väldigt väldigt fin begravning och en dag jag tror alla kommer att minnas som en bra dag, trots lera och regn. Det blev så som passade min morfar och jag kan ju säga att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att folk skulle bli SÅ berörda och glada över attt jag tog mod till mig och sjöng "fattig bonddräng". Jag hade tänkt att den skulle finnas med, som en liten del, en hälsning från mig och typ kanske bland det sista på antingen gudstjänsten eller minnesstunden.
-Istället hade de valt att den skulle sjungas det allra första som hände efter klockringeningen (här var det lite spännande att stå uppe på läktaren och försöka känna in när det var lagom att börja, eftersom jag sjöng utan komp), och sedan hakade prästen liksom på visan och knöt an till den i allt han sade. Jag såg ju inte folket, men det sades sedan att stämningen där nere i bänkraderna gick att ta på. Och en farbror kom särskilt fram till mig senare på dagen och sa "jag har aldrig i hela mitt rätt långa liv hört någon sjunga en sång med sådan oerhörd tydlighet och berätta innehållet så träffsäkert och rent och klart som du, och då ska du veta att jag har hört en del under åren" Det, för en som verkligen egentligen aldrig varit någon solist, kändes rätt fint att höra. Och alla kramarna och annars rätt fåordiga kusiner och morbröder som verkligen visade att de satte stort värde på och fick med sig något av sången. "Det kunde inte ha varit mer på pricken" osv.
Jag är djupt tacksam att jag följt min magkänsla och mitt hjärta även den här gången och det känns väldigt fint att få vara med och betyda något för någon annan, på ett mycket djupare plan än att liksom "uppträda för att få beundran och beröm" om ni fattar vad jag menar. Det här är istället fråga om att förmedla känslor och att det uppenbart spelar roll för att föra människor nära varandra är så himla tydligt och då känner jag mig så glad att jag på just mitt eget lilla vis kan vara med och bidra.
Min mamma höll ett tal och berättade en berättelse på minnesstunden som var jättefin och så man var tvungen att börja böla igen. Jag läste en dikt på slutet och insåg då att det var helt rätt beslut att jag i kyrkan stod på läktaren-det är nämligen oerhört svårt att hålla rösten stadig när man har allas ansikten framför sig...
Att få tillfälle att möta så många av mina släktingar var faktiskt jätteroligt och jag kände starkt i hela mig att det bara helt enkelt är slarv och slöseri att inte ta vara på oss allihop bättre, inte ses och inte känna varandra bättre. Vi pratade mycket om det under dagen, vi kusiner och jaha, vips blev det visst så att "JA det vill vi och PB är helt klart kvinnan för att få ihop oss" Nähä? Styra upp och organisera? Jag? Haha! Nämen allvarligt talat, så en jättekusinträff med de morbröder som vill och alla ungar som finns och typ picknink får det nog faktiskt bli. Här hos oss. För jag har ju ett stort hus... Och min äldsta kusin sa "jaha och vilka hade ni tänkt skulle fixa med det då? PB och jag eller?" och så ett asgarv, eftersom det liksom inte kommer som någon direkt överraskning att om det ska bli, så är det nog just precis vi två.
Det är svårt för mig att uttrycka hur starkt det är för mig att ibland i livet möta dem som vetat vem jag är "alltid". Jag är en flicka som flyttat, bytt miljö och börjat om många gånger i livet och människor har fyllts på längs vägen. Många faller med tiden bort igen och platser slutar vara "hemma" och blir istället minnen och historia.
Igår åkte jag på vägar där jag vet exakt vilka blommor man hittar på varje liten sträcka och vart smultronen gömmer sig i gräset. Jag har aldrig bott där. men jag kommer därifrån. jag umgås inte till vardags med männskorna där, men de är grenar på samam träd som jag och vi kommer från samma fattiga bonddräng och hans hårt arbetande hustru. Vi är barn av samma jord och har samma männsikor att tacka för vår själva existens.
Sådant tåls att tänka på och efter dagar som igår, är hjärtat tämligen fullt och kroppen fullständigt slut. Jag skulle kunna sova flera dagar tror jag. Men det vore ju synd, för då missar jag min födelsedag. Och idag skiner dessutom solen, så jag ska väl gå ut och ha tankarna med mig på en promenad. Om inte killen som ska kika på bilen kommer förstås, han hade sagt att han skulle det.
Mugglan, jag tänkte på dig med!
Efter begravningen bjöd ena morbrodern med oss hem till sig. Min mamma och hennes man bodde hos dem så de tyckte vi borde få chans att dela lite mer tid än bara i kyrkan. Han och hans fru träffades alldeles för sent i livet för gemensamam barn och dessutom har hon inga biologiska själv utan har adopterat i ett tidigare äktenskap. Hennes ena dotter är gift med en kvinna och de åkte till danmark rätt nyligt och IVF.ade med fullträff och fick tvillingar-gissa om vi hade att prata om hon och jag! Jag berättade om din och min parallella väg och hur den sedan delade sig och om er operation och den andra kvinnan i salen bredvid. Jag blir så berörda av det fortfarande att jag inte klarar att berätta det utan att rösten bryts och tårarna kommer. Herregud Mugglan!
Ja, så det är verkligen många kvinnor som vet och fått erfara hur orättvist och skört allt som har med barn att göra är. Hur otroligt tacksam man får lov att vara varje gång allt går bra. Och apropå det ska syrran visst preliminärt sättas igång nu den 9, så då får jag verkligen hoppas att allt går som det ska. Det är långt ifrån självklart och det kan i värsta fall gå riktigt illa.
Och vidare då, aropå barn-Ingis???
Ninnis-vad kul att se dig!
Vad tråkigt det är att er vovve är så himla rädd! Vår hund satte sig upp, flög ner från soffan och for ett varv runt huset, upprört skällandes vid de första smällrna. men sedan brydde han sig inte, utan svansade runt oss lika ivrig som vanligt att bara få vara med.
Jag-som älskar fyrverkerier är väldigt glad att han inte är vettskrämd.
Tittade på bilderna från när du och Ingis var här igår innan jag gjorde plats i kameran för nya bilder. Lilla Mini! Tänk att ha är så stor att han bor i eget rum nu. Plutten!
Vet ni, man svänger sig med fler uttryck än man tror som har med väldigt konkreta saker att göra. Jag menar, jag säger själv saker som "ja, det känns som att man inte riktigt går på alla cylindrar" eller "jag blev så förbannad så topplocket gick", utan att jag egentligen alls vet hur många cylindrar man ska gå på eller vart de sitter och hur topplockspackningar egentligen är beskaffade. Men numera, efter alla min biläventyr, börjar jag få en anann insikt i varför man säger att topplocket gått-det är när det liksom ryker och pyser överallt. Och utan alla cylindrar med i maskineriet, så får man konstatera att det verkligen går på halvfart. Bara som ett par exempel ur bilvärlden.
Det verkar i det här fallet vara så att topllockspackningen är paj. Förhoppningsvis. För det är värre om hela toppen är skev eller sprucken. Fast det tror han inte, min hjälpsamma bilmek.
Flamman, jag förstår verkligen helt och hållet hur du tänker runt fler barn. Det känns som att det är väl förankrat i dig själv. Tur att mannnen i ditt liv verkar tillfreds med sin egen biologiska barnlöshet det hade varit en rejält jobbig sak om han till varje pris skulle velat ha egna barn. På alla sätt.
Nu låter det istället väldigt bra. På alla sätt. 
Jag har förresten verkligen heller aldrig förstått det där "Oooooh jag äääääälskar barn".
Jag älskar bara vissa barn-precis som jag bara älskar vissa av de människor jag möter.
Vissa människor gillar jag inte alls, och då skiter jag faktiskt tom i ifall det beror på att tanten/ungen/mannen fått en kass uppfostran.
Heloise, fönsterhissen? vad är det? En jävligt smärtsam historia anar jag i vart fall. Hur mycket skuldkänslor har den här Herr Panzer då? 
Apropå smärta: Fru sy, mina varmaste sympatier! Jag vet precis hur ont du har i munnen nu och jag bävar för den visdomstand som nu under hösten startat bråket i överkäken. den lär bli operation på den med om jag anar rätt. Hoppas du ligger ner och omstoppad tar hand om dig.
Ingis, bilkillen är en entusiast som är med i den lokala klubben som finns för just min sorts bil. Han stannade och hjälpte min sambo en anann gång när han trodde jag överdrev när jag sa att bensinen nog vr nöästan slut.......
.....och han sa då att han så gärna hjälper oss om han kan, för att meka bilar är hans stora och enda hobby. Ergo bilkillen får extrapengar och vi får engagerad hjälp-även en röd dag som denna!
