I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Kollar också Homeland och insåg att vi missat åtminstone ett avsnitt nu i juletid. Shit vad det börjar röra till sig!

Nä jag minns inte vad vi kallade det receptet? det måste ha varit något tjuuusigt va?
Jag minns bara att det blev så jäkla lite mat och såg så ynkligt ut i formen. Fast det är gott och man blir nöjd när man hört någon prata om en maträtt, men sedan inte riktigt minns utan kör efter eget huvud och så blir det gott. Har man lite basiniskt i vad som brukar funka ihop och vad det är en viss ingrediens är tänkt att tillföra, så kan man ju ofta ersätta en sak med något annat, bara effekten blir åt samma håll.
Förövrigt måste jag nog skaffa en sådan där digital termometer, som har smal sticka så man kan kolla fisk och annat som min gamla kötttermometer definitivt inte är lämplig för.

På tal om mat så är ju Sveriges Mästerkock igång igen. Det är ett program jag också gillar jättemycket.
Och så började ju Biggest loser också. I år är faktiskt en person med som jag kände en gång i tiden i vår tonårstid. Intressant att följa hur livet blivit för XX. Första gången det sändes var jag i början alldeles upprörd över vad jag tyckte kändes som förnedrings-TV, med deras så avklädda invägning och utslagsmodellen osv. Men, jag har ändrat mig faktiskt. Jag tycker det verkar som att även de som slås ut får god hjälp mot ny livsstil och jag känner verkligen en enorm motivation att se till att jag själv inte hamnar i deras sits. med den snabba viktuppgång jag haft de senaste åren-även om hormonbehandlingar och annat spelat in-så är det skönt att inse att jag i vart fall vänt trenden i mitt eget liv. Jag tror inte det är så långt bort som man gärna vill tro, att tappa kontrollen och låta livet gå helt på sned. Det kan gälla vikt, ekonomi, alkohol eller vad som helst. Man kan tappa balansen och sedan går det snabbt att rulla hela vägen nerför backen och kanske får man inte stopp förrän man slår i botten.

Nej, jag vill leva!
Fullt ut
jobba med något jag trivs med
försörja mig och min familj
göra roliga saker
vårda mina relationer
ha min hälsa
må bra i hela mig, inifrån och ut.
Det är iallafall något som jag verkligen vet, (mitt i allt jag inte vet och tvekar om, tvivlar på och undrar över).

Och, man ska ju sova mycket för att må bra, så då går jag väl och lägger mig då. Godnatt alla! Det är intressant och inspirerande att ta del av hur vi alla försöker så gott vi kan att göra det bästa av våra liv. Jag följer era med större intresse än vad det kanske verkar som. Och hejja oss! För allt vi kämpar för och arbetar för.

Piggelin, GRATTIS i efterskott! Du har ju fyllt år för tusan! Hade du en bra helg?

Grattis till T också, men Flamman vad läskigt med trappan! Jag har definitivt kommit upp i en ålder där jag inser att konsekvenserna av att ramla dessutom ofta är betydligt värre för mig själv än för ett barn. Jag har sett hur brutna armar och så vidare faktiskt gjort att livet inte riktigt blivit detsamma för kvinnorna i fråga efteråt. iofs är det fråga om något äldre kvinnor än jag själv, men man är definitivt inte lika snabbläkt numera som för 30 år sedan.

Ninnis, din vecka låter underbar! Hoppas ni får kanonfint på alla sätt.

Ang Biggest Losser så säger jag varje gång "shit shit shit, akta så han inte dör!" men, det är ju som sagt ett extremt program för extremt feta människor med extremt stora behov av hjälp och jag tror att den här sortens övervakade och kravfyllda tränings- och kostkontrakten är rena livräddaren för många som låtit det gå så långt. Eftersom de antagligen verkligen kommer att dö för tidigt om de låter bli att vara med, och "lagomstarter" i långsamt tempo kanske inte räcker för dem som motivation, jag menar, om man väger 180 kg och på en vecka tappar 0,5-1 kg som annars brukar vara rekommenderat, så tar det ju mellan 2-4 år för den kvinna som ska ner till 80 kg, och då är det kanske redan försent. Plus att hon kanske oftast tappar motivationen längs vägen. Nu måste man ju såklar tinte var amed i Biggest Looser för det, men någon form av proffessionell hjälp tor rjag de flesta behöver.

Min egen läkare/sjukgymnast/livsstilscoach har alla sagt att man numera mer och mer insett att man faktiskt kan lägga ihop summan av all rörelse under en dag. Alltså är 15 min morgon och kväll lika värdefullt som 30 min på raken en gång. Därav stegräknarsuccén tex. Och att 30 min/dag är den tid man behöver röra sig/dag för att leva hälsosamt. Sedan är det ju givetvis olika saker som spelar in beroende på varför man tränar och vad för resultat man är ute efter i den specifika träningen.
Men, man märker ju som sagt själv när man gör ett upplägg om det är tillräckligt eller ej. Min promenad och matnivå just nu gör att jag ungefärligen håller vikten, men ska jag tappa igen-vilket jag ska-så lär jag definitivt ta och knata på lite flitigare och/eller strama upp fikabudgeten lite.

Förresten hittade jag i en kartong, flera par jeans som jag hade glömt att jag äger, vilket gör att om jag nu tar några kilon till i vår, så har jag åtminstone byxor att täcka baken med och med flit och nit kan jag nog dessutom ha lite sommarkläder som exempelvis några shorts och en kjol som redan finns. Det är SÅ opraktiskt och oekonomiskt att pendla mellan olika storlekar! TÄNK vad bra om man kunde ta och landa på en lagom size och sedan hålla sig där-då kan man bygga upp en garderob som hänger ihop och stämmer med en själv, ens stil och vart i livet man befinner sig numera.  Det är en av mina långsiktiga målbilder. Byxorna i nästa storlek är en mer kortsiktig och gripbar.

Egentligen borde jag verkligen inte sitta här med er.
För den här veckan, när flertalet av kursdeltagarna har gått ut på praktik, ska jag jobba hemifrån med att börja kartlägga så mycket jag kan angående en företagsidé och mina behov och förutsättningar inför att kanske faktiskt ändå ta mig närmare det där med att starta eget. Schhhhhhhhhhhhh! Säg inget till nå´n! Det är inte alls färdigt, utan ska nystas i, eftersom det kanske ändå är så, att ska det göras så är det nu. Men jätteläskigt/spännande/ovisst och massor av svarta hål av  saker jag inte vet och kan -tror jag.
Så, istället för att stå ute i någon butik och packa upp varor, så ska jag ta itu med att ta reda på saker som kan besvara en del frågor och så kan jag ha en bättre chans att bedöma vad som är reella problem och vad som bara är sådant jag är rädd för. Och framöver få koll på om affärsidé kan vara rimlig osv.

Heloise- huga, det lät inte så trevligt med det där provet! Men väldigt bra med trevlig läkare däremot! Håll hårt i alla sådana!

Ingis, du hade en del där du med på undersökningssidan...

Fru Sy, är det bättre i munnen nu?

 Jag tror att med den saken är det lika personligt olika som med folk som väljer ett friskt liv utan alkohol eller andra droger. Somliga fortsätter att välja rätt och går vidare på den påbörjade vägen, en dag i taget. Andra återfaller i sitt missbruk. Oavsett hur avgiftningen gått till. En av tjejerna utbildade sig tex till personlig tränare och jobbar själv med att hjälpa andra gå ner i vikt.
Ifjol vet jag att alla de som skickades hem fortsatte att gå ner i vikt även hemma, så att på den stora finaldagen hade alla klarat att leva bättre än innan, men det ger ju inga livslånga garantier. Jag tror att man är tvungen att ta personligt ansvar även under den övervakade tiden och tar man fasta på att knyta sig ett nätverk där man har stöd och pepp och inspiration, så kan det säkert gå jättebra. Likaväl som att man kan slarva bort alltihop genom nya dåliga beslut.

Själv får jag inspiration till att ta mig iväg ut på min egen lilla promenad, eftersom jag verkligen vill slippa hamna där de där människorna är, så det har ju i varje fall för mig viss preventiv effekt. Min sambo sa det igår också-"kan de där på biggest looser härda ut på löpbandet med DEN övervikten, så kan jag fan springa tio minuter till, än är jag inte död"

Mugglan, vilken underbar helg du haft!

Det där med besök som man känner att man borde, är svårt, för det är ju "å ena sidan å andra" även för en själv. Man vinner något på att våga göra det man känner att man själv mår bra av-men vad är det egentligen man mår bra av? Får man gott samvete och känner sig tillfreds med att ha åkt-även om besöket tar på kraftera, eller mår man bättre av att sätta sin gräns och inte åka för att få ha lite distans? Det tycker inte jag är så lätt att avgöra alltid.

Mugglan, precis! Det är det där jag menar, att man slits mellan plikt och uppoffringar och en massa andra känslor som också finns där någonstans. Och därför är det så jäkla svårt att bestämma sig för hur man ska göra tycker jag. Eftersom man å ena sidan känner si om man gör, och så om man åter bli. Det gäller ju, om man väljer att stanna hemma, att man då kan släppa det dåliga samvetet och stå för sitt val inför sig själv. Och det är i varje fall jag inte alltid så bra på. Och då hade jag ju lika gärna kunnat åka (eller göra vad det nu var jag avstod från), eftersom att sitta hemma och ha samvetskal också tär.

Jag förstår, är det jag vill förmedla. Och ingen annan än du kan välja vart du ska ha dina gränser. Det är ditt liv, din kraft och energi och din relation till just din mamma. Vad någon annan hade orkat, velat elle gjort spelar liksom ingen roll. Jag tycker det låter som att du skulle må bra av att våga välja lite avstånd just nu eller? Om det nu ändå inte verkar göra din mamma bättre att du åker? Vad tror du sin friska mamma skulle säga till dig att göra om hon kunde? Skulle kanske inte den mamman ha ett varmt och kravlöst tröstande ord, som du kanske kan höra inom dig mitt i alltihop? För om du kan det, så lyssna på henne!

Hej BS!

BS, om du skulle försöka beskriva hur din kropp beter sig och hur ett sådant där skov känns hur låter det då? Jag kommer ihåg att du pratat om domningar i armarna och jag vet att du har något problem med ryggen redan sedan förut, men hur känns kroppen just när man har MS? Jag fattar ju att allt är relativt och olika på individnivå, men hur är just din upplevelse?