Ja, det där med att "leva med tunn hud" är ett uttryck jag haft med mig sedan jag var 21, då jag stötte på det första gången. Det träffade rakt in i själen den gången.
Det var när en lärare talade om att många av våra stora konstnärer och författare passar in på den beskrivningen och att det inte är ovanligt med perioder av "sinnessjukdom" när man tittar i deras livsbeskrivningar.
Läraren i fråga var själv både lärare och präst och beskrev sitt eget liv som att där fanns en självklar melankoli i hans värls som han insåg att ine alla hade. Han var en av dem som drabbades hårt av årstidsbundna depressioner och verkligen hade fått anpassa sitt liv efter dem.
Faktum är att det egentligen är så att många av de människor jag VERKLIGEN respekterar och ser upp till, har erfarenhet av att det där mörkret någon gång.
eller mörker och mörker, det kan nästan istället vara så att jag själv behöver mörker, för att ljuset är för skarpt och jag är så hudlös och trasig att jag inte klarar omvärldens lysrör och inte heller alla ljud som är överallt.
Ett mycket påtagligt behov av att få plats att gå undan och att kraften inte räcker till att hålla alla bollarna i luften.
Jag är egentligen väldigt medveten om vilken typ av människa jag är. Och jag hör väl till den som många skulle beskriva som både överkänslig och överanalyserande.
Bara det att jag tycker att varför är det sä självklart att det ska vara "över" framför? Isåfall kanske det ska stå "Under" framför "alla andras"? Jag tycker på allvar att jävligt många inte verkar tänka, reflektera eller analysera över huvudtaget och visar känslighet i samma utsträckning som en bulldozer ungefär.
Man kan ju också se det som att har man "tunn hud" så har man mer direktkontakt med det som är där under, vilket ju kan vara både bra och smärtsamt. Medan den stackare som har tjock hud måste missa många upplevelser där känseln spelar roll.
Samtidigt som den är lite mer skyddad i vissa lägen.
Visst kan det hända att man ibland tänker ett varv för mycket och kanske lägger man ibland större vikt vid vad folk säger än de gjorde själva, men jag hoppas att de positiva delarna av att vara lyhörd och ha god pejling på vad andra säger och menar oftast överväger i mitt liv. Och förresten så brukar det rätt ofta pricka ganska rätt, det där jag tänkt. Så det så.
Jag vet att jag tex är en av dem som inte klarar när stämningen i en grupp blir kass-och det är så gott som alltid jag som blåser i visselpipan"hallå, så här kan vi ju inte ha det", men det brukar faktiskt visa sig att problemen är på riktigt, inte bara av känsliga mig upplevda, och även om det ofta är obekvämt och jobbigt när saker ska upp på bordet, så tror jag verkligen inte på att sopa skit under mattan.
Hur som helst, så har det definitivt ett pris att våga leva utan så mycket murar och skyddsbarriärer i livet. Och i de fall man byggt sitt skydd och det rivs ner så är det heller inte så kul. I båda fallen kan man lätt bli sittande i resterna av översvämningen och behöva samla sig lite inför "jaha, och vad gör jag nu?"
