Ingis; hahaha, jag önskar maken kunde springa på dig, Blomman och Bruttan nån gång när han är så där vidrigt odräglig 
Det här är inget försvarstal utan mer min teori, och jag känner ju ändå min man rätt bra:
Egentligen tror jag inte att han menar riktigt så som det låter. Han provocerar både mig och läkaren. Kanske han önskar att det vore så att kvinnorna i hans familj servade honom helt självklart utan bråk o protester, utan att folk höjde på ögonbrynen. För det hade ju varit rätt bekvämt för honom. Han minns hur det var hemma t ex där deras stackars mamma sprang benen av sig för pappan, min make och hans äldre bror. Tre mulliga mansgrisar som är som tre stora barn. Så dog hon också knall och fall 47 år ung. Jag har inte tänkt låta detta hända mig. Bara som en upplysning!
Jag tror också att när han ser hur hans kompisar som bor kvar har det, dvs de lever mest med grabbgänget, kommer och går hur de vill, reser hit och dit på jakt och fiskeresor och behöver inte ta annat än ekonomiskt ansvar för sin familj. Han ser och hör att deras kvinnor sköter all markservice och ifrågasätter aldrig att karlarna är borta på sina "arbets" och nöjestrippar. Själv har han anpassat sig till livet i Sverige där han måste hjälpa till både med barnen och husliga sysslor, där vi fram tills idag alltid har rådgjort med varann vad gäller resor och sånt. Han har tidigare inte, när han mått bra, haft några problem med att hjälpa till, han har tagit mer ansvar för barnen, han har inte flängt och farit av hänsyn till mig och barnen.
Nu har han börjat umgås och ha daglig kontakt per tel/skype med två gamla kompisar sen ungdomen som, precis som hans egen bror, lever sitt eget liv utanför familjen och jag tror han nu när han mår lite kasst känner att han skulle vilja ha det som dom. För han har börjat vräka ur sig såna där knäppa saker som jag tidigare nämnde, ifrågasätter varför jag ska kunna gå in på hans konto och se hans transaktioner (kanske jag behöver det eftersom jag betalar räkningarna), han vill inte svara när jag frågar vad det där stora inköpet var för något (men att han frågar mig är helt okej). "VArför ska jag behöva redovisa allt för dig?" Därav också den här resan hem efter nyår, där han anser att han inte behöver ha mitt godkännande för att åka. "Vill jag så åker jag. Du skiter ju i att jag vill att du städar här hemma, du drar ju iväg på kören ändå, så då¨kan väl jag dra iväg hem" Typ så. Han har plötsligt fått något slags frihetsbehov. Visst, det är okej för mig, men då ska det vara ömsesidigt. Jag ska kunna göra likadant. Vill han att vi lever separata liv, fine. Men JAG tror inte det är vägen att gå. Det är ganska farligt. Man ska ge varandra plats och man ska få ha en del som är ens egen, tex min kör och hans bandy. Men man måste ha en stor bit som man delar också. Det är min teori.
