I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
BS, gulle dej! Det är ju precis så det är. Man får försöka besluta där man är och så får livet fylla på med eventuella andra visdomar allteftersom.
Och jag förstår verkligen att du känner den där ångesten trots att du vet att du ville ha två. För, det är just det där definitiva och att allt ställs på sin spets. Och att man inte får bestämma själv. Jag tror nog att de allra flesta kvinnor åtminstone i klimakterietiden reflekterar en del över just det som då är ett faktum . Nu blir det inga fler. Och så får man hoppas att så som det har blivit är bra för var och en.
Själv kan jag ibland känna -och häng med nu för nu blir det rörigt på riktigt!- skuld över att jag är såpass nöjd som jag ändå är så här i efterhand.
Jag tillbringar inte min tid i att ha ångest och älta, gråta och förbanna att min son inte fick syskon.
Det kommer över mig i vissa stunder och ögonblick och jag inser att jag bär på en sorg som ju alltid kommer att finnas där, men jag har släppt väldigt mycket.
Och då kan jag känna att "om jag nu verkligen verkligen hade velat det här på riktigt och längtat på allvar, så hade jag väl varit mer ledsen. Då hade jag vä haft mer ont av andras graviditer och varit avundsjuk på magar?"
Och när jag erkänner för mig själv att jag NU inte alls (antagligen) skulle bli odelat glad om jag mot alal odds skulle bli gravid, utan istället orolig över skador på fostret och vad det skulle göra med vår familj att få ett "skadat" barn, eller bara totalego tankar om hur det skulle förstöra alla vidare möjligheter till jobb ännu ett tag, eller bara så enkal saker som att vi nu är en liten familj som snart kan åka på ganska "vuxna" semestrar där vi kan umgås så som man inte kan med småparvlar-som att alla åka järnet på nöjesfält eller sitta på finrestauranger eller fotvandra etc.
Ja, då kan jag höra någon smådjävul väsa att "där ser du! Rätt åt dig att det var du som blev utan, för du ville ju inte tillräckligt ändå"