Usch, jag vet att jag är ego o tjatig o töntig och att ni är kanske less att höra.... Men mitt i allt det struliga i min situation så finns det så mycket att glädjas över:
Igår så fick jag ett meddelande från musikern... Han ville att jag skulle höra av mig när jag kom hem efter jobbet med flickorna... han ville hinna förbi oss och träffa dem en stund innan de åkte iväg till sin pappa.... ♥
Han har verkligen fattat tycke för dem... Han erbjuder sig ofta att föra dem till skolan, t ex när jag var hemma med lilla K som var sjuk så körde han T till skolan på morgonen.
Och han brukar erbjuda sig att köra dem till sina aktiviteter om jag har snärjigt. Gud, det är så skönt att det är så självklart för honom att göra detta, för att han VILL!!! Och ungarna har inget emot det heller.
För er låter detta som självklarheter, men för mig så känns det helt overkligt, efter att ha levt som jag levt...
Han brukar säga: "Snälla Flamman, kan jag inte få avprogrammera dig, få dig att börja tänka mer på dig själv och göra en Gladmamma av dig..."
När jag springer och passar upp vid frukosten, av gammal vana, så brukar han sätta ner mig på min stol och säga att jag ska sitta och äta min mat i lugn o ro, att han kan servera sig själv, och även han kan hämta, räcka, fixa när ungarna behöver hjälp. Känns helt overkligt för mig...