Hej underbara ni!
Först av allt vill jag ge Blomman en varm, deltagande kram i sorgen efter morfar. Vad mycket din morfar måste ha varit med om, tänk vad mycket som hänt på nästan ett helt sekel! Kan förstå att han kände att han levt färdigt på något vis. Precis som min farmor som dog vid 97 års ålder, hon var klar i knoppen förutom sista halvåret då hon kunde börja svamla lite när hon var trött.
Så värdigt och fint ändå slutet blev för din morfar, och på det sätt som han ville.
Vila i frid, Blommorfar
Sen så vill jag tacka från djupet av mitt hjärta för alla värmande, stöttande ord. Ni anar nog inte hur mycket de betyder för mig, hur ni hjälper mig att sträcka på ryggen, höja blicken och ta ett steg i taget. Sänka axlarna och "beta av" allt som jag o flickorna måste igenom. Jag vet att vi har en ljus framtid framför oss, trots att det är tungt just nu.
Jag är också så glad att jag har min musiker som jag kan prata med om de där vuxengrejerna som jag inte kan ta med barnen. MIN oro, min oro för flickorna, deras framtid osv. Han är så fin och stöttande, samtidigt som han respekterar när jag säger att det här jobbet måste jag göra själv, dvs avsluta med exet, ordna det praktiska, det känslomässiga, hålla uppe flickorna och hjälpa dem att bearbeta sin sorg. Men han finns med i bakgrunden, lyssnar, pratar, stöttar, hjälper till med annat som jag inte har ork med. Skotta, handla, köra flickorna till nån aktivitet, föra till skolan om det kör ihop sig... Diska undan, städa undan middagen, laga middag. Försöker hjälpa mig med praktiska saker som känns övermäktiga just nu. Eller bara finnas där med en stor famn och en kopp kaffe.
Han låter mig o flickorna ha all tid i världen med varandra för att bara kramas, prata, gråta, trösta, eller bara mysa. Han kräver ingen plats, han bara finns där. Men automatiskt har flickorna börjat bjuda in honom till de stunder där vi myser, skrattar, busar, sjunger och lyssnar på musik. Det känns fint