Blomman, känner igen så mycket av det du skriver. Förutom frukostproblemet... Jag äter mycket till frukost, skulle inte fungera om jag inte åt frukost
Jag har tröstätit senaste året eller kanske två åren faktiskt. Unnat mig och belönat mig och tröstat mig, med fika, mackor, godis, glass, stora portioner, och så ett par vinglas titt som tätt. Samtidigt som mitt ex begränsat mina möjligheter att röra på mig, och inte bara han utan jag själv också naturligtvis. Jag hade ju kunnat skita i honom och hans humör... Men orken fanns inte att streta emot just då.
Jag får också så himla dåligt samvete för att man inte följer alla råd o rön och tänker ekologiskt (eller tänker gör jag förstås, men ibland så blir det inte som man tänker), miljö, rättvisemärkt, tillsatser eller ej, fett eller ej, närproducerat osv osv osv.
Sen så är man i sitsen att man får vända på vartenda korvöre. Och här uppe i min håla är matpriserna höga och utbudet mindre, iaf när det kommer till närproducerat... Det som finns är mycket dyrare, och är man i sitsen att man inte vet hur man ska kunna få pengarna att räcka så att man har en frukost o en middag varje dag till barnen resten av månaden, ja då blir det ju så att plånboken får styra. Och så hoppas man att livsmedelsverket som godkänt maten man äter vet vad dom pysslar med... Och så känner man sig misslyckad
Det här med maten och särskilt middagarna har varit väldigt ångestladdat för mig när jag levt med exet. Han har klagat på mycket. Middagen är klar för sent, den är inte tillräckligt god, den är för "enkel" (vissa dagar), det är för lite, den är för fet, den är för mager osv osv i all oändlighet. Sedan att detta alltid legat på mig; handling, planering o matlagning SAMT att städa undan, har gjort att jag HATAT middagarna. Och att laga mat. Detta har gjort middagarna och stunden vid middagsbordet till en mindre trevlig stund i vår familj.
Nu är det annorlunda. Jag börjar så sakteliga vänja om mig och tycka att det är ganska trevligt att komma hem, för jag är inte ensam om ansvaret för middagen. Det finns en till som kan åka och handla, som kan förbereda, som kan komma med förslag, som aldrig gnäller, som inte ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar göra nån fancy middag, eller nån öht, utan som ser det som självklart att han också faktiskt kan se till att det blir mat på bordet. Vi hjälps åt i köket och sen äter vi i lugn o ro och jag känner att det är en trevlig stund. Flickorna har också blivit lugnare vid matbordet. Så nu äter vi frukost o middag tillsammans alla fyra och det är faktiskt riktigt bra stunder
Blommis, jag hejar på dig! Du är på god väg, och du är på RÄTT väg. En sakta men säker och hållbar förändring det är mycket klokt. Och du är redan inne på det spåret!