I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Heloise, jag förstod att det ligger till ungefär sådär som du beskriver det. Klart du har tusen tankar och känslor. Du får be katastrofsångarna inombords att högaktningsfullt hålla käften, för du behöver aukustiken i dina inre rum till hoppets, glädjens och förväntans sånger. Och de skall sjungas med styrka och kraft. För full hals.

Ta en minut. Sätt dig och lyssna, detta är det som snart ska hända:


">



Inte mer än-och precis så vidunderligt som- så. Och från dag till dag kommmer du att ha det du behöver för blott en dag och ett ögonblick i sänder. det är ett löfte från universum till dig. Tro på dig och tro på Livet. Trots och mitt i allt. Det finns något oövevinnerligt i det.

Och nu lyssnar du på den här:


">



Så är det. Du kan.

Fattade du inte helt första gången, så lyssna föralldel igen och igen tills du bottnar.

**************************************************************************************************
-Fy fadriken vad övervidrigt skitjobbigt det här med mormor och morfar och allt och alla andra som behöver en bit av dig.
 
-Ni får flytta hit! Det är lagom långt jävla bort och dessutom söker de bibliotekarier titt som tätt här, för att inte tala om lärare. Så det så. Och då kan du skaffa både den där lilla hästgården och bygga hemmalekpark för ungarna och allt vad drömmarna håller för. Och så kan vi fika, äta lunch-och springa lite nån gång ibland.

Förresten så är det ju helt strålande jobbat att du gått upp så lite i vikt! Hejja Heloise!

Ganska torr.
Men jääääädrar i min låda vad med vatten det är i ån!
jag hoppas det inte blir något skit med byns avloppsystem och sådant. Det är folk ute på alla möjliga håll och rekar, mäter och håller beredskap kan jag säga. Och jag är glad att vi har liten bit kvar innan det är så högt vatten att det rinner över  hos just oss. men på vissa håll i byn är det gaanska överrunnet, med bryggor under vatten och så. Vi får se, än har det inte slutat stiga.

Heloise:

LYCKA TILL IMORGON!

Jag kommer att tänka på er hela tiden!

Här har vi så mycket vatten i ån nu att det börjar kännas som om det vore bra ifall det snart vänder och om de där regnen de lovat uteblir. För jag bor vid den där ån som är fortsättningen på de redan översvämmade områdena högre upp på den småländska kartan. Det är gubbar ute och håller koll på mätare och nivåer överallt och på somliga håll har de fått panikflytta kor som plötsligt stod upp till magen i vatten i sina hagar. Bryggor lligger under ytan med räcken och allt och det är inte mycket kvar av stenvalven i den gamla bron och än stiger det. Just vid mitt hus-som ligger precis vid ån, är det en bra bit kvar innan det väller över, för en gång i tiden fyllde någon upp här. Antagligen någon som ledsnade på vattnet.

Hunden kom idag på att 05:15 var en bra tid att börja gny och vilja gå ut på. Jag höll inte med, men vid 05:45 var det bara att ge upp och ta ut hundskrället-som inte ens var bajenödig utan bara pinkade och såg mäkta belåten ut över att matte var ute i arla morgonstund.
Jaha, ja men då kunde jag ju knipa alla de mördarsniglar som ännu var ute på promenad, så ytterligare hundra gick till kokningsslakten jag alltjämt bedriver för att hålla dessa inkräktare vid  så lågt antal som möjligt. (min första sommar här plockade jag över 10 000 av odjuren)

Tog en rejäl morgonpromenad efter akutkissen och inspekterade vattenflödena i området. Då fick jag privilegiet att se något de flesta tydligen aldrig får se, eftersom djuret i fråga både är rödlistat (hotat) och sällsynt eftersom det håller sig undan. En hasselsnok! Jättefin var den i morgonsolen. De äter huggormar, så en sådan får gärna bo på min tomt om den vill. Fast den här var ute i vårt strövområde.

Annars är planen idag att få med sonen ut och försöka det där med att springa igen. Jag har kommit upp i så mycket som 3,3 km (2 km var nära döden första gången) och nog för att jag är mör i mina värkande delar av kroppen, men jag vill tro att det hittills är så att det åtminstone inte gör saken värre, utan kanske på sikt bättre. Vi får se. Det här blir min 15:e springgång och jag är fortfarande mäkta förvånad och ganska stolt över att jag-av alla människor på jorden-faktiskt lufsar runt i skog och mark och utmanar konditionen.
men, nu är där kantareller och också massor av blåbär....

....så nu måste jag ta en massa lågsamma promenader också, för alla de där skatterna kan inte stå oplockade därute.

Tjohoo!
Om det är ngn fler än jag som inte har FB, så kan jag skvallra att lilla S kom kl 11:40. Hon vägde 4065, tror jag det var, och mätte 51 cm över havet. Heloise är trött och har ont men är lycklig och allt har gått bra. Kan man få bättre nyheter mitt bland sniglar och skyfall?

Själv har jag motionerat och sedan plockat sniglar så till den grad att jag fasen tänker värma på lite fläskpannkaka så här strax innan midnatt. Beacause I´m fuckin worth it, as I say.

Panzer, KUL att se dig här igen! Och vilken lättnad att Sigrid gjorde entré utan några nya trauman! *andas ut*Jag är så glad för er skull och det är ju helt otroligt att ni redan är fyra i familjen nu! Krama hela skocken rejält från mig och mina grabbar.

I´m yours- Men shit vad kul! Vilken dag!

Själv har jag sprungit i 22 minuter i sträck, vilket utan tvekan är mitt rekord-nånsin. Det får väl ses som dagens bedrift för min egen del.
För övrigt stiger vattnet i ån timme för timme. Det blir spännande att se vart det slutar. Särskilt när de börjat prata om "undemrinerade banvallar längs järnvägen" just precis när vi ska åka tåg nästa vecka.

Ja oj! Fast vårt hus ligger såpass högt från själva vattenytan så det skulle verkligen vara något helt utöver det vanliga även i översvämningsväg om det skulle gå upp över kanten. men man vet förstås aldrig. Det har lugnat sig betydligt uppåt landet, alltså vid vattendragen före Emån, men vår kulmen väntas inte vara nådd förrän om ett par dagar.

Flamman, nä, det är inte så lugnt, inte för bönder med mark och så. Järnvägen de pratar om ligger uppåt Målilla, men det är ju den vi ska åka på när vi tar tåget från Högsby i nästa vecka. så det får gärna låta bli att holkas ur under den tycker jag.

Visst ÄR jag! *skitnöjd*

Ja visst ÄR jag!

Men FYYYYY vovven! Vaaad gör du för nånting! INTE dra omkull matte!  *bestämda minen*

Flamman, en sak i taget. Både med röjningen-det är ju liksom det som är att röja, en sak i taget. Och det kan ibland ta en gräslig tid, eftersom man måste ta varje sak på allvar liksom. Titta och tänka, inte bara proppa in allt någon annanstans.

Så är själva livet också. Du har röjningsfas där med. Då kan man under en viss fas knappt fatta vad man håller på med, för det är börjat dras ut grejor så det är spritt och synligt över hela ens ytor. och fast allt ser värre kaosigt ut än någonsin, så har man gjort en hel del. Men det är inte klart. Och man KAN inte göra allt överallt samtidigt.

Därför-var nöjd med att komma ut och bara röra dig i sommarliv med din familj just nu och räkna vanliga promenader, brännbollsmatcher, badutflykter och allt sådant som ite är TV-tid liksom. och täk på att medan man röjer gör man också av med energi=kalorier.

Fast visst är det risk att man som mamma inte tar sig tiden att bry sig om just sig själv, sin hälsa, sina egna behov och allt det där vi vet så väl. Det är väldigt lätt att vissa saker alltid kommer sist på listan och skuffas undan av annat. Och det kan vara en nog så svår sak för de flesta tror jag att få ihop. Vi får väl se hur duktig jag klarar av att vara när jag väl jobbar igen och pusslet ska stämma. För att inte tala om vinter och springa...

...jag vägde in mig idag på det lägsta på länge. Samtidigt vet jag mycket väl att jag varit här och vänt uppåt igen och lagt tillbaka alla kilona över vintern. Jag startade om med promenaderna i augusti ifjol och tog mig ner 5 kilo. Sedan kom jag av mig med magkrångel och kurs, vinter och alltihop. Ett par av de där kilona kom tillbaka under vårvintern. MEN totalt sett, så väger jag idag 5,5 kilo mindre den här sommardagen än jag gjorde samma dag förra sommaren. Det är ju ditåt jag vill. En långsam och hållbar förändring.

Springandet, är faktiskt mer en personlighetsutmaning och en insikt om HUR kass kondis jag verkligen har-och inte vill ha. Man vill ju leva och orka!