I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Min rätta dator har en trojansk hästjävel på bete just nu och funkar inte alls. Därav frånvaron. Jag har också en hel del att pyssla med just nu (ni vet att det alltid heter just "pyssla" när kvinnor arbetar hårt va?)
Blitzen gick skitbra, Jag har fått en ny-och väldigt bra- sjukgymnast och ska gymma hos henne framöver.
Annars har jag suttit och kört skytteltrafik överallt, inte minst till vårdcentralen med olika familjemedlemmar. Sonen smällde i knät på skolans byggarbetsplats så jag fick hämta hem honom. Tålig som han är inser man att då har han ont. Nu har det gått över och han tränar igen.
Men igår väckte sambon hela huset när han på sin 42:a födelsedag skulle morgonkissa. Hn har fått nackspärren from hell, så han bara skrek rakt ut när han skulle resa sig upp. Hunden blev dödsförskräckt och sonen med. Själv har jag i 2 dgr nu agerat personlig assistent, ty vuxna män med nackspärr är sällan särsilt tåliga, och  kräva stor omvårdnad.

Nu måste jag rusa, för det ska ätas innan träningarna, som jag måste köra till eftersom sambon är obrukbar. Sedan sa jag tvtta och städa, för i helgen kommer Didis m fam hit. Hörs!

För övrigt har jag tre kilo nykokta kräftor i kylen. Stora! Och röda, salta och dilliga.

Hvidis, jag delar din existensvånda, fullt ut. *håller handen och fortsätter tro på oss*

Syrinx-prata m grannen om hunden! Vet hon inte om det kan ho inte agera. Vet hon om det är hon skyldig att lösa det-det är helt oacceptabelt både för hund och grannar. Jag skulle bli glad om någon berättade, så jag fick chans att göra ngt. Blir hon sur så har du iaf försökt innan du sedan får prata m hyresvärden.
Vad KUL med allt som virvlar din väg nu! Hejja!

Flamman, X-ets logik är lika lysande som vanligt...

Daa, fy farao för bakslag! Det ÄR så galet jobbigt att känna oron för att behöva backa när man bara vill framåt. Men du, ta det inte för hårt och ör det inte större än det kanske är! Det kanske inte alls är ett bakslag, utan bara en vanlig skitnatt.

Själv var jag vaken till fyra i morse av HELT frivilliga och trevliga orsaker, även om det var något av en chock när Didis make sa vad klockan blivit medan vi satt och diskuterade och löste världsproblemen.
ÅH vad man behöver de där vännerna i livet, att prata, skratta och finnas med!

Son och sambo skulle ju iväg på fotboll i morse-lite surt att pojken gör TRE mål just i den enda match jag inte sett den här säsongen, men skitkul såklart Nu har de säkrat serievinsten, redan en match innan avslut, så det var ju lite extra roligt-även om sonen tack och lov egentligen inte bryr sig nämnvärt om serien och ställningen där. Fast han var visst ledsen , för några i det andra laget hade sagt "jävla filmare" och annat i den stilen. Men då får man ju säga att det kan vara sådant folk vräker ur sig när de håller på att få storstryk och dessutom får straffar mot sig.

Baaaaa vad trött jag är...måstenog luta ikull mig lite här i soffan...............

Wow! Vad kul Ninnis! Du kan få komma och ha kurs med mig och Truls! Det tros jag han tycker att jag behöver...

Hi hi, jag var över året innan jag fick min första tand. Eftersom jag är mammas första barn, var hon skitorolig...alla andra ungar hade risgrynsleenden, men jag satt dr med min tandlösa uppenbarelse.

HEJ Ingis!!!

Vaddå urakut? Berätta genast mer!!!!

Solde, vi var ner i diket och upp igen igår när vi väjde för ett rådjur som verkligen med nöd och näppe på det berömda klarade sig med blotta förskräckelsen. Detär SÅ mycket djur i farten nu! Fy tusan vilken adrenalinrusch man får när det är så nära ögat. *rys*

Flamman, gött med ny garderob! Jag inväntar bättre tider och rätt storlek så jag kan tänka ut vad det är som är jag numera. Det har jag inte så stor aning om.

För övrigt:

 

Det räcker gott att jag är sjukskriven/arbetslös och ska hantera den stressen och allt det för med sig. Att sambon nu också är i jobbsökartagen och därmed går hemma, har ågren och tar upp allt space med SIN jäkla panik över alla tingens tillstånd, det är mer än jag orkar med så värst länge känner jag. Läs max någon månad till. Så, käre gode gud, ge sambon ett jobb-NU, så jag sedan i någorlunda lugn och ro och ifred kan ägna mig och min energi på vad JAG ska göra och leta vägen dit.

Låter jag okänslig och egoistisk?
Nå, nu är det så, att så dåligt som min sambo mår när han inte har jobb, så blir det en sådan dominoeffekt på hela familjen, för han räckerverkligen inte till för att stötta någon annan eller ens hantera sin egen oro i någon vidare utsträckning, han blir kort sagt helt odräglig och snurar runt här som en osalig ande, och det orkar jag inte. Inte hela dagarna. Jag behöver lite egen plats, och den stunden har varit på dagen då sonen är i skolan och sambon på jobbet.

Nu är datorn upptagen eller han vill ha min hjälp med sina ansökningar, kaffet dricks upp om jag inte är snabb nog och stereon är på på full volym när jag vill starta min dag i tystnad etc. Min zon är stulen och invaderad. Av en halvt panikslagen orolig och uppgiven karl som det kryper i kropp och själ på. Get him out of here-ge honom en tjänst! Hit med ett bra arbetslag och ett schysst schema, en rimlig lön och lie bekräftelse på att han är en bra karl i sina bästa år, så det kan bli lite lugnt sedan!

Han sa uppsig frånidiotchefen i våras, då nr han blev attackerad på jobbet och fick nog.
I sommar har han vickat på fängelset som kriminalvårdare. Där pågår omorganisation och är visst hur rörigt som helst. Och de behöver folk. Men precis som på alla andra ställen är det på nivån "kan vi ringa dig när vi har behov? För du vill väl jobba???" Jo tack det vill jag, men på en tjänst som är heltid, schemalagd och fast...

Kontentan blir att sambon egentligen kan jobba precis HUR mycket (eller lite) som helst utifrån hur mkt telefonen ringer (och typ alltid nu,nyss, bråttom, akut), men det ärvisst lögn i helvete att fåetterbjudandeom en riktig tjänst. Alltså jobbar han ju JÄMT och allatimmar han får, samtidigt som han aldrig kan koppla av, känna sig ledig oh ÄNDÅ vet han inget framåt, ingen rgghet, inga rutiner, ingen vardagslunk och inga möjligheter att planera något alls över huvudtaget,vare sig för honom eller mig. HELT totalt värdelöst.

Krokar finns ju ute hela tiden, och med tanke på att han är42, kärnfrisk, stark som en oxe och gillar att både jobba och ta i,såär det ju förfan sådant resursslöseri att just han ska gå som någon jäkla behovare år utoch år in.Ge karln ett riktigt jobb så han har ågot att lita påoch vara stolt över!!!

Ha is i magen, vänta och se, hålla modet uppe, ha tålamod, tänka att det ordnar sig, ta alla chanser...det kostar på efter ett tag. Nu har det gått ett tag. Vi har bott här i tre år nu. Sambon väker ur sig saker som "det är dgas att vi fattar (läs jag) att jag får lov att flytta härirån för att få ett jobb någon annanstans för härfår jag fan inget" och så får jg säga att du ger fan i att säga sådant så snen hör,för han får ju rå-ångest och tror du ska flytta och vi separera. Du har inte råd med sådana dramatiska uttalanden.
fast, egentligen blir ju även jag ledsen och känner att han inte värnar och vårdar vårt "vi" med omsorg. Även om jag vet att han mest har ångest och att det är det som tar sig utryck. Men jag har faktiskt inte så mycket plas för hans uttryck just nu. Jag har också kämpat i tre år. Och samtidigt söttat, peppat, trott och haft tålamod. Han är liksom tvungen att hushålla med reserven vi går på. Inte elda upp allt.Jobba medvetet och med omsorg på vår helhet. Inte balla ur. Hantera läget. Vuxet. Precis som jag.
Men, som vanligt i vår tillvaro, så känner jag att den delen landar tungt på mitt ansvaroch mina axlar. Han är enängsligare och ömtåligare person än jag. Jag uthärdar mer-men priset för det jag bär och burit i livet, tror jag är värken jag numera har. Kroppen säger ifrån. Tar den plats den mste när jag inte ger den frivilligt.

Jag påstår inte att jag är Tarzan och sambon en vekling, men när det gäller just att hålla ihop själsförmögenheterna, se allas behov, orka tänka positivt och välja mod, tro och hopp OCH göra medvetna val även i allt som kommer runtomkring sådant somsjukdom och arbetslöshet, för att inte tappa bort oss och förlora det oersättliga, så har jag tyvärr en helt annan helhetssyn och det gäller verkligen att jag är stark, för när jag inte ärdet, då skakar det ordentligt i grundvalarna. Det var det klart värsta med min depression för många år sedan, det absolut värsta med barnlöshetsgrejen, och så vidare.