I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Någon undrade varför jag ska vila från springandet just nu-det är för att höfte har en väldigt retad muskel/sena och behöver en paus.Sedan ska det nog gå bra igen. Fenomenet i höften kallar sjukgymnasten för "Snapping hip" och för den som undrar vad det egentligen är, så förklarasdet rätt bra här:
http://www.lopningforalla.se/index.php/kunskap/1645-snapping-hip-syndrome

Hon tror att mycket av min värk i just höften kan förklaras med detta, och det vore isåfall rätt skönt, eftersom det är fult möjligt att bli av med-många gånger beror det på att man går/springer med lite för nätta, täta steg.genom att helt enkelt flytta fötterna någon centimeter isär och bredda steget kan nötningen upphöra. Nu ska detta testas, och så behöver då det irriterade stället få läka och vara ifred också.

Knäna tror hon är artros i tidigt stadium, men det är bara vad hon tycker sig se av yttre undersökning (men dock mer än vad någon hittills sagt och åtminstone något att utgå ifrån och nysta vidare i) 

Klockarbol, min sambo skulle behöva din input!  Antagligen Soldes också-vad tycker ni en ansökan till arbete som kyrkvaktmästare ska innehålla för snillrika beskrivningar av ens förträfflighet i alla stycken, så att man får jobbet vill säga?
Jag tycker själv-helt opartiskt-att min sambo skulle passa perfekt,eftersom han både är representati och korrekt därdet behövs (jag menar herregud, han har stått i högvakten, varit på FN-tjänst, stått för ordning, reda och service i åtskilliga offentliga miljöer, vaktat för kung och fosterland-bokstavligen! och är dessutom glad, lättsam och har en ganska ovanlig förmåga att prata med allt och alla. Han är stark frisk och redig och jobbar gärna varierat såväl ute som inne liksom i grupp eller ensam...ja och såvidare. Vore han inte bra då så säg? Säg!

Jaha, där försvann alla!

Flamman, fyller du år idag?

JA må du leva och HURRA HURRA HURRA!!!!!!

Darling Heloise!

Jag sitter här tillbakalutad med morgonkaffet och bara njuter av att se dig här igen.
Lilla yrvädret till avatar-vovve, alla fina formuleringar, alla "svärorden" ända från magen och allt du har att dela och berätta.

Att du ska blogga tycker jag framstår som så självklart att det inte ens behöver kommenteras egentligen, men för peppets skull då: KLART du ska blogga! Börja! Börja! Börja!

Vad skönt det är att höra att det "bara" är mycket, och inte så att något hände som inte fick hända och allt bara blivit totalt skit. Jag har tänkt SÅ mycket på er. Hur blev förlossningen och allt omkring den förresten? Du var ju ganska ångestfylld inför, så hur blev det när det väl var dags? 

Jag sitter och väntar på att det ska komma en kille hit som ska måla i Blompojkens rum. Han är proffessionell grafittimålare och tatuerare och nu ska det bli en början på att få sonens rum lite mer tonårsmässigt och inrett efter hans stil, smak och preferenser. Det ska bli väldigt spännande, för killen hör till de riktigt bra, men är lite av en pojkvasker samtidigt, så han har inte varit så lätt att få hit, men nu kommer han om sådär en 20 minuter eller så. HOPPAS han ärså bar som det ser ut på hans bilder och HOPPAS han inte är krånglig med vad det sedan ska kosta (utifrån vad han redan sagt) . Jag orkar inte med några struliga hantverkare eller förden delen konstnärer. Fast varför ska jag oroa mig för det i förskott? Kanske för att vi egentligen borde så mycket annat med slanten det kommer att kosta och marginalerna ärså obefintliga sedan så länge. Men detta gav jag sonen i födelsedagspresent i februari och då jävlar ska det bli av också, för summan är vikt förändamålet och som jag sa til sambon när han undrade om vi verkligen skulle prioritera detta nu. Jo,för man har inte heller på kontot att svika ett löfte hur många gånger som helst. och om DEN reserven tar slut och förbrukas så att ens barn konstaterar att man faktiskt inte går att lita på, då har man gjort av med mer än man har råd med på ett ännu viktigare plan än det penga-ekonomiska. Alltså ska denna summa användas för saken INTE till att laga någon bil eller vad fan det nu kan vara. Sådet så. Och mest av allt hoppas jag förstås att sonen blir riktigt riktigt glad och mer nöjd än han någonsin kunde drömma om.

En tonåring. Ja, det är ju inte riktigt sant än-han fyller tolv i vinter. Men puberteten...herremin.....ja jag kan bara konstatera att den är här, med full kraft och i allt sin svängande glans och ombytlighet. SOM han bryter ihop, blir topp tunnor rasande, surar, suckar och bänder hel kroppen i oanade utryck för exakt HUR outhärdligt just hans liv och tillvaro är.
Och jag blir arg, låter mig provoceras, tappar tålamodet, skriker och beter mig precis så omoget som sansade vettiga föräldrargivetvis inte gör.

Och så däremellan är han finast och gulligast i världen och vi myser framför en film, pratar om allt och inget och kramarna jag får kommer ofta från honom själv. Man känner sig ju helt scitzofren (hur stavas egentligen det?)

Lanovia, jag föreställer mig livligt hur ni jagar stackars vovven med kissburk och verkligen SER henne undra vad tusan ni sysslar med...! Väldigt roligt, mitt i eländet!

Jo just det-och det är när man har det precis så som man är en kämpe. När man trälar på ändå. En dag till.Säg det till din mamma! Att telefonen blir ett stressmoment till och precis just det du skrev.

Jag har skrivit det förr och jag vet att alla här inte delar någon tro på någon gudomlighet, men jag själv brukar mata min hjärna och själ med

......"som din dag så skall din kraft och vara, detta löfte gav han mig."

Själva innebörden i blott en dag ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i taget-och löftet att kraften ska räcka till just precis den dagen hur det än känns. Och bönen om hjälp att vila i det löftet-mitt i allt. Det har varit  -och är- små krokar att hänga upp min sinnesfrid på genom depressioner, misshandel, rättegångar, ivf:er, flytt, arbetsöshet, sjukdom och allt vad det är man tragglar sig igenom. Nog för att det där måttet av kraft känts lite väl snålt tilltaget när Vår Herre delat ut ibland, men än är jag ju inte död eller helt inspärrad iallafall. Ingen har någonsin lovat mig att det ska bli lätt-eller ens roligt, men jag är lovad kraft för just den här dagen. Även om jag behöver bryta ihop någon gång under timmarnas gång-då är det så-sedan reser jag mig och kommer igen. Inte lätt, inte roligt, inte alls vad man vill-men det går. En dag i taget. Eller en kvart.

Du klarar det gumman!

Kram!

Grafittimålningen är inte klar än-men den blir ASCOOL, så det så!
Sonen har fått vara med och spraya och är jätteglad.

Hoppas nu bara att killen som målar får ihop sina dagar så han kan komma och göra klart-hans tjej ska visst föda vilken dag som helst och de har redan två barn och han åker mycket upp till sthlm och jobbar (han har många kändisar att tatuera) och det ena med det tredje. Jag är lite rädd att det sista rinner ut i sanden och aldrig blir av. Eller-jag inser att jag kommer att få ligga på och tjata så det blir av. Jag gillar inte så mycket att vara tjatig och a pain in the but, men vi vill ju få färdigt, få utvädrat färglukten och sedan fixa resten i rummet. 

Annars har vi uppdaterat garderoben-för sonen, inte för mig om någon nu trodde det. Arbetslösa kvinnor med barn gör aftast inte det...

Nya skor.Tre par. Handboll/innefotbollsskor (egentligen skulle det behövas två olika, men det får bli fotboll i handbollsskorna, även om de går sönder ovapå). Höstskor att ha i skolan nu och gu vet hur länge-man vet ju inte hur vintern blir eller om och när den tänker komma. Men ändå, vinterkängor-för när den kommer-om det så inte blir förrän i februari, så måste ju ungen ha skor.
Dyrt. Men vad tusan gör man? Det går ju inte att han går i de gamla trasgia där tårna sticker ut, och det går inte att idrotta i de för trånga sedan förra säsongen.
Samma sak med den nya vinterdressen-han är fortfarande nog mycket barn för att behöva en riktig dress med bra överdragsbrallor för lek i snön och alltså sådant som snölås, vattentätt material osv. Dyr dress, trots erbjudande. Men en bra. En sådan man kan åka norröver och åka skidor i om andan (och ekonomin) skulle falla på. Ja, och nya handskar också såklart-de gamla var helt sönderslamsade.

Det värsta är att jag inser att han nu är i en ålder där det kommer att dra i väg MYCKET på längden åt alla håll och kanter. Det är liksom läget där man får vara tacksam om ärmarnas längd räcker över en hel säsong och fötterna stannar i samma skor under hela handbollssäsongen. Man kan inte tänka "för då räcker de nästa år också". Dessutom har han ju problem med hälarna och har sina svindyra inlägg, så det måste ju vara bra skor också. Bra saker kostar oftast lite mer.
♣POFF♣ så for alla pengarna vi inte hade, men men-vi fick tag i bra saker iallafall, så det är väl bara att svälja lite mer is till magenoch hålla sig cool.

Därför vore det ju praktiskt om jag själv kunde kommma till en storlek där åtminstone JAG inte behöver byta hela kittet för att jag inte går i längre. Fast skorna växer jag ju åtminstone inte ur längre...