I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Varför har jag inte varit med och städat upp, visat vagn och brytt mig tänker ni? Tja, man ska ju kunna släppa saker och lita på den andre. Har jag hört.
Jag visste egentligen mer än väl att just på städfronten finns inget gott att vänta sig från just min annars fina sambo. Han ser inte och kan inte. så är det. Han tycker heller i stort sett alltid att "vaddå, det är väl inte så farligt". Tills jag gjort jobbet-eller tvingat honom också-DÅ ser han att "ojdå, vad FINT det blev!".

Ett stort stort handikapp i fråga om att kunna dela en vardagstillvaro och ett av mina mål med fostran av min son-han ska INTE vara lika blind och tafatt när han beger sig ut i livet. han ska ha lärt sig städa, tvätta och laga mat så han kan det basala. Därmed jämnt!

Han var förövrigt jätteduktig med skrubbandet igår.(Blompojken alltså. Ja, sambon med föralldel, efter instruktioner om hur man undviker rinningar etc) ibörjan sa han entusiastiskt -"å det här var ju jättekul och jag städar mycket hellre så här varannan dag än springer!" (det här med springandet är en ganska motig sak för honom och något vi försöker hitta en lagom nivå att pressa/tvång/locka/pocka/peppa/ta ansvar i)Den känslan gick över... Men efter en rejäl glass och en välförtjänt paus, kämpade han vidare hela första halvlek. Precis som handbollslandslaget.
Vi åkte hem och kollade in bragdkämpahjällteinsatsen, skrek och led, hoppades och jublade och stod stolta och såg våra blågula få sina silvermedaljer.
sedan åkte jag och sambon tillbaka till stan och putsade färdigt. Det är jag mest stolt över av allt-att vi fast vi redan var skittrötta, åkte iväg och fortstte gnugga, för att få på djuprengöringen och vaxet även på de sidor som tidigare på dagen låg i sol.

Sedan köpte vi med kinamat hem och kollade en film. Och idag gör armarna som sagt en aning ont. Jag skulle diska ur en gratängform lite, men jag klarar inte att trycka med diskborsten. En gammal städerska minns plötsligt hur det kanske kan komma sig att mina axlar och armar är som de är numera.

Lanovia, jag fattar precis vad det är du tycker är jobbigt. Det är ju sådär det är, med typ allt som rör ens barn och andra områden i livet där andra engagerar sig, menar väl men tycker en massa, och ofta oroar sig eller har så stora omsorger att man nästan skulle behöva ta hand om dem istället för sig själv när de blir så nervösa över ett husköp, en flytt, en graviditet etc etc. Och man vill ha backup på hur man själv väljer, men får en massa input som bara känns jobbig ibland. Även då man vet att de antagligen inte menar så som det känns.

Samtidigt är jag själv i andra änden ibland och får ju erkänna att nog fasen tycker jag att jag ibland (eller rätt ofta) ser saker och beteenden när släkten samlas, där jag både tänker och tycker saker. Ibland säger jag dem också-och vid somliga tillfällen blir det konflikt då. Inte för att jag inte tror att mammorna (för det är nästan alltid de) känner sina barn, utan för att ibland syns det tydligt hur de (mammorna) går in i vad vi i min familj kallar "stresskonen" där man får ett väldigt litet synfält. Jag ser ju också hur olika personligheter tar sig uttryck i hur man väljer att hantera olika situationer, och sanningen att säga, så påverkar de valen inte sällan hela sällskapets trivsel eller hur man kan genomföra en middag, utflykt etc. Nu behöver man ju inte tycka högt om allt man ser, eller uttrycka allt man tänker, men ibland tror jag faktiskt vi mår bra av att det finns människor omkring oss som vågar säga och tycka lite-kanske i synnerhet när det känns, för det kanske är en öm punkt av en anledning. Nu pratar jag starkt om min egen tillvaro och sådant jag tänker på i min familj, inte de exempel som kommit här i tråden från Lanovia och Hvidis tex, det senaste. För, även om  var och en av oss är den bästa mamma man kan vara och den bästa våra barn fått, så gör vi ju inte allt perfekt och ibland kanske man behöver en liten väckarklocka eller ett friskt inslag av någon annans pontana reflekterande över en situation. Även om den där andre personens kommentar knappast är särskilt populär just då, kanske den behövs av och till. Och om den behövdes eller ej, kanske heller inte alltid bara är upp till mamman att avgöra. Om jag nu försöker vara lite vidsynt.

Förresten, nu när vi uppdatetar oss lite efter en rätt stilla trådsommar, så kan ni väl påminna mig om hur gamla era barn är? Jag har fasen INGEN koll alls längre! Inte för att det egentligen är så himla viktigt, men jag känner att en liten reminder på hur många barn och av vilket kön och typ hur gamla, faktiskt är på sin plats. för det har ju kommit några under åren. Kanske är det fler än jag som inte har stenkoll längre...

Idag har jag ingen lust att tänka ut middag. Inte lunch heller. Grabbarna där uppe (sonen och hans polare) undrar vad det blir till lunch. Kan man få säga "inget, gå ut och plocka blåbär som Putte"  Nä, just det, det kan man ju inte. Synd.

Hvidis, ååh vad spännande med jobbintervju! Vad är det för jobb?

Aaaaaaa! Ännu mera spännande! Hopppashoppashoppas att det visar sig vara The Job inför hösten! Gu vad kul det vore!

Nu hittade jag några hamburgare i frysen-och det fanns tom bröd, så först ska jag bara gå en vända med vovven, sedan får de hålla till godo med stekt hamburgare, pojkarna.
sedan borde jag väl låta bli att ta mina onda armar som förevändning att inte springa idag I guess, benen funkar ju även om armarna vrålvärker. Eller så kanske det räcker med en långpromenad till, eter hundrastningen? Jag får se...

Hvidis, jag skickar lite ammunition till din jakt härifrån. Bomba världen med din kompetens! Jag hejjar allt jag kan!

I´m yours-jag menar visst dina kids-och barnbarn också för den delen. Så det så. Man får ju försöka komma ihåg lite överallt, men som den tant jag är har jag mer hjärta än minne vad gäller just siffror och ålder är ju egentligen inget jag öht bryr mig om, så det fastnar så dåligt redan från början. Men det är coolt att vi har en spridning på våra barn från embryo till medelålders...Jag är förresten rätt säker på att alla i den här tråden inte har så bra koll på dig, så det kunde de gott få veta.
 
Apropå det skulle jag gärna höra lite hur Helipanzers har det nu med två små och hur allt har funkat med amning, nattsömn och hela baletten. för att inte tala om alla bestyr med släktingarna..

Och när nu biblotekarien ändå kom på tal, så letar jag febrilt efter en bok. Bibblan har den på reservationskö och jag ska alltså ha den härhemma. Jag hittar den inte! och jag tror dessutom att jag lagt den i deras låda, för jag har för mig att jag visste att det var kö på den.  Nu har jag gått igenom alla ställen jag kan komma på tre-fyra ggr om. Det är nog lika bra jag går och lägger mig.