I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Usch! Nu känner jag mig som en gnällig lipsill som dessutom hänger ut min samo på nätet. Vill genast släta över "så farligt är det inte". Fast det är det ju! Det ÄR ju tungt! och arbetslöshet, sjukdom, ohälsa och dålig ekonomi ÄR bland det värsta som drabar oss, utöver ond bråd död och annat jäkelskap. Det tär.
Därför undrarman oroligt hur lång tid det ska vara så här och då är det lätt att cyniska och bittra tankar smyger sig in, uppgivenhet och tvivel flyttar in och man undrar "ska det vara så här? borde vi inte ha flytatt hit? Ska det verkligen vara vi två? Har jag gort helt kassa val hittills.." ja och så vidare and on and on. Jag tror de flesta av er vet vad jag menar.
Men, nu ska vi åka till stan en sväng. Detta blev vi högst oense om förut "vi kan väl för helvete inte fara till stan och bränna en jävla massa pengar när vi är arbetslösa båda två!"
Nä, men vi kan åka och köpa sonen ett par jeans som han behöver, samtidigt som du gör de där ärendena du behövde.Då kan vi ta oss en stund som familj där vardegen hemma bryts, vi får en utflykt och kommer utanför huset lite. särskilt som sonen tycker det är jättemysigt när vi åker alla tre. Och i synnerhet som du ändå skulle åka, så besinen går ju åt ändå...
En lång stund senare fattade han vad jag menar, och hur detta kan vara en liten del i att vårda vårt vi, UTAN att det "går åt en helvetes massa pengar som vi inte har". För jag fattar också att vi inte har dem, nämligen. Och det borde han veta, eftersom ja hushållar rätt duktigt med det vi har. Bah!