I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Maktlös är rätta ordet Blomman! Min pappa är djävulskt envis. Precis som sin mor som blev 97 år. Och han har gett sig fan på att han ska bo kvar därhemma tills vi får bära ut honom
Känns bara så trist att de sitter därute i skogen... skulle vilja ha dem närmare så jag kunde snippa förbi efter jobbet, på promenaden, handla lite åt dem, kolla att de är okej och hålla pappa lite sällskap t ex medans flickorna är på aktiviteter. Min far är HELT klar i huvet även om han hör dåligt. Han har dock en muskelsjukdom som gör honom svag och stapplig i benen. Det är det som är hans stora hinder.
Ang mamma, igen, så är jag vettskrämd för hennes bröstcancer... funderar om jag ärvt just den genen... Jag får INTE drabbas och dö, förrän flickorna är åtminstone 20 år och kan ta hand om sig själva. Helst ännu längre förstås. Tänker er bara... om jag dör... vad händer med dem då? Kommer deras pappa och tvingar dem till det stora landet i öster? Han är ju deras far och älskar dem väldigt mycket. OCH han är stolt och han HATAR att jag träffat m. Såklart skulle han ta barnen till sig, även om han EGENTLIGEN inte behöver dem där... Och annars... vem ska ta hand om tjejerna???
Usch vilka hemska tankar NÄ, jag ska hålla mig frisk och ta barnen genom tonåren och allt,det är bara så. Nåt annat alternativ finns inte.