I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Alltså, inte vår mage, utan vårt pyre i magen

Hej...
Inatt har jag iaf sovit. Men jag har så ont i huvet hela tiden. Snorar o hostar.
Maken ringde och meddelade var han är och att han lever.
Han vill inte svara på några frågor, men jag avtvingade honom ett ja eller nej på frågan om flygbiljetter från hans hemstad till vår huvudstad samt hotellrum i Sthlm är åt en annan kvinna, om han har en annan kvinna. Han svarade NEJ. Då vet jag inte om jag är enfaldig som någonstans inom mig ändå tror på honom när han säger så. Mycket tyder på att han håller på att hitta en utväg att slippa sitt tråkiga jobb på fabriken, han håller på och försöker hitta nånting att syssla med antingen i sitt hemland eller iaf något som är kopplat ihop med det. Under tiden han gör det så tappar han all sans vad gäller pengar, krediter osv, och det är  också en del av hans sjukdomsbild. Man kan säga att han är inne i något sorts skov just nu där jag inte kan avgöra om det är bipolariteten eller ADHD:n som härjar. I vilket fall som helst så kan jag just nu inget göra. Jag får höra vad han har att säga när han kommer hem. Och HAN kommer få lösa den ekonomiska oreda han ställt till med. Var så säker. Har han en ny kvinna så kan jag bara visa honom var ytterdörren är. Vill han flytta tillbaka till sitt hemland, ja inte flyttar då jag och barnen med. Och en pappa/make som kommer hem två ggr/år till oss får jag ta mig en funderare på om vi alls behöver.

Flamman, det måste vara fruktanvärt frustrerande och påfrestande att inte kunna nå honom när han är "inne i sjukdomen".

Jag hoppas han tar sitt förnuft till fånga och kommer hem så att ni i alla fall kan prata öga mot öga. Tror du han tar sina mediciner?

Hem kommer han, det har han sagt. Den 10 eller 11. Medicinerna har han med sig. Jag hoppas han tar dem. Kanske han glömmer nån gång, särskilt om han ska dricka, du vet festa med polarna eller så, då vill han inte ta medicinen. Men på morgonen hoppas jag han tar den.

Ja, det är hemskt. Han hinner ställa till med så mycket oreda i våra liv så sen när han "blir normal" så får han ångest av att se vad han gjort och så faller han ner i depression, mani eller nåt annat igen.
Det blir en ond cirkel, en spiral. Därför är jag så förbannat envis ang att jag vill att han ska äta ALLA sina mediciner mot de diagnoser läkaren misstänker, åtminstone ett år, så jag får se hur de verkar. Jag antagligen en dåre själv, men på nåt sätt känner jag att jag är skyldig mina barn det, att försöka tills det inte längre finns något hopp. Tänk OM det skulle hjälpa och vi får ett alldeles underbart liv, och så ger jag upp innan vi är där?!

Mitt delmål är att han ska få ner blodtrycket så han får börja med Concertan (mot ADHD:n). Men om han nu vill lämna oss, så blir det ju svårt att nå det målet.

Usch Flamman, vilken jävla soppa av alltihop! Hoppas verkligen han tar alla medicinerna! Han borde tänka på hur han känner när han "vaknar till" och inser vad han utsätter er för men jag antar att det är svårt med tanke på hans funktionshinder. Om du känner för att prata av dig så vet du var min inbox är! Kram

Apropå alla våra snack om avundsjuka, missunsamhet och bitterhet osv, så är det när jag hör sådant här som jag känner att något i universum är fel på allvar:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/spadbarn-hittat-i-resvaska_5848235.svd

VARFÖR kan inte barn få komma dit där de är välkomna istället.

Blommis: JA, visst är det förfärligt! Hoppas nu att den lilla flickan får komma till ett barnälskande längtande barnlöst par så fort som möjligt, så att hon kan få en bättre fortsättning på sitt hittills så fasansfulla lilla liv.  

Det är så sorgligt att han inte ser hur mycket du kämpar för att hålla ihop familjen och få det att funka  

Fruktansvärt! Och så orättvist...