I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

*kramar om Blomman*

Visst är det för jä.... när familjemedlemmar separerar?! Man blir så inni bomben drabbad själv, ja många blir drabbade, men kan själv liksom inget göra Och så blir man ju chockad om det är ett sånt där strävsamt par som man varit övertygad om aaaaaaldrig kommer gå skilda vägar...

Du måste prata med henne och höra vad som hänt Blomman! Förstår att en del av världen gungar nu...
Såklart ska du behålla kontakten med svägerskan, men det blir ju på ett annat sätt framöver. Inte via familjesammankomsterna. Men är er vänskap genuin, vilket det ju låter som, så hittar ni en annan arena där ni kan fortsätta vara viktiga för varandra. OCH; hon är ju mamma till din sons kusiner, det ändras ju inte.

kram igen!

 

Tack Flamman *kramar tillbaks*

Eftersom sambon pratade med sin bror igår kväll, vet vi nu lite mer om läget. Och det är ingen tvekan-de har redan skrivit på skilsmässopappren och allt.
Jag ska prata med svägerskan, hon har lovat att ringa upp. Jag kan mycket väl tro att vi kan hålla viss kontakt, men bara jag tänker på att samlas allihop och så är hon inte med, så gråter jag. Jag känner mig berövad på något jag värderat mycket högt under åren och det kommer att bli tomt-och ganska ensamt. Sambons syrra separerade för fyra år sedan och det är nu bara jag kvar som inte är en i den egentliga klanen så att säga.
Fy, det här är så himla ledsamt! Så här har jag inte gråtit på länge.

Blomman, åh så tråkigt! Det är hemskt sorgligt när familj/släkt separerar - de ingifta blir ju lika mycket familj som ens blodsbandsfamilj, för det mesta. Jag förstår att det är mycket tankar kring hur familjelivet kommer att bli framöver! Men jag tror också som Flamman, att ni kommer kunna fortsätta hålla kontakten, du och svägerskan. Självklart blir det lite annorlunda, men ibland kommer ni väl ses allihop ändå? Kusinernas födelsedagar, studentmottagningar och andra högtider där man samlas kring just barnen. 

Det är så hemskt med skilsmässor, hur mycket det påverkar alla även utanför den lilla "kärn"familjen. Fortfarande nu, snart tio år efter mina föräldrars skilsmässa, vet jag att mina morföräldrar saknar min pappa, och vice versa. Detta trots att mamma är omgift med en annan man, nästan lika fin som min pappa, och att pappa har en ny sambo. Det är ju ändå människor som blir ens egen släkt, trots att man bara är ingift. 

Hoppas att kusinerna inte tar det alltför hårt! Du verkar så generös med dig själv och ditt hem, Blomman, så om du inte redan gjort det kan du kanske kontakta dem och säga att de alltid är välkomna till er? Min farbror och (ingifta) faster sa så flera gånger till mig efter mina föräldrars skilsmässa, när jag kände mig väldigt rot- och hemlös, och det har varit (och är!) en så stor trygghet för mig. Både jag och maken är där ofta, antingen på besök eller bor flera nätter, när vi är i deras stad för provspelningar och jobb. Det där med att få höra så uttalat att "du/ni är alltid välkomna som ni är, utan krav på något alls" har skapat en extra klangbotten i relationen, på något vis. Även om det periodvis förstås kan gå ett tag utan att man hörs, så vet man var man har varandra liksom. 

Andbeyond, åh men GRATTIS till !!! Vad spännande och kul!

Ingis, jag ser dina springuppdateringar på facebook - bra jobbat! Du är ju jätteduktig! Jag förstår också det där med att känna sig som en elefant i löpspåret... Är man gift med en gasell till man som utan problem kutar en mil utan föregående träning (!), så blir det lätt så. Men det är så HÄRLIGT att springa, nu när jag känner att kroppen har vant sig vid det! Endorfinerna rusar igenom kroppen!

Så heja dig, heja mig, heja oss allihop när man faktiskt kommer ut och rör på sig nåt! 

Daa och Flamman - mörka nagellack hör hösten till!  

Och ja Daa, jag förstår hur du tänker med utseendehetsen! Jag hatar den, och jag hatar att dessa goa småtöser (sex stycken nära oss i åldersspannet 6 mån-snart 3 år) som jag träffar ofta ska växa upp till en ännu mer utseendefixerad värld än vad jag gjorde. Jag hatar att se en bekant lägga upp en bild på instagram, med två nyinköpta tröjor från samma affär, i samma cl-storlek, som är heeeelt olika stora - bara för att den ena är från flickavdelningen och den andra från pojkavdelningen! Varför behöver en flicka som har 92 cl en tröja med betydligt mindre rörelsevidd i än en pojke som också har 92 cl?! Jag hatar att se småflickor i 8-9-årsåldern gå sminkade och i supertajta kläder, fixade i håret och med flashiga väskor! 

Vi vuxna, var kommer vi att hamna? Kommer det om 10-20 år vara lika självklart accepterat för oss att göra ansiktslyftningar och botoxingrepp, på samma sätt som det är självklart accepterat att använda antirynkkrämer nu? Och hur påverkar det barnen som växer upp nu, barnen som ännu inte är födda? Hur undviker man att föra över sina egna orosmoment vad gäller den egna kroppens utseende (för såna har vi väl alla, tyvärr) till barnen, både de egna och de i ens närhet? 

 

Ja, det där blev ju positivt...

Uppdatering härifrån: jag är precis hemma igen efter tur till huvudstaden över ett par dagar för stipendieprovspelning. Nervöst som tusan var det. Skakigt, men hyfsat kontrollerat för det mesta. Många saker som kändes bra, ett par missar och lite "fluffigt" i supersupersvåra solostycket. Får se hur det går - hoppas innerligt att gubbarna vill ge mig en slant! 

Maken förbereder andra provveckan i "norr" och åker upp på söndag förmiddag. Nu har vi åkt om varandra väldigt mycket och misarna är mycket missnöjda. Men nu har vi iallafall en skön kväll framför oss! Vi ska göra nån slags thaikycklinggryta och har korkat upp en flaska vin. Ett väldigt billigt och ganska enkelt, men gott vin. Monterosso, 49 kr för en flaska. Inte är det några extravaganser kring det direkt, men det är ett trevligt vin som passar bra att smutta på så här en fredagkväll! 

Imorgon ska vi på tvåårskalas! Makens brorsdotter börjar bli en stor tös, och faster är överlycklig över att ha blivit en storfavorit hos den lilla damen!  

Man vet att dagen kunde ha börjat bättre när man 06.00 hittar dotterns hamster på golvet, ihjälbiten av våra katter.

Åh Blommis, så otroligt tråkigt med din svägerskas separation. *kramar om*

Kjell: nej, jag tror nog att man kan ha bättre starter på sin dag än det där. Hur har det gått för dottern?