Sitter här och tittar ut på regnet som öser ner, snart måste vi ge oss ut i det till bussen. Vi ska till barn--hab, sjukgymnast (som är jättetrevligt) och dietist står på besökslistan.
Elise ligger och jollrar och skrattar för sig själv i vagnen, hon älskar den där lapp-kudden jag sydde förra veckan. Jag gjorde en stoppad liten fyrkant med "lappar/band" fastsydda i kanterna. Hon är ju väldigt tidig med det finmotoriska och älskar att pilla och grejja med etiketter och sånt. Det är som med en kattunge, det hemmagjorda är roligare än det köpta dyra haha Barbapapa är också roliga, hon boxas med dem som värsta million dollar babyn ,-)
Igår var vi hem till Panzers lillasyster och hennes kille, sen så åkte vi iväg och kikade på hsuet som vi ska på visning på den här veckan, naturligtvis valde Elise att få ett utbrott precis när vi kom dit, men det såg underbart ut ifrån bilen, Ljuvliga stora lummiga gräsfluffiga hagar med vita trästaket, välskött tomt. Panzers syrra var runt och hon tyckte att det var superfint, och Panzer pratar redan om vad han ska göra om där... Mao upplagt för krossat hjärta
Panzers syrra och hennes kille hängde med oss hem på en pizza, jag som inte fettat loss så mkt har fått sprungit på toa hela jävla natten med magknip Det är iofs bra, det sista jag vill ha är pizza. Det var nog inget fel på den för Panzer åt precis samma och han har mått bra. Så det är väl min kropp som straffar mig
Varenda gång vi ska till barn-hab så spöregnar det, som om himlen gråter för att vi ska dit, så illa är det ju inte
Jag är så glad över att vi har så br akontakt med Panzers lillasyster, hon är faktiskt en av de som tagit Elises diagnos bäst och som varit ett stöd för oss istället för en som krävt stöd. För ibland känns det så tungt, inte bara för att hon har fått en diagnos utan för att alla är så ledsna och förtvivlade och då vänder de sig till oss, men jag har ingen kraft att trösta och stötta andra, inte ens min mamma eller svärmor. De tror nog att de stöttar men det är omvänt. Men Panzers syrra, som dessutom arbetar med funktionshindrade ungdomar, ser inte allt så nattsvart som många andra. Hon vet att det kommer att bli jobbigt men hon har också sett den andra sidan av myntet och sett all kärlek som finns där. Hon är ELises förkämpe och påpekar hela tiden att ELise är inte sjuk, det är så här hon är. Inget konstigare än att hon har blå ögon. Ibland behöver man bli påmind om att det är så enkelt, och det är skönt att ha någon att luta sig mot( förutom Panzer).
Nu måste iv rusa
puss på er alla i regnet och Villemoa, välkommen hem!