Flamman, fy vad mycket skit på samma gång. Saffransskorpor och gott vin är du sannerligen värd! Hoppas du orkar ta hand om dig själv mitt i allt elende. Kram!
Bruttan, stor KRAM till dig om du är i kulisserna 
Idag går jag in i vecka 13 och har alltså passerat 12 fulla veckor. Imorgon är det dags för KUB.
Lanovia, usch vad jobbigt det låter med sömnbristen. BRA att dina föräldrar komemr till undsättning. Hoppas ni får en mysig middag OCH god sömn 
Lanovia, jag har ju ingen egen efrarenhet angående att lämna bort barn, men det måste ju vara helt och hållet upp till er. Det är snällt att de erbjuder sig, men om ni vill vänta tills hon blir lite större så får de snällt acceptera det.
Fru Sy, bort med alla sådana tankar! Du gör så gott du kan, mer kan ingen begära. Inte ens du själv.
Heloise, här blir man erbjuden KUB om man är över 33 år och jag fyllde 33 i somras. Vi diskuterade lite fram och tillbaks huruvida vi skulle göra det eller inte, men nu blir det så.
Blomman, det du beskriver med fågelmatningen är exakt sådana minnen som man som vuxen tänker tillbaka på, ler för sig själv och blir alldeles varm inombords. Och kanske så smånigom för vidare till sina egna barn, för att man minns hur värdefullt och vackert det var. Jag är säker på att Blompojken har massor av sådana minnen redan. En mamma som ger sitt barn en sådan start på livet kan väl aldrig vara oduglig och tillkortakommen? Inte i min värld i alla fall.
Min morgon:
Klockan ringde 04.50.
Höll på att inte komma ut ur huset eftersom maken hade låst utifrån och nycklarna låg i bilen.
Kunde inte stänga ytterdörren av okänd anledning.
Körde fast på uppfarten.
Blev stående på vägen utanför hunddagis pga. igensnöad infart.
Hamnade bakom plogbilen som körde 40 km/h över hela Öresundsbron.
Fick parkera i en snödriva utanför jobbet.
Allt detta innan klockan 07.
Hemma efter KUB och vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Under ultraljudet visade BM nackspalten, näsbenet, urinblåsan, hjärnhalvorna, fingrarna, fötterna, navelsträngen, ryggraden etc. Hon sa gång på gång att det såg jättefint ut. Krabaten sprattlade, vände sig och stod på huvudet och vi fick lyssna på hjärtljuden och blev alldeles tårögda av lycka.
Sedan skulle hon lägga in allt i datorn som med hjälp av nackspalten, min ålder och blodprovet räknar ut en sannolikhetssiffra för Downs syndrom. "Tyvärr var det inte så bra siffror som jag hoppats på" sa hon förvånat.
Min ålder skulle normalt visa risken 1:377, men mina siffror var 1:35. Trisomi 13 och 18 (som är betydligt värre än DS) hade dock bra siffror.
Har man under 1:300 blir man erbjuden fostervattensprov. Till saken hör att jag har hört att IFV (framför allt ICSI) kan ge missvisande blodprov. Jag har hittat flera vetenskapliga artiklar som styrker det, många menar att man vid IFV helt borde skippa blodprovet och bara göra NUPP (ultraljudet) eftersom det så ofta blir missvisande. Nackspalten var jättefin och hade perfekta mått. Hade vi endast gjort NUPP hade det alltså sett jättebra ut.
BM skickar remiss till FVP, och vi ska nu ta ställning till om vi vill göra det eller inte. Risken för MF ökar från 0,7 % till 1,7 % (har jag för mig att hon sa) vid FVP efter vecka 15.
Det värsta är att vi inte är överens om hur vi ska göra. Så nu sitter jag i sängen med ultraljudsbilderna på världens finaste lilla foster i handen och kan inte förstå hur det skulle kunna vara något fel på det...
