I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Leksi, har du ringt doktorn?

Det är idag min son fyller tio år. Han är för övrigt i chocktillstånd.
När han öppnat filen på datorn med brevet fån hunden och bild och allt satt han bara och stirrade en lång stund, gav småningom ifrån sig ett litet misstroget ljud, stirrade lite till. Tittade försiktigt på mig, sedan sin pappa, på datorn "det här är inte sant va? Är det här sant? Är det på riktigt mamma? Mamma? är det det?" Sedan skrek han rakt ut, kastade sig om min hals och grät mot min axel en stund snyftandes "En hund! Ååå en liten riktig hund"
När han hämtat sig två sekunder rusade han upp ur soffan och hojtade-"men kom igen då! vi måste ju städa undan alla saker som är på golvet och som hunden kan nå!" 
Nu är han i skolan. Jag gissar att han för stunden har drabbats av ganska svårartade koncentrationssvårigheter....

..när han slutat ska vi åka till Kalmar och äta sushi, enligt önskemål. Sedan fika på kondis -och så kika på en hundbädd då, naturligtvis. Jag anar att han kommer att ha en del övriga förslag på inköp av pinaler åt lilla Truls. Men det får bli efter lönen, för nu är det tämligen skralt.

På lördag tar jag tåget till Piteå och kommer fram söndag förmiddag. På kvällen tar jag tåget tillbaka ner, så först på måndag eftermiddag är jag hemma här med valpen. Det är en välsignad tur att sonen ska på handbollsläger i helgen, för ahan skulle nog driva sin pappa till fullständigt vansinne om han bara gick här och väntade i två hela dygn. Nu blir det ett istället, och jag tror han tycker det är länge nog.

Egentligen håller jag på att stapla ved med min sambo, men jag måste ju fixa lite kaffe och medans det blir klart smiter jag in...

Flamman, jag gläder mig i djupet av mitt hjärta åt varje insikt, varje steg mot kärlek och livsbejakande. Jag hoppas ni orkar gå er sanna väg, båda två. Kanhända är den-trots allt- tillsammans. Är den inte det, så hoppas jag att ni var och en får leva era liv fullt ut och i kärleksfulla relationer. Vad gäller att nå botten, så är jag helt övertygad om att den botten är betydligt djupare ner än de flesta av oss tror. Vi har en tendens att inbilla oss att vi nått den bara vi har en depp-period. Det ni går igenom nu däremot....och sanningen är ju att antingen slår man i botten-och stannar där. Eller så konstaterar man att "jaha, här var ta mig fan botten, här var det förbannat mörkt. Däruppe anar jag ett litet ljus-ditåt får det bli"

Hur lång tid det tar, beror på hur mycket man bröt i fallet och hur djup brunnen är. Och på ifall det finns något att klättra på. Tar man de rep som kastas ner? Hjälper man till, eller hänger manbara där så alla andra till sist tappar en igen?
Din make verkar ju iallafall vara en envis jäkel. Jag önskar att han kommer att använda just den envisheten till BRA saker, för han kommer att behöva borra ner huvudet och köra på nu, med allt. Han om någon måste väl veta att inga vinsterkommer ifall man inte jobbar för dem, gammal idrottare som han är.

Vishet, mod och styrka önskar jag er båda. Och sinnesro och närhet.

Bet den så stoppningen kom ut eller?

För den här hundens del tror jag nästan vi kommer att få skaffa två, eller stoppa kuddar i den vi köper, för nu är den ju ytte-pytteliten och lär vilja ha det rätt ombonat. Typ en sådan där kattigloo-variant gissar jag skulle kännas mysig nu.
Uppe i sonens rum sak den få sova i den transportbur jag hämtar honom i. Den är en sådan man kan fästa upp luckor på, så det blir som nätfönster. Och den kommer ju att göra sig hörd när den är vaken, så då kan sonen ta den till hallen där tidningarna är.

Men i hallen nere måste den ha någon slags bädd att mysa in sig i.

Nej, jag vet ju inte riktigt det. I Lillpite bor hon som har kenneln. Var bor du?

Åh men visstja: GRATTIS FRU SYYYYY!   Hoppas din dag är bra. Du har väl möjligen inte också fått ett brev från en hundvalp va? Fast för din del så borde en dag med lugn och eskedlig tapp, massor av sällskap och kärlek och god mat och ompyssling smälla högre.

 Tack!

Men Andbeyond, de där snurrarna har ju dragit iväg sidledes! jaja, det ser ju OK ut ändå. Jag hade dem neråt har jag för mig.
Fast det förstås, den där tråden är ju jättemjuk, så bara man rör buketten flyttar de sig väl.

En upprepning från granntråden, ni som är ibåda kan verkligen scrolla:

Jag har visst alldeles för höga värden på de där proverna de tog. Dvs för hög ämnesomsättning och därför kanske typ Struma eller det är i varjefall ngt totalknas med sköldkörteln.

Så nu fick jag efter kuratorn i morse kuta in till provtagningen och ta fler prover-de hade visst glömt ngt. Svårstucken som jag är tog det ett par försök, och sedan sjukgymnasten. Hon var underbar och gav mig ansiktsmassage för mina värkande käkar (jag har visst bitit ihop en del på nätterna sista tiden)

Sedan djuraffären och fixa några prylar inför morgondagens resa, och så apoteket för den där medicinen. Sedan en snabbfika och så bussresan hem. Handla lite mat, möta sonen i skolan, promenaera hem. Jag är helt slut och måste vila lite, men först var jag ju tvungen att vika tvätt, hänga upp nytvättat, kasta i ny maskin och så tända upp i pannan.

Läsa på lite om vad det är för fel-jag fattar inte så mycket utan vill nog få prata lite med den där läkaren...
och så hjälpa sonen med datorn, läsa Harry Potter och ojsan vad hände är klockan redan fem?

Jaja. Dags att fylla på i pannan igen.....

Hallå! *vinkar lite*
Det blev lite fullt upp här, med hundvalp, jättefebrig son och så en liten släng av sonens bacill även på mig, DÖ-trött efter några dygn utan sömn-vare sig sovtåg, sittåg,eller valpsom vill komma upp i sängen ist för sova på golvet, gynnar sömnen precis.
läsa ikapp får jag försöka med en annan dag. Nu har ju dessutom skid-VM börjat, hur ska jag nu få ihop allt?
Men valpen Truls är iallafall sötast och roligast i världen. Han är rena underhållninen och mysfaktorn.

Kram alla! Jag tänker på er!

Hej tjejer!
Jag hoppar in helt oikappläst.
Jag känner att jag vill skriva några rader, mycket för att jag både vet och märker via rara sms och telefonsamtal att ni undrar hur jag mår.

Jag kan ju inte säga "jo jag mår bra" för det är ju inte sant. Mina värden på söldkörteln skenar tydligen och jag får åka och ta nya prover hela tiden. Den 14 ska jag till länssjukhuset för att göra en kontraströntgen. De kan tydligen inte avgöra annars ifall det är en inflammation eller om det är överfunktion jag har.

Läkaren tror inte att sköldkörteln förklarar hela mitt "mående" (inte jag heller) utan viill fortfarande att jag ska börja med antidepp i kombination. Jag som ju ville börja leva mitt liv utan en massa preparat i kroppen, kommer nu istället att få äta ett flertal mediciner iallafall.
Nåja, de är ju menat att tjäna ett syfte, och  nästa vecka ska vi ha en utvärdering av teamet hittills, så då har jag lovat att besluta om antideppet. Jag lutar åt att göra läkaren till viljes.

När det gäller hur jag mår, så är det inte så att jag sitter djupt nere i brunnen och inte skriver här för att jag är så himla deppig och allt är nattsvart. det är mer så att min värld känns ganska splittrad. Det spretar åt alla möjliga håll och det är så många saker jag försöker få ordning på.
På ett sätt kan man kanske tycka att det är småsaker jag håller på med, med promenader, träningsövningar, mat och sömn. Men i själv verket så är det ju hela själva livspusslet med de allra mest basala bitarna jag försöker bygga en struktur med. En som kan bli till rutiner, där jag inte måste kämpa så hårt.

Hunden bidrar till det, med dagar som per kissnödighet för liten valp, startar tidigare.
Men alla saker jag ville ha in och allt jag påbörjat är ännu och ändå väldigt nytt, och med ett så splittrat och skört inre och så sårbar värld jag har med allt, så är det jättesvårt att få ihop.
Min upplevelse av tillvaron just nu är verkligen "jag försöker få ihop min dag", både med de måsten som man har på sig oavsett hur man mår, med de målsättningar och delar jag själv lagt dit för att jag tror de är bra för mig, sedan de delar som vården innebär och så dessutom de bitar jag vill ha med för att känna mig som en människa som ändå har något spontant trevligt i mitt liv.
Jag är mamma NU till min son och jag VILL läsa högt, baka semlor och ligga bredvid honom en stund på kvällen och prata som han så gärna vill.
Jag VILL leka med hunden, börja på valpkurs lite längre fram osv.

Jag tror det går ganska bra och lite i taget framåt, men det innebär inte att det inte är jobbigt.
Jag vill att ni ska veta om hur viktiga ni är och det betyder lika mycket som någonsin, att ni finns och bryr er och jag bryr mig om er också.
Allt har sin tid. BT har fått oerhört mycket av min de senaste åren. Det känns just nu nödvändigt att prioritera timmarna under min dag så att jag inte bara blir sittande som det så lätt blir.
Hoppas ni ursäktar att jag inte kommer med en enda kommentar om era liv, det här verkar ju EGO å det absolut grövsta. Och det är det kanske också. Det finns de omring mig som säger att jag är tvungen att ta hand om mig, och bry mig lite mindre om allat och alla andra för närvarande...

Stora kramar till alla och jag hoppas att allt är bra! Om det händer ngt särskilt kan ni väl messa eller så? Typ om det kommer barn och så....Kram igen!