I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Lanovia, jag vet ärligt talat inte hur mycket jag faktiskt skrivit och vad som isåfall är skrivet här respektive i den andra tråden. Du har i varje fall inget alls att skämmas över! Lägg ner det omedelgenast. Här kommer ett maratoninlägg. Skit i att läsa ifall du inte ids!

Jag har sedan 6 december varit sjukskriven med diagnosen depression.
Att pallra sig iväg til doktorn var mycket svårt, eftersom jag hade ångest både över att inte bli tagen på allvar eller klassad som sjåpig, men också för att BLI tagen på allvar och klassad som deprimerad...eftersom jag varit det förut, då för 10 år sedan, så skrämmmer det både mig och sambon väldigt mycket att "hamna i en så jobbig tid igen"

Hur som helst:

Läkaren är bra. Hon har som en en del av behandlingen tagit med mig i något de kallar "Multimodala teamet", vilket syftar till att patienten ska slippa kuta runt melllan alla olka kontakter och försöka förmedla en helhet. Istället träffas alla inblandade i möte och gör en plan.
För min del handlar det om läkaren,kurator, sjukgymnast och så hon som är ansvarig för teamverksamheten. Det kommer att bli en person till som jobbar på Livsstilsmottagningen.

Jag har fått tabletter med melatonin för att kunna få somna på nätterna. Det funkar väl sådär, men bättre än förut.

Min egen plan-som teamet köpte rakt av och tycker är jättebra, är att jag vill försöka hitta balans i de basala sakerna över dygnet, för att långsamt kunna börja fungera bättre. jag tror ju på sådant som att dagsljus hjälper mot nedstämdhet, bra mat är nödvändigt som bränsle och att sova är ett basbehov osv.
Jag hoppas att ju mer jag får ordning på, desto fler och mer "må-bra-signaler" kommer kroppen att skicka till min hjärna så att jag kommer på banan igen.

Under de här åren har jag gått upp en väldig massa i vikt, och redan innan alla hormoner, så vägde jag en bra bit in på "övervikt" på min BMI-skala. Det har jag velat ändra på i åratal, men inte orkat ihop med hela ivf-karusellen.
Nu känner jag att jag måste dels rädda livet på mig själv och se till att jag får en chans att bli mina 102 år, OCH jag vill ha tillbaka mig själv-på väldigt många plan, men verkligen rent fysiskt.
Det skulle alltså gynna mig på många sätt att tappa en del vikt.
Vikten påverkar ju allting-rörlighet, säkerligen även min muskel- och ledvärk, sömn, ja helt enkelt hela ens varelse står ju i relation till hur ens kropp mår på olika sätt.

Så jag har börjat. Efter min födesedag, mitt i min influensa from hell, införde jag min råsaftscentrifug (som jag fått av bla EA) i min kosthållning och bestämde mig dessutom för att ett ordenligt lagat mål mat med hälften grönsaker på tallriken skulle vara starten. Sagt och gjort. Jag "josar" som jag kallar det, och pressar frukt och grönsaker till juicer som ska finnas med dels på morgonen och absolut före middagen. Mycket av det som går i pressen är vätskedrivande och sätter igång förbränningen. Jag är helt säker på att det bidragit stort till att min vikt faktiskt redan minskat så mycket.
Utöver det så är det nämligen bara "halva tallriken grönt" och att jag tar välling, smoothie eller som "nödproviant" för att veta att det motsvarar ett mål mat, kan det ocså vara en påse Nutrilette. Allt för att det ska vara något som representerar ett mål, utan att jag måste stå och laga och planera mer än middagen-jag orkar liksom inte det än.

Nu har jag också så smått börjat komma igång med nästa mål: promenader. Jo, för jag sa till läkaren att jag tycker det borde kunna hjälpa med promenader på recept lika väl som tabletter, ifall man inte är FÖR djupt ner. Läkaren vill iofs gärna att jag ska ta antidepp också men har gått med på att vi börjar så här. Så en promenad varje dag är målet. Hur lång bestämmer jag själv. (sist jag gick mig ner i vikt med gåstavar och allt hade jag minimikrav som var rätt höga, men det ska jag inte ha nu-att komma UT är huvudsaken-dagsljus, inte puls liksom.)

Allra nyast är pilatesbollen och sjukgymnastens papper med de 7 övningar jag ska göra varje dag. Det ska föras träningsdagbok och syftet med dessa övningar är att stärka upp bål, höfter, nacke och skuldror, armar och allt som värker och krånglar. Framförallt ska vi se vad som går att göra åt mina knän som jag har skärande smärtor i. Det håller också på att nystas i huruvida det kan vara reumatiskt eller så.

Sammantaget så är mitt heltidsjobb just nu egentligen att jag ska ta hand om mig.
och jag arbetar hårt på att inte låta målen bli sådant som istället kan stjälpa mig. Om jag tex blir helt fixerad vid viknedgång och så misslyckas-ja då lär jag ju må ännu sämre "inte ens det kan jag ", medan om det får vara en positiv sak och på en lagom och rimlig nivå, så kan det vara ett glädjeämne och något som ger mig energi.
det är en balansgång. Och jag vet hur mat-, vikt-, och träningsfixerat det är i vårt samhälle och hur lätt det är att leva i en störd relation till mat och sin kropp. På båda dikeskanterna så att säga.
Men jag vill hitta min väg och gå på den. Jag har bara en kropp och ett liv. Jag försöker värna det och mig själv, istället för att banka och slå på mig och allt jag inte lyckats med i livet...

Nu är det aslångt skrivet, men det är ändå mest en sammanfattning av planen och upplägget. Nu ska jag ta min promenad. Sedan ska jag ringa Bruttan.

Det är en varningssignal stark som någon, you know.
Äter du bättre nu? Du sa sist att du äter.
(Den där tiden bakåt i min bergochdalbaneperiod med den där mannen du vet, bode jag ihop med en kompis som kom hem och argt sa"jaha, och vad har DU ätit idag då? Flingor och mjölk eller?" Vilket var sant. Bara det. Ett tag vägde jag 49 kg. Då blev jag lite chockad själv. Och när det gjorde ont att sitta på en vanlig stol för att sittbenen skavde...
Din situation likväl som Klockarbols är typ bland dem då man brukar göra det. Spantantappar man en jädra massa vikt annars, så brukar läkarna börja leta efter cancer.
Viktminskning i sig har inget egenvärde. Det ska verkligen finnas i en helhet.

De där kasten mellan att han spottar på dig och sedan ska han ha sex, det är inte riktigt klokt och du måste bespara dig det, hur gärna du än önskar att ni kunde mötas i den där passionen. För vad är det han gör med dig? Älskar ni? Kn*llar han dig ner till lydnad och tar dig i besittning eller vad FAN håller han på med? (ursäkta, jag menar inte att vara vulgär) Det vet han ju som konstaterat inte själv, men du måste ju skydda dig från det här helvetet.

Hm, det var ju tur att du kunde le åt mitt uttryck...jag vet att du fattar att det bara är en farhåga. Jag vill inte höra dig plågas som du vet. Men hela det där samspelet är nog mer komplicerat ärn någon av er riktigt kan reda ut. Och jag tror du behöver avstånd för att hämta luft. Äh, du fattar vad jag menar...

Självklart! Jag bara råkade...sorry!

Du med Bruttan! Du med! Hoppas massören är mycket duktig!

Hm, nu slutade det visst regna och jag ser till och med en svaaaaaag strimma av solljus över de numera svarta snödrivorna ute vid vägen.....

...betyder det att det är nu jag ska passa på att ta min dagliga promenad då?

Okej då, för tusan!

Hello Ninnis!

 för bilar och alla deras fel!!!

Men  slurp för semla!

Jag har stått och josat som en idot här på em, så det ska finnas i kannor i kylen. imorgon är det nämligen långresa till Karlskrona och handboll hela dagen. Ifall inte jucerna redan finns då, så lär de inte bli av. Och så var det ju till idag med. Både orange som är frukost/lunch eller mellanmål beroende på att den är så mastig, och så grön, som är fördrinken innan middagen.

Efter långpromenaden hängde jag med sambon till det där löpbandet och gick i maxlut 10 min med mina MBT-skor. Jag tror jag har ont i rumpan imorgon...

..boll-&snoddövningarna är gjorda och jag har stretchat.
Diskmaskinen är iplockad och körd, bänkar och spis torkade.
Maten är förberedd och jag har tvingat sambon att torka köksgolvet.
Just nu drillar jag min son i läxornas värld. Han har slarvat sig igenom förra matteläxan så nu får han göra om. Han är skitsur. Veckans ord är visst heller ingen hit.

Jag hade gärna också klämt i mig en semla känner jag...

Tack ska ni ha hörni!

Fru Sy, herregud, det är klart du ska njuta av din fina mage!!! Om inte de som HAR en var glada för den, vore det verkligen för sorgligt. Vilken vecka har du gått in i nu?

Hihi, nääää men jag blir ändå glad för komplimangen.

Hej alla!

Jag inser att det kanske är bäst att jag skriver en rad så ni slipper spekulera och undra.

Jag har det skittufft just nu och mår verkligen inte alls bra. Det känns väldigt mycket "ett steg fram-och två tillbaks" eller hur jag ska uttrycka mig.

Det har inte hänt något särskilt-och det är väl egentligen det som skrämmer mig mest och verkligen är jobbigt. Om jag hade ett visst speciellt skäl så vore det mindre ångestfyllt.
Jag ska till kuratorn imorgon och får väl där försöka sätta ord på mina känslor. För jag är mest överfylld av dem just nu, trots att jag på sätt och vis mest känner mig alldeles tom.
Jag orkar inte delta som vanligt i trådarna och jag blir ledsen av vad som helst. Det räcker tex med att läsa om alla namn och så plötsligt slås av inskiten att jag aldrig får ge de namn jag själv har i hjärtat till någon.
Jag kommer till och med på mig själv att tänka saker som"jag önskar hellre att jag hade en grav att gå till än att det är som nu-att jag själv är själva graven, med ett dött och ofruktsamt inre" Jag ber om ursäkt om det verkar som ett övertramp på alla som förlorat barn genom missfall eller som Snorkis. Jag menar inte att jag verkligen vill byta, utan det är mest ett exempel på hur svarta tankar som rätt som det är kommer. Då självföraktet är som värst eller vad jag ska säga.

En faktagrej: jag fick ett brev av läkaren där jag uppmanas att komma in för omprov. Mina blodprover visade på för hög ämnesomsättning-dvs det kan om proverna återigen visar samma, vara fel på min sköldkörtel. Det kan ge symtom som kan förväxlas med depression...

Jaha! Så just när jag själv kapitulerade och insåg att "jag måste nog ha medicin ändå, för så här kan jag inte ha det" så visar det sig att jag kanske inte alls sak ha antidepp utan annan medicin och "laga" sköldkörteln istället?

Iallafall så var det ju bra att jag hade dem att ta en massa prover då. Imorgon åker jag och gör det där omprovet.

Förresten så fick jag nästan panik när jag fattade att det kanske är något sådant. Jag blev tvungen att ringa CvL för att få bekräftat att de verkligen hade koll på just sköldkörteln under mina behandlingar-annars hade det ju VERKLIGEN varit pengarna i sjön, eftersom både för höga och för låga värden påverkar fertiliteten och dessutom själva graviditeterna, med missfall etc. OCH kan skada barnet.
Som väntat var det såklart så att de hade koll på värdena. och då var de bra.

Så. En rad senare.... Nu vet ni åtminstone lite löst. Jag ligger lågt just nu, helt enkelt för att jag inte riktigt orkar. Men jag försöker läsa så smått så jag inte tappar bort er helt. kram