I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Usch Mugglan jag lider med dig/ er! Måste vara så otroligt jobbigt med inte bara en utan två mså liv som inte vill sova ordentligt!

Blomman: till ditt inlägg om mat i familjen helipanzer, jag har klurat på det en dag nu, alltså hur jag ska formulera mig.
Here goes( inte för att betänketiden gjort mig så väldigt mkt mer tanke-organiserad)
Alltså allt och då menar ajg allt måste ändras hos oss gällande matvanor, vi måste ha rutiner( familjen ostrukturerad) när det gäller mat och allting matrelaterat. Elise ska ju äta så klart men maten måste vara fettsnäl, sockerfri( så gott det går) och välsammansatt. Inge hafsmiddagar, hålla sig långt borta ifrån halvfabrikat, som ex korv, färdiga köttbullar etc.

Elise ska tvärtemot de flesta andra barn inte äta fullfett produkter, ex mjölk, yoghurt, smör, lite frukt, mkt grönsaker.
Dietist har vi såklart tillgång till och hon är jättebra både den på KS och vår HAB dietist. Ingen av dem är militanta men det är noga med maten, allt kommer ju att kretsa runt den där j-vla maten.

Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt väldigt jobbigt med den här delen, inte för min egen skull utan för Elise och de (förhoppningsvis) kommande syskonas skull. Jag kommer ju ifrån ett hem där jag i tidigt skede fick lära mig att vara fet det var liksom det värsta som fanns, man kunde i princip göra vad som helst bara man inte var fet. Jag har alltid varit mullig( bortsett ifrån en ätstörningsperiod på en sisådär 10år) och min pappa sa alltid åt mig att jag skulle sluta äta annars skulle jag se ut som ------ i gården bredvid( tjock lite utvecklingsstörd flicka). Mat och vikt var hela tiden ett problem för mig alltid ångestladdat alltid skamligt, eftersom ajg ville ha mer mat än jag "fick" äta. I tonåren slog ätstörningen till med besked ochjag gick ner mkt i vikt, tränade väldigt hårt och skolan slog larm när jag började svimma lite hipp som happ. Jag vart remitterad till BUP men min mamma som var skitlycklig över att jag var smal och söt( vilket jag var på den tiden) vart väldigt upprörd och ville inte att jag skulle gå dit. Jag ville ju naturligtvis inte heller gå dit, jag var ju äntligen smal, ätstörning är ju just en störning och jag var livrädd för att släppa kontrollen och gå upp i vikt, Så det blev inget BUP och jag harvade på i mitt lilla träsk av svält, träning, hetsätning och ständiga viktkontroller. Så en dag fick mamma nog och kastade ut vågen genom fönstret och började övervaka mig, satt med mig på frullen och på middagen, följde med mig in på toa etc. Så den värsta bulimitendensen gav sig ganska fort men tänket satt kvar.

Nu är jag ju fet, fast inte omedvetet fet, äsch jag vet inte men det var kanske min revolt, att bli det värsta som fanns. Att få veta mitt eget värde, kunde jag bli älskad fast jag var fet? Jo tydligen det gick rätt bra, inga vänner försvann och jag träffade mitt livs kärlek.

Så att väga mitt barn varje vecka, kontrollera allt hon stoppar i sig, går stick i stäv med allt jag någonsin velat för mina barn och det ger mig ångest! Men det kommer säkert att lösa sig, den dagen den sorgen. Tills dess harvar vi på, vi byter sakta men säkert ut vår kost, etablerar strukturer runt våra middagar. Vi går varje dag och försöker tänka oss för men det är svårt att bryta mönster och det är ju lätt att falla tillbaka i dåliga mönster när ELise är så liten att det inte spelar någon roll. Om ett par kommer det inte att gå att göra så, då har vi inget val.

Jag gillar itne att inte ha val Men det finns nog någon mening med att just mr and mrs fetto får ett barn som ska leva på svältkost hela livet, kanske är hon vår räddning

Jag hoppas ni inte tog mitt inlägg som ett"stackars mig" fiske-inlägg. Jag har haft en underbar barndom, mina föräldrar ville mitt bästa. Det är inte ett stort trauma eller så. Men det är så det är, därför har jag så svårt med ajälva matkontrollen, kolla hennes vikt, räkna kallisar. Kag kommer att känna mig som en hemsk mamma. Mugglan: du har rätt om vi har tur så blir inte Elise så hungrig men hon måste ff bara äta hälften så många kcal mot andra barn, även om hon tränar så kommer hon aldrig komma upp i en normal förbrukning. Det är därför man måste ha så bra kost, hon måste få i sig alla näringsämnem fast på häöften så många kcal. Sen är ju jag utb kock, jag är väldigt duktig på att laga mat så jag är inte orolig för den delen utan det känns som en utmaning, som att bestiga mount everest, visst går det men det är skitjobbigt:) Hela tiden tänker jag ut alterativ till elise, mellanmål, storkok, hur vi ska lösa ett stressat yrkesliv med barn som kräver mat som tar tid. Det är så jävla stort att jag inte kan förklara riktigt. Det är inte bata äta bra och röra på sig, det är större än så, det är reklam, tv, andra familjer, folks ignorans, vår familj, våra hjärnspöken. Fast det är så stort att Om jag tillåter mig själv att hänge mig åt framtiden i sin mörkaste form så åker jsg ner i en brunn som är så djup och svart att jag inte får luft, så jag dippar tårna då och då, det är allt jag klarar, jyst nu. En dag tror jag att jag kan hoppa i brunnen och trampa vatten men inte nu. Nu sjunker jag som en sten, allt blir så stort så hemskt så jävla skitjobbigt att jag inte klarar det. Jag är för svag :(

Iphone gillar inte radbrytningar!

Blomman: vad bra, jag menade verkligen inte att sälla mig till skaran tjockisar som sitter på sitt feta arsle och gnäller över sin tragiska barndom Jag sitter rätt fint på mitt feta arsle och gnäller väldigt sällan om min barndom. Faktum är att fett arsle, bilringar, funkisunge, halvfärdig uppsats, grå hår och vanligt hederligt sketet 70-talsradhus, till trots, så är jag faktiskt den lyckligaste personen jag känner( ja iaf känner som i min irl vardag )

Men jag vill att min kropp ska orka länge att den ska kunna hänga med mina barn, kanske barnbarn( en dag), den ska hålla för all lycka livet har att ge och den vägen är jag inte på just nu!

Med det sagt, jag ta en te med en liten liten wirre i Blomman Magert och bra

Ea, jag kikar bara in för att säga att jag håller alla tummar och tår, samt Elises tummar och tår!

En dum fråga, när brukar ungar generellt sätt kunna vinka och klappa händerna? Jag förstår att det är olika men Elise verkar vara så tungjobbad just på vinka-området att jag fick för mig att hon kanske är lite liten? Om man tänker 9 månader?

BS och MSW välkomna hit!

BS:  jag återkommer med ett inlägg om mat, jag kanske kan vara till någon hjälp( hoppas jag).

kikar in en snabbis för att kolla hur Fru E har det? nerbäddad i soffan låter strålande

Nu sover Elise en liten lur, hon har det jobbigt med tänderna, det är som att ha en valp hemma, tänk Buster Biter på allt och alla. Men så har hon ju fått 3 tänder på 6 dagar eller nått sånt, klart det är jobbigt! De kommer på helt rätt plats också, 2 uppe i fram och 2 nere i fram Nöjd som bara den över det, de flesta pwsísar får inte tänder förens de är över långt över 1 år( E är ju "bara 9.5 månad korr") och då kommer de oftast väldigt tokigt! Allt "normalt" är underbart.

Men mindre underbart var foldrarna jag fick hem ifår ifrån pws-föreningen om olika sjukdomar och medicinska tillstånd som kan drabba pws Eftersom de kan ha svårt att känna, smärta och nästan aldrig får feber vid sjukdom så måste man ju vara jättenoga med minsta lilla förändring. Det var en hel drös med hemska historier om föräldrar som sökt med sina pwsísar för vad de trodde var sjukdom och läkare som sk6ickat hem barnen för att de itne uppvisade smärta eller hade feber och så visade det sig att barnen var jättesjuka. Ibland baxnar jag under ansvaret, jag som ställer tandborsten i frysen och mjölken i skefferiet och alltid glömmer nycklarna i soprummet. Känner ibland att det är ju ett mirakel om hon överlever med en sådan morsa

Hejhopp!

Flamman: du som är så vacker, morrar åt ärkeaset, men det är bra att flickorna får vara mkt med honom! Härligt med musikern

Ninnis: underbart med mer sömn!
Lanovia: usch för foglossning, antar att det är 6 lååååååååååånga veckor kvar!

MSW: Välkommen, vilken fin presentation.

Fru Bygg, Nova, vilket fint namn. Flikcan i huset bredvid heter et och hon är helt bedårande

Mugglan: Ada och Beda är underbara, så söta!

Daa: tack

Till er andra, tack för fina ord! Vi gör så gott vi kan men jag är långtifrån någon superoptimist utan gråter min beskärda del på toa nattetid. Fast jag försöker se något gott i allt, annars skulle jag nog gå under.

Idag tog jag mod till mig och ringde till den förskola som vi tänkt oss, ekologisk mat hemlagad mat med egen kock, föräldrakooperativ, mkt lära genom lek, bara 4 barn per personal. Små grupper, ur och skur tänk. och bara 100 m från oss, syskongaranti och 25h/v vid föräldraledighet.. Tjejen jag pratade med vara väldigt trevlig och berättade om deras dagis och ju mer hon berättade, ju mer kände jag, fan this is it, det här dagiset skulle vara perfekt för Elise. Hon var dessutom väldigt positivt inställd till att ha ett barn med pws där, var nyfiken, ställde frågor och tyckte att det lät som en spännande utmaning, tills hon släpper bomben att de tyvärr inte tar in några barn som helst under nästa år   Fanfanfanfanfanfanfanfaaaaaaan också!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu vill jag ju inte ha henne någon annanstans

jaha då var det dags att bryta ihop igen Jag snubblade över en sammanställning av olika forskningsresultat gällande PWS, jag tror jag ska gå och hoppa från en bro eller nått