Åååååh! är de NÅGOT jag en gång skulle vilja så är det att åka till julotta i släde och sitta under en fäll och ha en fackla! Det är verkligen en barndomsdröm. Jag hade en pappersbonad jag fått av min mormor med just hästarna utanför kyrkan, och hela julstämningspaketet. Den gick såklart sönder under åren, men jag har faktiskt hittat den likadan och den ska bara upp på jul. Jag tror jag ska rama in den så den håller.
Daa och Flamman, när det kommer till era situationer, så är det där så svårt och komplext att jag känner att det är svårt att kommentera utan att bli en halvmil lång-utan några egentligt vettaiga saker att säga ens. Jag förstår mycket väl känslorna inför det så privata och att skriva. Jag känner igen mig väl och skriver ibland mer än jag någonsin tänkt mig och kanske mer än jag borde. Men man kan inte ha det hur ensamt som helst heller.
Det är bra-mitt i det tråkiga att ni båda därför får ha det så jobbigt- att ni båda vet vad den andre talar om och faktiskt kan ha utbyte av varandra här! Det är samma slags stöd som att det är skönt att någon annan fattar ångesten runt att längta och förtvivla i barnkarusellen. Jag hoppas ni tar var på möjligheten att prata med varandra även mer privat! jag tror det är jättebra! Och jag hejjar på er! Allt jag kan! Jag får lust att säga som Grynet: Ta ingen skit! och det är ju lätt att säga, när man har män med er problematik... Jag hoppas ni får hjälp snart och snabbt med strategier för båda parter i det här. När det kommer till din kör Flamman, så tror jag jag skulle sagt mycket mycket tyst "tig, om du inte vill dö i din säng en stilla och helig natt , och inse att varje gång jag sjunger, så räddar jag livet på dig-för då låter jag bli att bli en mördare"
-Det är nog öht en välsignad tur att inte jag lever med någon med ADHD, för i min familj är det jag som har det i särklass hetaste temperamentet och sägger helt förfärliga saker....
Jag är helt säker på att min egen sambo inte har någon diagnos-men känslan av att vara tvungen att vara stark för att inte skeppet ska sjunka, den känner jag igen mig i.
Helt enkelt för att min sambo är ängsligare än jag. Och för att jag är fostrad av en ensam, stark och duktig mamma, som både tyvärr och tack och lov präglat mig. Och för att hans familj aldrig någonsin talat om det svåra i livet eller kommunicerat något nämnvärt över huvud taget.
Allvarligt talat, det har snöat så in i bängen-och gör fortfarande att det bara är HELT sanslöst!!! Jag måste verkligen gå ut och skotta. Igen. Sambon skottade massor igår och jag har själv hivat undan mängder av snö innan dess i flera omgångar. Det här är helt galet!
Men TACK Gud att det slutade komma som regn, för snön stannar iallafall utanför huset. Och barnen är glada och det ser vackert ut.
Och jag hoppas att resten av vintern nu håller sig på minussidan av termometern, så det inte bli snöglopp och is och elände av allt det som vräkt ner. Inget regn alltså på det här tack. Och inte fem plus.
Flamman, ja absolut ska ni ju prata här också! det hoppas jag du förstår att jag tycker! Så du inte tog det som att jag hänvisar er till inboxen! 
för DET menar jag verkligen inte. bara att det ibland behövs extra allt av eget prat. Du skulle se min inbox....
Förresten så skrev jag visst Daa istället för Dfk där uppe i mitt inlägg till er. *skäms* Det var ju Dfk jag menade såklart! och jag är glad och hedrad att du delar med dig Dfk! Det behövs för trådens närhet att vi är lite ömsesidiga med det som värker i ens egna liv tänker jag.
Absolut inte. Det kommer omedelbart att börja rinna in vatten i vår källare igen, allting blir lervälling och alla knoppar som ska sova till våren börjar slå ut och fryser sedan sönder. Det är dåligt för min Magnolia som i vår ska blomma för första gången i min trädgård. och för syrenerna och alla fruktträden.
Dessutom blir det kolsvart, deppmörkt och inte ett dugg julkortsvackert och domherrarna syns så dåligt. +10 hör till April.
Nu ska det vara vinter och min son ska åka skidor, pulka och skridskor. Och ligga ute i trädgården och skotta upp skyttevallar att ha snöbollskrig bakom med sina kompisar.
Fru Sy, jag tror också att han stänger av för att orka med. Det är säkert hans metod sedan barnsben-när tjatet drar igång agerar han gås som hälls vatten på så att säga. Han lär väl "veta" att det ändå inte är någon idé. FY vad jobbigt!!!
Men det är ofta så, att när man själv blir "vuxen på riktigt" dvs har etablerat mer av ett "eget" liv med nya familjemedlemmar och därmed nya roller, så funkar inte längre de gamla mönstren, därför att nya saker krävs av en och man måste ofta ta en del avstamp i sina relationer och göra en sisita del av sin frigörelse. Att själv bli förälder innebär nya saker i ens relationer. inte bara mödrar och söner emellan. Min mamma och jag hade en del att ta märkte jag när jag väntade barn...
Här kommer några allmäna tankar, sådant jag reflekterat över medan jag läst tusentals trådar på ämnet svärmödrar from hell:
Jag kan ibland tycka att det blir lite klyschigt att prata rätt nedlåtande om mödrar som inte kan klippa med sina söner. Jag har gjort det själv och inte skrätt orden. Men ibland undrar jag hur det kommer att kännas den dag man slutar betyda något?
Jag har en son jag skulle offra livet för. Jag vill ha en levande realation till honom resten av mitt liv. Även när han träffat någon han älskar.
Min sambo skiter faktiskt rätt så helt och hållet i sin mamma och kommer min son att vara sådan så kommer det att såra mig något enormt.
Och så tänker jag att mödrar får behålla sina döttrar på ett annat sätt många gånger. för man får ofta fortsätta var med. Man får prata sådant som när mamma säger det är det stöd och delaktighet. När svärmor säger det lägger hon sig i.
Och att mormor väger mer än farmor att vara... Fast jag vet att det verkligen är individuellet så kan jag ändå nästan bli ledsen i förväg.
Och även om det är så att sönerna måste visa sina gränser och så vidare, så är det förbaskat svårt om kvinnorna i en familj inte kan hitta varandra och ett sätt att umgås på. Det är ju heller inte säkert att det alltid är just svärmor det verkligen är fel på. Jag menar, samma kvinna som har totalt kontrollbehov över sin son har det väl säkert över sin man med. Alltså kan man få en sonhustru på halsen som först är en ragata innan hon får barn, sedan blir en jobbig svärmor själv i framtiden. Konkurrensen kan liksom uppstå från två håll menar jag...
Jag undrar hur man själv kommer att uppfattas?
Jag tror den ganska brra summan berodde på att det var en ruskigt dyr diskmaskin och även värstingmodellen på luftavfuktaren... 
Men det var bra att vi fick rabatt! 
Särskilt eftersom diskmaskinen redan var på kampanjpris.
Jag tror lärdomen är: köp alltid vitvaror om två(minst) och betala aldrig fullpris.
"Om vi tar båda nu, vad kan du göra för roligt med priset då?" var det enda jag sa.
Nä, nu MÅSTE jag gå ut och ta ett rejält nappatag med snön!
Ses!
Nu har jag skottat snö i få se nu...TRE timmar i sträck.
Jag har väl hunnit ungefär hälften kanske.
Det fortsätter att fulständigt v-r-ä-k-a ner, man ser knappt skyffeln framör sig därute!
För någon timme sedan sa grannen att det hittills kommit mer än 35 cm bara på dagen idag. Det har lätt kommit snart en decimeter till.
Om ni undrar hur långsam man kan vara egentligen när man skottar, så är min taktik just nu att dra så mycket som möjligt ner till baksidan huset så länge det går. Dels för att det ju ifjol inte fanns någon stans att göra av snön till slut, och dels för att det kanske rinner in lite mindre i källaren i vår då...
TACK GODE GUD!!!! 
Det var det bästa jag hört på mycket länge!
