I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

*jobbar stenhårt på julstämningen*


">



Nå vad tycker smågluttarna i tråden och deras mammor, kom igen nu det svänger ju...

En av mina absoluta favoriter, underskattad, glömd och undanskuffad:


">

Detta har med tiden blivit en tradition vid vårt julbord-av mig införd, och svärfar brukar särskilt säga "nu måste PB ta den där med Rudolf". Så då gör jag ju det! För full hals.


">

Lanovia, jag förstår dig till fullo och tycker självklart inte att du ska lämna bort ditt barn att sova över natten hos någon annan förrän du känner att det är läge.
Folk gör uppenbart väldigt olika. Hur andra gör i just sådana saker skiter jag faktiskt blankt i och brukar undvika att fråga om råd när det kommer till sådant som jag anser att bara mitt barn och jag (och pappan) kan veta och fixa.
Sedan är det iofs intressant att höra hur olika vi alla lever våra liv, men det gäller mer allmänt.
Och nej, innan min son var ett år sov han ingen annanstans än nära sina föräldrar. Först gången vi hade barnvakt öht var när han var 8 månader och vi skulle äta julbord. Det rörde sig om sisådär 3 timmar och var precis vad både han och jag klarade...

Fru Sy, gravid är inget du gör. Det är något du ÄR och man kan inte vara bra eller dålig på det. Det är ingen prestation, och jag är så TRÖTT på att vi lever i en värld där allt  i hela jävla tillvaron tenderar att ändå vara just det-prestationer. Duktiga mammor, duktiga karriärskvinnor, duktiga... Bestäm dig för att helt enkelt vägra att någon-allra minst du själv, ska få pracka på dig sådana "sanningar". Säg som Alfons-"Stick du stygga spöke, för du finns inte" Och så ägnar du din energi åt att istället vara rädd om och snäll mot dig själv. Deal?

Flamman, här kommer en kram helt kort och gott. *kram* #== ==#

Bruttan, dito!!!

Jag vet att det var något mer men....

fasen! Jag har blivit så disträ mitt i hur allt är just nu att jag glömmer de mest elementära saker hela tiden! Igår skulle vi skotta snö (för omväxlings skull), sonen gick ut iförväg och började. En LÅNG stund senare ropar han "men KOMMER du nån gån och hjälper till?!!" Då har jag glömt att jag är på väg ut och har ingen aning om att han är ute själv och skottar! Gud vad läskigt det är när skallen inte är med! Och det är så klockren igenkänningsfaktor på det och mycket annat från förra gången jag upplevde hur den sköra tråden brast och livet tog tvärstopp.

Jag försöker -enligt mina egna förhållningsregler och råd till andra, vara helt lugn i att kjag inte är lugn så att säga. Alltså, inte vältra mig i min ångest men inte få panik för att den finns där och bara försöka åka med i mitt eget liv om ni fattar. Jag sätter upp små mål och vägrar låta odugligheten och tillkortakommandena få för mycket plats. Det spelar ingen ROLL om andra jobbar och har tre småbarn, är perfekt tränade och har fucking julgardiner. Mitt liv är mitt och här och nu gör jag så gott jag kan för att varje dag ska innehålla något att känna lite glädje över och förtröstan i.
Som att vi igår hängde upp alla fågelmatsbehållarna och julkärven med fina röda rosetter, så att det idag sitter mänder av olika fåglar och käkar. Vi har stått på verandan och iakttagit, skrattat åt deras beteenden och pratat om vilka sorters fåglar vi såg. Kanske minns min son en dag när han är vuxen, hur hans mamma och han matade fåglarna och han kan i sin tur lära sina barn vad de heter.
Och kanske överlever han att hans mamam hade diagnosen "depression" stämplad på ett papper, och kan ha glada minnen med sig ändå. *hoppas och försöker tro*

Förövrigt har vi verkligen världens gulligaste grannar. Frun ringde över och sa"om ni flyttar bilarna så kommer S med traktorn och skrapar infarten åt er, nu när han ska skrapa vår egen." Iofs hade vi skottat så gott det gick, men vägskrapan har skrapar bort isskorpan som blir och då blev det världens vall och ett stort gupp vid vårat. Dessutom kommer iaf jag inte ner ända till marken med snösläde eller skyffel, jag orkar inte trycka så hårt. Men nu är det jättefint!

EGO långt utöver det tillåtna, scrolla bäst ni vill:

Ibland hatar jag mannen jag lever med. Med eftertryck och alla fula ord jag kan, högt ensam hemma i det stora huset kan man skrika dem.
Det är tillexempel sådana gånger, som när jag går upp på övervåningen för att torka golven, bädda i ordning rummet pappa ska sova i när han kommer ikväll, och fixa det sista så det faktiskt är städat och ganska fint däruppe.
För igår dammsög ju sambon hela huset så det skulle vara klart för mig att ta resten.

Men jag undrar var exakt han egentligen dammsög?
För det ÄR verkligen VERKLIGEN inte dammsuget. Definitivt inte så det går att torka golven och sannerligen ingenstans där man hade behövt dra ut tex ett databord för att komma åt alla grejor som rasat ner därbakom och sålunda sedan avlägsna dammkorvarna under grejorna och sladdarna. Jag vet att folk inte tror mig för "det är ju lite olika hur petig man är"men jag lovar att ingen av er skulle kunna visa mig var det faktiskt är han har städat. Det syns ingen skillnad. Beklagansvärt nog.

Jag är fullt medveten om att jag överreagerar å det grövsta och att det säkert inte är så farligt, men jag blir GALEN och så jävla skitförbannad när det JÄMT är så här så fort jag ska göra min del av städningen. Han KAN för helvete inte dammsuga-eller städa i övrigt heller för den delen. Jag VILL inte behöva jaga efter och kolla att det är gjort. Jag VILL inte tjata och jag vill verkligen inte behöva göra om hela skiten efter honom. Nu har jag bara att välja: storstäda hela huset ensam och göra om all dammsugning om jag vill att det ska stå bäddat och fint till pappa och vi ska slippa dammsugarhelvetets dån under kvällen. ELLER göra fint här nere och när pappa och sambon kommr hem så får sambon gå upp och ta om pappas rum och resten däruppe medan jag fixar maten och appa får inte gå upp förrän efteråt.

HUR kan det vara så jävla svårt att städa tills det faktiskt blir RENT?

Och vad blir det nu med den lugna fridfulla myskväll jag hade planerat då vi skulle fika, klä granen med ljusslingan och lite sådant i all hemtrevlighet? AAAAAAH!

Som sagt. Detta är ett utbrott. Jag är helt medveten om att merparten av jordens kvinnor bara skulle städat allt själva från början och dessutom tycker att jag borde vara tacksam att han ens försöker.

Är det nu man ringer den där Rut?

/den otacksamma jäveln med "Bitch" lysande i pannan i neonskrift.

*lite mindre ensam*

Bästa kommentaren:
"-Ja då får vi fan köpa en ny dammsugare, för det är fel på den isåfall, för jag har dammsugit som FAN överallt"

Eftersom konflikten har uppstått över exakt samma sak förr, och kommentaren återkommer varje gång, kan vi alltså konstatera att när jag dammsuger så funkar vår dammsugare. För att sedan helt upphöra att fungera när sambon ska använda den.

Ninnis!

Jag vet inte vad jag ska säga. Herregud vilken dubbel information! Kan du inte få kontalt med din ivf-klinik för mer besked om det där med blodprovet? De måste väl veta sådant? Och vad vill du respektive maken göra? Åh fyyyy vad vidrigt skitjobbigt gumman!
*kramar en miljon och åter en miljon kramar*

Åh vad gräsligt och vilket dilemma Ninnis.
Jag förstår er båda. Verkligen.
Jag skulle nog jaga rätt på ivf-folket först och främst och sedan ta ställning till fvp, efter att ha hört vad de har att säga om blodprovet. Jag tycker mig också ha hört ngt om det där med blodproverna och ivf...

Ninnis, jag tror mycket på din magkänsla. Vila i den så gott du kan. *kram*

September, du kan väl tillföra något hela tiden? Inte smyga ut! Välkommen att vara här.

Helipanzer, gah! Fadriken vad jobbigt! Det är förövrigt ingen idé att vi byter liv, för den där beskrivningen låter som jag själv...

Nå´n som vill ha lite julgodis? mina hemlagade gjorde inte alls den succé härhemma som jag hade inbillat mig. Rocky Road? Knäck? Lakritskola? Chokadkola?
Skulle göra en massa tryfflar, men nu kom jag lite av mig.