Flamman min vän, i hjärtat sitter jag bredvid dig och håller om dig.
Jag är så ledsen för din skull. 
Finns det någon i din närhet som kan ta barnen något dygn så du får lite plats?Eller, det är kanske skönt att ha dem där trots allt...jag tänker på dig!
Ninnis, min inbox är inget meddelande i? 
Fast sådant vet man knappt numera, så uselt som det lyser om den. Oj vad jag har klagat på just det till den där redaktionen!
Har ni ICA kort förresten? Har ni isåfall uppmärksamamt att man inför trettonhelgen nu får 1 kg pommes för 5 spänn och 2 pkt 1/2l glass för 15 kr? Passar januariplånboken rätt bra tycker jag.
Apropå januariplånbok så stänger Cervera i närmsta staden ihop för gott och har total utförsäljning. VARFÖR kunde man inte haft lite tusingar att handla för då? Det där Postkodlotteriet fattar visst inte att jag väntar telefonsamtal heller.
Apropå alla våra snack om avundsjuka, missunsamhet och bitterhet osv, så är det när jag hör sådant här som jag känner att något i universum är fel på allvar:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/spadbarn-hittat-i-resvaska_5848235.svd
VARFÖR kan inte barn få komma dit där de är välkomna istället. 
Flamman, jo, så är det. 40 år blir jag imorgon.
Jag tror att jag kanske mest skrev om det i den andra tråden, när jag hade rejäl födelsedags-ångest? Tror inte det kom upp här på det viset.
och inte har jag heller sagt vad jag sedan beslutat heller.
Jag sitter lite i rävsax runt att fira, eftersom det dels är så attt just den här åldersgränsen plötsligt faktiskt betyder något i mitt liv och det var inte något roligt utan en jättesorg. Känns ju sådär kul att fira just det.
Samtidigt hade jag sedn länge sagt att 40 skulle minsann firas, eftersom jag när jag fyllde 30 var både höggravid och deprimerad, så det firades i stort sett inte alls.
Att jag nu alltså har en depression den här gngen också, känns verkligen för jävligt och är tungt att bära. Men samtigigt kan jag ju inte ställa till med ett firande jag inte orkar med-vad vore det för idé?
Alltså får jag skjuta den saken på framtiden. (jag får väl fira när jag fyller 100 då istället)
Pengar är okså en sak i det hela. Vi har gegentilgen-som vanligt eftersom jag fyller precis efter jul-inte alls råd att göra ett skit.
Men iallafall så har nu förljande bestämts och bokats:
Imorgon åker vi till Växjö. Min son ska spela handblollsmatch där på lördag och dessutom är det en stor nog stad för att ha lite restauranger och förutom det så råkar min pappa bo där.
Alltså är upplägget för helgen tänkt att bli så att vi tillsammans födelsedagsfikar och går på bio på fredagen och på kvällen går vi och äter. På lördagen går vi och kollar på sonen när han spelar och sedan åker han med morfar hem till honom och sover över där-det blir spännande för honom, för det har han aldrig gjort förut. Jag och sambon går då på bio själva och sedan på den berömda restaurangen PM & vänner, fast vi tar bistron för det känns mer lagom.
Vi har bokat Coop Med Meras hotellpaket där vi bor hela familjen 2 nätter för knappt 1400:-.
Tyvärr vaknade jag idag med rakblad i halsen och bomull i hela huvudet. Jag hoppas verkligen att det inte blir värre, för isåfall känns det tämligen meningslöst att åka iväg och vare sig orka eller ens känna smak. Meningen med hotellet var ju delvis att vi båda ska kunna dricka gott till maten utan att en alltid kör. Typiskt, som Nalle Puh säger...
Ingis, tack, men jag är tyvärr redan ap-förkyld. Jag har känt det på G i en längre tid men bara vägrat. Sedan kom det ikapp ändå. Jag hoppas lite fåfängt att idag ska vara värsta dagen, så både täppan och ontet backar lite tills imorgon och lördag. Och näsblodet får gärna sluta också. Just nu blöder jag liksom baklänges, dvs bakåt, ner i halsen och får därmed upp fullständigt vedervärdiga klumpar av onämnbar karaktär.
Det vore skönt att slippa för det är tämligen vämjeligt.
Flamman, det du genomlever just nu rymmer så oerhört många känslor och är så helt uppslukande. Jag tänker så på dig och din familjoch jag vet att det mesta är pure pain för närvarande.
Jag tänker inte sitta och ösa skit över din make-även om jag förstår att du i stunder antagligen skulle vilja slå ihjäl honom.
För jag vet hur mycket annat som också ryms i ditt hjärta.
Jag ser bara offer för allting i det här. Ni har det så oerhört svårt och tungt i det ni står i. Allihop.
Jag tror att din make har mer ont i själen och hjärtat än han någonsin haft i hela sitt liv.
Tyvärr tar han-som de flesta av oss-ut det på sin närmsta omgivning och de somhan egentligen borde vara mest rädd om. Det är ett faktum som gäller oss alla i någon grad och är därför ytterst mänskligt. För den skull är det givetvis inte OK.
Jag upplever starkt att den passion som fört er samman också blir en del av den enorma smärta ni båda får erfara. För den sortens kärlek stormar och går genom märg och ben. Man kan förlora sig och vinna hela världen samtidigt.
Faktiskt så ser jag det dessutom som mindre avgörande huruvida det skulle göras allvar om hot om någon anna eller ej-för det är inte ens det det hela handlar om. Även om det i min hjärna är helt otänkbart med otrohet rent sexuellt. Men trohet handlar om så väldigt myket mer än just det, och jag tror att för att ens kunna vara trogen sann och kärleksfull mot någon annan så måste man vara det i första hand mot sig själv.
Både du och din make har tappat fotfästet orken och balansen alldeles väldigt i och med allt det som pågår. Ni har gått en bit och satt igång en process som är lång, oerhört svår och dessutom saknar genvägar, och som kommer att ta lång tid.
Det måste skrämma skiten ur er allihop och jag tror faktiskt att din man är i helvetet just nu bara precis som det är, utan traktorrer eller annat. Precis som du. Och era fina barn.
Det jag innerligt önskar av hela mitt hjärta är att ni skulle kunna mötas någonstans på ett sätt så att ni NÅR varandra. Att det skulle sluta handla om skuld och vem som är hemsk och egoistiskt och allt skit som väller upp inom er. Att ni kunde nå varandra i det svåra istället för att slå på varandra. Det, som är så svårt. Att ni skulle kunna få lite lugn och en period där saker fick vila, bearbetas och läka litegrann. Att mediciner skulle hjälpa och ni kunde komma i en annan fas.
Sedan tror jag att det i viss mån alltid kommer att vara en bergo och dal bana med många starka känslor och höga berg och djupa dalar att välaja att leva med en mas som den du har och så som dynamiken i ert förhållande ser ut. Det är inget "lagomliv" eller någon man du valt för det slätstrukna, trygga och stabila. Du har valt honom av passion och med svallande kemi er emellan.
Allt det här vet du mycket bättre än jag.
Oavsett vad vem av er väljer och vad era vägval kommer att leda till så har ni en tuff tid framför er och jag står helt ödmjuk inför att ingen annan än ni själva kan veta och välja och för ett "Tillsammans" krävs er båda och bådas hela engagemang. För ett avslut krävs bara att en av er väljer bort, inte orkar eller tror mer.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni ska få uppleva närhet, samförstånd, gemenskap och värme. Jag ber om läkedom och frid, lugn och vila för er hela familjen.
Jag pekar åt rädslan-som är kärlekens största fiende-att ge sig av ut ur ert hus och bort i vinternatten.
Jag önskar er allt gott och den kraft ni var och en behöver för att ta en dag i taget och vishet att fatta de rätta besluten.
All kärlek Flamman. Till dig. Mitt hjärta är fullt av tankar på er.
Daa, fina parvlarna med de fina namnen! 
