Det räknade jag med när jag fick det första sms:et. Det har jag full förståelse för. Jag hoppas bara att vi kan ses snart ändå.
Fru E, jag drömde om er inatt. När jag vaknade så önskade jag så att det bara var en mardröm.
*kramar om*
Fru E, vännen! Det är så orättvist att det finns inga ord. Men visst är det bättre (känns som fel ordval, men du förstår nog vad jag menar) än att det var X? Det hade väl tagit betydligt längre tid och riskerat mer skada?
Åh vad jag önskar att ni hade sluppit detta.
Jag hade gärna köpt dina mammabyxor, men jag är övertygad om att du kommer att få användning för dem förr eller senare (hoppas på förr). Dessutom är du litet mer petit än vad jag är 
*kramar hårt*
Blommis, det finns ingen i hela världen som skrattar åt dig. Framförallt ingen som känner dig. Du har valt att fokusera på något av det viktigaste i livet istället för andra, mindre väsentliga saker. Sedan att livet är så pissigt orättvist att detta viktiga inte har kommit till dig, det gör mig så innerligt ont och förbannad.
Du har all rätt att ha hela känsloregistret, ilska, avund, sorg etc. Men jag önskar att du inte kände skam. För det handlar ju till dels om omvärldens syn på dig. Och eftersom du är en av de klokaste, mest godhjärtade, omtänksamma och goda människor jag har haft förmånen att lära känna, så tycker jag det är fel.
Men som Bruttan säger, hur ska man kunna ta bort någon annans känslor? Det jag kan göra, det är att kramas virtuellt och tala om att jag tänker på dig och känner med dig.
Fru E, jag är så himla ledsen för er skull. Fan.
För att ytterligare matcha tingens tillstånd har jag en fruktansvärd huvudvärk. Varje steg får huvudet att kännas som det ska gå i bitar. Jag hade tänkt träna, men det blir raka vägen hem i soffan istället.
Åh, Blommis. Det gör så ont i mig när jag ledsen det su skriver. Din sorg och smärta träffar mig rakt igenom skärmen. Jag kan inte heller riktigt acceptera att inget litet barn ska få växa upp i er fina familj, med dig som mamma och vägvisare genom livet. Det måste bara bli så, på något sätt...
*kramar allt vad jag förmår*
Heloise, vad härligt att Elise impar på sjukhuspersonalen 
Fina lill-tjejen. Det låter som ett steg i rätt riktning med eget rum.
Fru E, hur är det? Jobbar du hemma idag också?
Helgerna tenderar att vara ganska uppbokade, så för mig passar egentligen vardagseftermiddagar bättre. Men det viktigaste är att det blir av och att du känner att diu orkar, Fru E 
Jag förstår att "nästa försök" känns alldeles för avlägset, Fru E. Jag tror det är helt rätt att dela in sorgen i steg som är så små att man kan klara av dem. Och det måste få ta den tid det tar. Äsch, det låter som VM i klyschor, men du förstår nog. Jag tänker på er och träffas gärna så snart du orkar! Du kan väl föreslå en dag som passar dig?
