Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Mugglan, jo, jag hoppas och tror att det är något tillfälligt med vikten. För, nu i morse var jag på 71,6 kg, att jämföra med 70,5 kg den 17/10 och smärtsamma 72,8 förra mådagen då jag ju var så jäkla uppstoppad.

    Det är inte bra än med magen. Jag fick ta medicin igår igen, och det känns som att allt det här med vågen inte riktigt går att ta på allvar, när jag inte vet om jag faktiskt går upp, eller på ren svenska bara är full av skit...

    Jag har allvarliga funderingar på att göra en detox med min råsaftscentrifug och Verum Hälsofil i några dagar, och se om jag kan få lugn och ro i systemet. Det blir hämmande att ha en krånglande mage, för man vill fasen knappt gå utanför huset, för man vill ju ha toan i omedelbar närhet.

    Gud vad jag tjatar om detta! Men just nu dominerar ganska mycket min värld.

    Och vad gäller promenaderna, så är det ju egentligen inte så himla mycket kilona, utan mer att det är så lätt att tappa sugen när det går emot.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Piggelin, man får glädjas och vara tacksam över att man låtit bli att avla barn ihop med sina respektive sådana där stolpskott. Då kan man arkivera dem i mappen "anekdoter för tjejmiddagarna" och inse att alla går vi på våra minor.

    Jag känner alldeles för många som måste manövrera hela sitt vardagspussel i minfältet. Med stolpskotten förfärande intakta och alltid kapabla till nya rekord i dumhet, egoism och pappskallighet.

    Hur tufft en del saker än är i livet för närvarande, så DET slipper jag åtminstone!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman
    muggles skrev 2011-10-31 13:31:33 följande:
    PB: jag tänkte på dig härom dagen när jag var ute på långpromenad med Tomas Wij Andersson i lurarna. "Sena tåg kommer också fram" sjöng han och jag tänkte på dig och dina yrkesvägval i livet just nu. kändes som en trösterik tanke (även om det bara är en textrad i en sång). JAg brukar hämta mkt tröst ur musiken när jag är nere...
    Åh, det var fint!
    Jag lyssnar också gärna på musik när jag är i bearbetningsfaser och HUR mycket har maninte gråtit till vissa låtar när hjärtat gått i kras. Musik är verkligen en genväg rätt in i det allra innersta.

    Så, nu har vi ätit lite risgrynsgröt här. Ska ta min promenad och idag får hunden följa med. För sedan ska vi nämligen sticka till Kalmar, jag och min son. Jo, för han har ju lov den här veckan, och även om det är skrämmande knapert just nu, så vill jag göra en mamma-son grej med honom. Resten av lovet handlar mycket om handboll, då det både är match på torsdag och sedan läger i helgen. Det var match i lördags med och dessutom är det träning i morgon, så det är inte så mycket tid kvar att planera någon aktivitet på. Så, det blir Tin-Tin på bio nu ikväll och sushi innan dess.
    Och då får hunden stanna hemma, och måste ju rastas rejält.
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Va? va va va?!?

    Hallå i lådan, har vi det plussitivt i tråden?

    Alltså, EA, jag är helt amazed över vilken kvaluttitet det verkar vara på dina ägg!

    Nu ni, Humle och Dule, tar ni och biter er fast! Seså!

    Hurra vilken bra nyhet att gå och lägga sig med! Skrattande

    Inte för att jag skulle ha svårt att fatta nervositeten framåt, men just nu tänker jag faktiskt vara glad och krama glad-och grattiskramar till EA. Nalle


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman
    Piggelin1 skrev 2011-11-02 10:16:24 följande:
    FruE - jag funderade & funderade - speciellt efter Mugglans kryptiska inlägg - jag är trööög mao Skickar mängder med kramar & håller alla tummar.
    Jag är också trööög! Jag fattade inte förrän i slutänden av kvällens läsande. Fast jag tyckte att EA kändes väldigt närvarande och harmonisk och uppåt, så jag blev lite lite pirrig i nackhåren, men allt det kryptiska? Nä. 
    Piggelin1 skrev 2011-11-02 10:16:24 följande:
    Lanovia - läste ditt inlägg om Pappis högt för maken. Men jädra osis att de har stängt några veckor just nu. Jag som verkligen tänkt lägga in storstöten att han skulle komma till skott & åka dit imorgon fm Vår granne som också är pappaledig har varit där flera ggr & han försökte få med maken för några veckor sen, men han kunde inte just den gången.
    Haha! Vad lättad han blev i smyg där, att det var stängt... Då kan han liksom ladda några veckor till. Du vet ju att min sambo tyckte det var jätteskönt att komma hemifrån "jag är inte BRA på att vara hemma hela dagarna och ha tålamod" typ.

    Eg är det väl hela grejen med varför det blivit en sådan boom med aktiviteter att engagera sig i numera. Man kan känna att man GÖR något, fast det kanske egentligen är andra som står för själva konceptet, så man slipper tänka ut så mycket....

     


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    ...och här kommer vi in på dagens egna ångestattack.
    Det organiserade aktiveteternas liv när man har barn.

    Jag har just lugnat ner mig efter ett tårdrypande bryt härhemma.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Vi har inga pengar.

    Just nu är det verkligen så.
    Vi hade verklgien behövt få sålt den där villavagnen. Det hade tätat hålen och hjälpt oss tillbaka på banan. Det hänger sådana där tunga avbetalningsgrejor som feta räkningar på bilverkstaden osv över oss hela tiden och allt är otroligt ängsligt, oroligt och tungt över både axlar och psyke. Det sätter sig i hela ens varelse och äter på en.

    Det är otrloligt vårt att känna sig fullvärdig, delaktig och trygg.
    Det är ännu svårare att känna glädje tillit och hopp.
    Det är i stort sett lögn att känna sig lyckad eller ännu löjligare; framgångsrik.

    Det är lätt att tro att det inte är någon idé
    Att man är elt fel ute
    Att allt hittills varit misstag.
    Att det nog snart går åt helvete
    Att man då får skylla sig själv.
    På riktigt.

    Vi klarade "Betala Räknigskvällen" utan tårar eller bråk.
    Det i sig är en prestation.

    Jag gjorde en plan för sonens lov, men vår biokväll och sushi-som blev jättelyckat och ett fint minne. Man vill ju hinna skapa lite sådana innan han flyttar hemifrån. Inte bara slita och kämpa och glömma att ha lite roligt.
    Igår var han med mig till skolan och de var jättemysigt.
    Vi hade vad de kallade en "må bra dag" där folk fick göra vad de ville. Flera av kvinnorna valde att baka och laga mat, så det blev världens lunchbuffé till slut, med Turkisk mat, Jordansk mat och bakverk av olika slag. Sonen fick träffa lite folk från andra länder (det slog mig att så värst många invandrare känner han inte-det är JAG och min smabo som träffat dem. Där vi bodde förr, fanns det typ nästan noll)
    Han käkade två portioner mat och vi hade det jättetrevligt.

    Sedan hyrde jag hem filmer för att vi skulle kunna ha lov  i filmens värld och utan att det blir så syrt. Idgag skulle vi baka och då ha hembakt mysfika till kvällens film.

    Men, så ringde hans bästis i morse och ville ha honom med på lekland i Kalmar och då också MC Donalds.
    Jag sov fortfarande när de ringde-sonen med, vi hade ju haft filmkväll till midnatt.
    Jaha. Lekland. Kostar väl en hundring eller så att gå in där. MC Donalds går på 60 spänn. Och kontanter...fort som fan på med kläder, utan att a tvättat sig, druckit kaffe eler för den delen riktigt vaknat. Ner på ICA med hunden i släptåg-morgonbehoven var tämligen påträngadne där..
    Ta ut pengar, rusa hem, kolla av att sonen ätit frukost och borstat tänderna. Prata lite med mamman. Jag fick säga som det är -att vi egentligen verkligen inte har råd ed ett skit just nu-och skammen sveper runt mig som en skock kraxande fåglar som skriker och hånar, hackar och tar varsin bit. En bit till av värdigheten.

    Vinkade av.

    Gick in. Fågelflocken följde efter. Tog sig in. Den bor i det här huset nu.
    Skäms!
    Skäms! som inte fattade att ett så fint hus inte kommer an på dig.

    Skäms! som inte fattade att tre var gott nog och ni inte skulle gapa efter mer
    Skäms! som gnäller över värk i axlar och knän.
    Skäms! som inte skärpt dig än.
    Skäms! som inte skaffat dig ett jobb. Inte ens klippt dig.

    Ringer sambon.

    Skäms! som ringer och belastar din hårt arbetande sambo på hans arbetstid. Han, som jobbar så hårt, behöver inte ditt gnäll.

    Gråter  i luren.
    Berättar hur totalt värdelös jag känner mig.

    Skäms! Som inte sa nej, som tog av matpengarna för fucking jävla MC Donalds som vi inte gillar, och lekland vi inte alls tänkt gå på, utan att ens kolla vad sambon tyckte.

    Skäms! som måste bry sig om 200 spänn hit eller dit. Som en fattiglapp. Ett hjon.

    Skäms! som gråter. Vad fan hjälper det och vem blir gladare av att du lipar?

    Sambon förstår ångsten. Tycker inte jag skulle sagt nej, utan att det var klart sonen skulle få åka. men trösten fattar han inte.

    "Det är bara att ligga i och det gäller att jag håller mig frisk", och ett andetag där det tar stopp och det tänkta "och du får ett jobb snart" inte sägs, men ligger där, som hans envisa mantra och min egen panik. Inte någon tröst. Bara med nöd och näppe att jag vet att vi liksom kämpar på samma sida och jag hör att han inte är arg, utan i själva tonen finns vårt Vi
    Men vad själva trösten är, vet ite min sambo. Han gör ganska sällan det.

    Att det är sådant som kommer efeter att man lyssnat och förstått.
    Dvs att man förstår att de andre kan känna sig värdelös. Men sedan kan ha lite balsam på den nakna huden. "För mig är du värdefull. Det är dig jag vill leva med, även om det är tufft ibland" Jag vet att han tycker det är så självklart "Vad fan, det är väl därför vi GÖR allt det här?!?" Och det är det ju. Och jag vet det, det flesta dagarna. Men det hade varit skönt med en annans vinge att ligga lite under, när fulfåglarna har ryckt alla fjädrarna av en och man inte ser så mycket ut för världen och börjar ha svårt att hålla värmen själv. Och ibland är ord också skyddade vingar.
    Då känns det ensamt, att min smabo är så dålig tränad på just ord.

    Man ska liksom alltid förstå hur oändligt mycket kärlek som ligger i att bära ved och byta däck.

    Jaja. Han är ju där i allafall.
    Vi ses i kväll. Puss puss.

    Lägger på.
    Kokar kaffe.

    Läser ikapp.

    Vräker ut hela mitt hjärta på internet.

    Skäms! SKÄMS som blottar inte bara din utan hela din familjs ynkligheter och tillkortakommanden. På internet. Patetiskt!

    Gråter mera.

    Så det sprutar och skvalar faktiskt, om sanningen ska fraaAaaam (vill du ligga  med mig då?-hahha, när antagligen inte, bra inte jag heller)

    Viftar åt skamfåglarna, så jag kommer åt postaknappen, och går och snyter mig.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Hejom fejom!

    När man vaknar och inser att indianerna invaderat, så förstår man bättre sina psykbryt, både åt det arga och det ledsna hållet. {#emotions_dlg.djavulsk}SkämsOskyldig

    Ekonomiångesten finns ju iofs där, och den är som ett kvalmigt täcke över tillvaron, men jag brukar hålla ihop rätt bra för det mesta. Tack alla söta fina tjejer för alla kärleksfulla sympatier. Ni är verkligen ljuset på natthimlen och solstrålarna över höstlöven allihop!

    Igår vägrade jag bli sittande i min gråtsvullna självömkan, utan satte igång med den städning jag dagen innan hade bestämt mig för. Jag tillbringade FYRA timmar i köket med att skura, torka, plocka och hålla på. Jag är inte ens färdig än! Fatta hur igengrott det är då! (och iofs hur långsamt jag tog det)
    Men, nu är ugnen ren och massor av saker bortsorterade, flera maskiner disk diskade och så vidare. Idag har min sambo brandjour och ät således hemma. Dealen är att vi ska fortsätta röja av härhemma, så vi borde väl lyfta våra breda arslen och sätta igång. Jag ska städa kylen och skafferiet också hade jag tänkt. Och tvätta. Sambon får dra dammsugaren-även om han suger (!) på att dammsuga noga, men det gör så ont i mina armar att göra den rörelsen. Dessutom måste han ju ha NÅN uppgift, och jag tar hellre toaletterna, så jag vet att det är rent rent, och inte lite sisådär.

    Jag tog också min promenad-man kan lika gärna gå och ha ångest som sitta och ha det, menar jag.

    Min mage är fortfarande helt omedgörlig. Igårkväll tog jag en tablett igen, eftersom det återigen var  över tre dagar sedan jag fick gå på toa. Ändå behövde jag först stjälpa i mig en rejäl mugg kaffe, och gå 35 min rask promenad, innan jag fick någon som helst reaktion. Och jag behöver definitivt gå dit igen. Jag begriper inte varför det ska haka upp sig så här!!! Rynkar på näsan

    För att prata om något trevligare, så gjorde jag iallafall jättegod middag igår!

    Had köpt tjocka revbensspjäll (på superpris) och lagt i en marinad med honung, ingefära och rosmarin bla ett dygn innan. De blev jättegoda ihop med kokt potatis, gräddsås, hemmagjort äppelmos och broccoli. Hittade en flaska Bourgogne i källaren som trevliga gäster haft med sig i somras. Den passade utmärkt till. Ingefärspäron och lättvispad grädde till efterrätt. Levande ljus i salen, Van Morrisson på stereon och en sammantaget rätt OK avslutning på en dag som började förfärligt jobbigt.

    Eftersom sambon jobbar som en galning i helgen, så tog jag alltså ut lite av en fredagskväll i förskott, för så får man lov att göra när man har helgarbete i familjen. annars blir man ju blåst på alldeles väldigt många helgmiddagar.
    Dessutom kändes det skönt att ha gjort saker under dagen som ger en liten känsla av kontroll mitt i allt.
    Och att dessutom -ännu en gång-kunna konstatera att man faktiskt kunnat duka upp god mat på bordet, vilket känns både magiskt och välsignat när man vet hur läget är.

    Och, känslan av att städa undan, är också det där: man må vara fattig (för just nu är det faktiskt fattigt), men man behöver inte sitta i misär och skit för det. Det känns lite mindre skämmigt och stressen minskar lite, om man slipper se värsta röran och kaoset också, utöver allt annat man är pressad av.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Om det är någon av er nyingar i tråden, som inte fattar vad indianinvasion är, så betyder "att ha indianer i dalen" samma sak här, som "tantbesök" bettydde i Tivoli-tråden.
    Eftersom vi här är många som förut hängde i Tant-tråden och stolt värnar ordet Tant som något positivt, så har just den omskrivningen aldrig fått fäste här. Fast hur tusan det hängde ihop med varför det bled indianer...kommer jag inte ihåg nu? Var det någon kompis till Ingis som sa så?


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård