Igår kom min son och satte sig med mig ihär vid datorn och sa
"Jag känner att jag vill gråta, men jag vet inte varför. bara att något är fel. men gråten kommer inte ut. den bara sitter där i halsen"
Vi la oss i soffan och bara myste lite och senare, när han lagt sig, undrade jag om gråten satt kvar där i halsen?
"Nej, den försvann"
Vart den hade tagit vägen, visste han inte. Men, han visste varför den kommit dit:
"Det är en liten flicka i vår skola som ser ut att hon nästan inte har någon vän. Hon går mest med fröken. Jag tror hon går i förskoleklassen. Jag blir ledsen när jag ser det mamma, för jag vet ju, hur det känns."
:-o
Ungen har novemberlov, har just varit på disco och fredagsmyset står uppdukat. Då går hans tankar iväg till enliten tjej han inte ens vet vad hon heter och så får han gråt som sätter sig i halsen och inte vill komma ut!
Det var aningen oväntad anledning, och jag blev helt paff-och samtidigt blev jag så rörd över att han har sådan medkänsla med andra mäniskor, att jag själv minsann fick försöka svälja bort egen gråt ur halsen.