Hur delaktiga är era föräldrar och blivande svärföräldrar i planeringen?

Ja vi är också vana vid det, löser ju det mesta på egen hand. det är ju inte det att vi inte vill sköta allt, det är vårt bröllop och vårt ansvar.
Men det jag önskar mer skulle vara lite engagemang, inte i form av pengar eller att göra saker som laga mat eller så. Men en hjälpande hand med lite praktiska detaljer för att underlätta lite. Bolla lite idéer ihop eller komma med lite förslag och tankar.

Vi hade funderingar länge på att gifta oss för oss själva bara vi och barnen, åka någonstans. Men så kände jag att jag är enda barnet och att mina föräldrar skulle bli besvikna om de inte fick vara med och även hans föräldrar. Samtidigt som man hade en önskan att ha denna stora dag och dela med nära och kära. Kanske därför jag blir mer besviken över att de är som de är...

Måste förresten tillägga att våra barn ska hjälpa till jättemycket, med välkomnande, röda mattan-fotografering, tipsfrågor, paketomhändertagare och med att kolla så att alla äter och dricker under minglet innan vi kommer. Och framför allt med dukning och dekorering av lokalen.

Ja att tex ha hand om våra barn hoppas jag ju inte att de ser som en tråkig uppgift som vem som helst kan göra. det är ju ändå deras barnbarn. Vi har inte visat någon förväntning så till dem, vi är inte sådana männsikor alls men i detta fall tillåter jag mig faktsikkt att få tycka såhär ändå.
Vi brukar klara av det mesta själva, men någon gång och ffa nu skulle det få vara kul att bara få njuta och glädjas och inte stressa och kämpa igenom det hela. Dvs lite hjälp och avlastning skulle vara skönt.
Men mest av allt lite glädje och intresse för det skulle vara ännu mer värt!

Vi berättade i slutet av oktober.

Antar att era barn är äldre än vår? De är 1,5, 3 och 6 år.

Mina blivande svärföräldrar har tagit på sig att bekosta hela bröllopet (ceremoni och mottagning) och min blivande svärmor har varit en ovärderlig hjälp med planeringen. Vi skall gifta oss i USA (Blivande svärföräldrarna bor där), så utan deras hjälp vet jag inte hur vi hade fått ihop det. Mina föräldrar är engagerade, men har av geografiska skäl inte deltagit i planeringen lika mycket.

Kan ju tillägga att när min sambos mamma vid ett tillfälle när jag sa att sambon tagit ledigt från jobbet 3 dagar innan bröllopet att det visade sig att jag kanske måste iväg på seminarium (om det vill sig illa dagen innan tom) för mina kurser håller tydligen på till 17 juni. (läser en specialistutb på högskolan)Nämnde det i anknytningen till dukningen och att vi känner att vi inte kan lägga ner så mycket på den för vi kommer inte riktigt hinna med. För vi vet inte hur vi ska komma ifrån och fixa med det och därför hoppas vi på att restaurangen ordnar den biten. Får då till svar att vi kanske borde valt ett mer passande datum istället.

Blev både paff och ledsen över sättet hon sa det på och att hon sa det. Det är sådana svar som gör det tråkigt.

oj vilken konstig mening det blev, hoppas det går att begripa vad jag ville få fram ändå!

Det är väldigt olika vilken hjälp brudpar vill ha och vilken hjälp föräldarna vill/kan/orkar ge. Jag tror också att det är svårt för föräldrarna att veta hur mycket hjälp och vilken hjälp brudparet vill ha. Om ens egna föräldrar eller svärföräldrarna frågar mycket så kan det kännas som "för mycket" och om de inte frågar så mycket så kan brudparet känna att det är "för lite". Det är nog inte så lätt för föräldrar och svärföräldrar att veta hur mycket de "ska" engagera sig.

Jag tycker inte att man ska förvänta sig hjälp av ena eller andra slaget, utan utgå från att göra det själva och OM man får hjälp så är det en bonus. Sen är det klart att om man har syskon som är gifta och dom fick mycket hjälp så kanske man "förväntar" sig lika mycket hjälp när det är dags för ens eget bröllop men det är lite annorlunda egentligen. Jag kan ju säga att om jag bara fick frågan om jag VILL eller kan hjälpa till med praktiska saker som tex städning men jag inte "fått" vara med och göra "roliga" saker som att sitta o spåna om bröllopet så skulle jag nog tycka att jag bara "fick" tråkiga uppgifter.....Och om brudparet frågar familj, släkt och vänner om hjälp med praktiska saker och/eller pengar så måste ju brudparet kunna ta ett nej om familjen/vänner/släkten inte kan/vill hjälpa till.

Sen tror jag att en del i föräldragenerationen har glömt bort hur mycket det är att tänka på inför ett bröllop eller så överlät dom allt fixande till sina egna föräldrar och "vet" inte hur mycket det är att ordna. Eller så är det svårt för andra än brudparet att känna att det är "dags" att börja fixa med bröllopet. Brudparet kanske mer "lever" med planeringen i bakhuvudet hela tiden medans andra "på utsidan" inte tänker på det lika mycket och är inte lika "på". Och sen kan det också vara skillnad på hur mycket man funderar och tänker idag mot hur det var för 20-30 år sedan...Nu kanske det är att generalisera men ändå. Och en del föräldrar kan nog tycka att det "för mycket planerande" idag och en del av dom har nog fördomar och tror att "alla yngre" tror att det "måste" vara som i bröllopstidningar...

Och sen ÄR det ju så olika från brudpar till brudpar hur mycket tid/energi/pengar man lägger på sitt bröllop och hur mycket hjälp  de vill ha. Vi gifter oss i juni 2011 och började planera i augusti i år och vi har gjort ganska mycket redan nu medans min syster och hennes man bestämde sig i slutet av juli och gifte sig i början av september samma år, deras planering var knappt en månad och det gick bra det med.

Alla blev glada när vi berättade, men inget mer än så efteråt. Mest kommentarer från mina svärisar om vilka som ska bjudas, stället vi ska var på och val av kyrka. Jag ignorerar allt.

Ingen har frågat om vi vill ha hjälp. Mina föräldrar bor 50 mil bort så det har jag full förståelse för. Jag har ju varit gift tidigare kanske därför denna svala reaktion från mina föräldrar men sambons föräldrar..ja...lite besviken men samtidigt ganska lättad. Vill inte ha för mycket frågor. Folk som lägger sig i osv.

Vi gör detta själva, på vårt sätt, med våra pengar!

Jo visst är det olika.  Vi har som sagt aldrig förväntat oss hjälp, vi brukar inte få så mycket hjälp utan pusslar och kämpar med att få saker att gå ihop. När det gäller vardagliga saker som avlastning eller far-morföräldrar som hämtar på dagis sådant händer aldrig oss.

Vi brukar inte få hjälp fastän vi frågar heller och det händer inte ofta.

Men det jag eftersöker är inte  bara praktiskt hjälp för att vi behöver det. Vi har valt att ha det på restaurang med städning, dukning och personal för vi hinner inte själva och anser inte att det är en självklarhet att våra föräldrar ska hjälpa till med sådant slit.

Ekonomisk ersättning förväntar vi oss absolut inte.

Däremot skulle jag önska lite intresse eller engagemang, det är som sagt det viktigaste. Och gärna om de skulle vilja och tycka det var roligt att vara en del av detta och erbjuda sig lite hjälp med sådant som de skulle tycka vara kul. Att prata om och glädjas med ser inte jag som att lägga sig i.

Men det verkar kanske vara för mycket begärt då, eller begärt och begärt  det är snarare  en önskan. Vår önskan är att komma iväg några dagar på hotel bara min blivande och jag utan barnen några dagar från  ex tors-söndag men jag vet inte ens om det är möjligt att få en sådan smekmånad över huvudtaget.