Gravid...

Du borde ingenting. Du borde inte vara överlycklig, du borde inte vara jätteledsen, du borde bara vara precis så som du känner dig!
Det växer något inne i dig, något som kommer att förändra ditt liv drastiskt. Och att förstå detta tar lång lång tid. Jag har själv tre barn, och jag minns att med första barnet behövde jag absolut de 9 månader som Isak fanns i mig för att förbereda mig på att bli förälder. Och när han kom ut tog  det ytterligare en tid innan det inte längre kändes konstigt att kalla sig för mamma. Mamma är ju sådant som andra är, inte jag. Även om jag var överlycklig för min älskade son!
När Isak blev till hade jag precis läst klart min första termin på högskolan, jag tog ledigt då han skulle födas och hoppade på efter ett år med årskursen under. Att vara hemma med barn är ett giltigt skäl för studieuppehåll! Kolla bara av så att de kommer starta upp ungefär samma utbildning nästa år!
När barn två föddes så hade jag 1 ½ termin kvar på högskolan och jag läste färdigt med bebis på vänsterarmen och pennan i högerhanden. Inget jag rekommenderar i efterhand och särskilt inte med första barnet.

Ni kommer att lösa det här. Det kommer kännas konstigt, overkligt och underligt. Men ni kommer sakta men säkert växa in i rollen som blivande/föräldrar. När du ringer till din barnmorska så tala om hur du känner, hon kan säkert hjälpa dig en bit på vägen. Om inte annat så var en av mina stora händelser där jag faktiskt förstod och vågade tro på att jag skulle bli förälder, ultraljudet. Då fick man se en liten liten varelse, med armar, ben och huvud som sprattlade runt och som var inne i MIG. Och inte långt efter kommer första sparkarna. Då kommer det kännas verkligt!

 

Tack för bra råd o fina ord, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Jag kommer ju läsa på komvux till våren o till hösten vill jag komma in på min utbildning. Jag vill börja nu. Det är det som är problemet, jag vill inte skjuta på det mer.
Gu jag har så mkt tankar så jag kan inte solla mellan dem.
Ibland är det bra o jag känner att vi klarar det, ibland känner jag mig så ynklig.
Känns bra att jag iaf har öppnat mig här så man kan få råd o stöd av människor som varit i samma situation.

Jag blev oplanerat gravid när vi varit tillsammans i 10 månader och jag var 21 år och var mitt uppe i sjuksköterskeutbildningen. Vi valde att behålla och självklart har vi ju aldrig ångrat det. Jag tog ett litet uppehåll en termin när jag skulle föda , men tentade av släpande tentor under tiden jag var gravid och när min dotter var nyfödd. Gick hur bra som helst. När hon var 2 månader började återupptog jag mina studier på programmet igen och det gick också bra. Blev färdig sjuksköterska när min dotter var 1,5 år. På kvällarna gick jag med henne i bärsele och istället för att nynna sånger så läste jag anatomi och olika vårdämnen (hon kanske blir expert på det när hon blir stor) ja det lugnade henne och jag kunde plugga. Såklart blev det lite extra pyssligt och så att få ihop det men det gick. Jag blev mer strukturerad och missade inte en tenta sedan hon föddes, studierna gick alltså tom bättre. Och hon var ju självklart min drivkraft att klara detta, bli färdig och få ett jobb.

Nu har jag 3 barn och min äldsta är 6 år, mellersta är 3 och minsta är 1,5. Den yngsta var oplanerad och kom kanske inte jättelägligt precis när jag fått min fasta tjänst, men vi behöll även henne och det blev kanon det med. det ledde till att jag omplacerades visserligen men jag fick istället möjlighet att plugga vidare nu i efterhand en betald utbildning pga min fasta tjänst, med garanterat jobb efteråt. och att plugga med 3 småttingar är lite av en utmaning men det går hur bra som helst.
Och då när jag trodde att det var den sämsta tajmingen så visade det sig att det i själva verket var precis det bästa som kunde ha hänt.

Så jag tycker inte du behöver oroa dig för dina studier, det är genomförbart ändå! Det gäller att våga och tro på att man klarar det. Mitt motto har blivit att allt går om man verkligen vill, på ett eller annat sätt så går det fast det kanske inte går den enklaste, spikrakaste vägen men det går!

Ville bara dela med mig om mina erfarenheter som oplanerad överraskad studerande mamma =)

Lycka till TS!

 

TACK!!!!!

Du hinner läsa upp dina betyg på komvux innan det är dags för liten att komma ut. Se till att plugga ordentligt och sök till högskolan. Har du väl kommit in så har du din plats och kan sedan söka om studieuppehåll. Du bör med andra ord inte ens behöva påbörja dina studier. Jag förstår att du inte vill dra på det mer, men om du söker och kommer in, så har du ju ändå din plats. Att plugga samtidigt som man får sitt första barn skulle jag inte rekommendera. Men det är absolut fullt möjligt. Om man inte har väldigt mycket studier i skolan och så. Beror ju lite på vad du ska söka för utbildning och så.
Jag personligen kan känna att jag missade ganska mycket av min dotters spädbarnstid när jag pluggade på heltid. Pappan fick ju vara hemma väldigt tidigt med dottern när hon började "störa" på lektionerna, dvs. när hon inte var alldeles alldeles nyfödd längre. Så risken är stor att man missar saker som första leendet, första gången de sitter, ja många första-gånger.

Men allt sådant kommer ni att lösa. PÅ ERAT SÄTT! Om ni känner er säkra i erat beslut behöver ni inte fokusera på något annat än er själva just nu. Rollen som föräldrar kommer ni som jag skrev att växa i. Graviditeten kommer så småningom bli påtaglig, men just nu, försök att landa i er själva och ta hand om er. Kramas en massa och berätta om vad ni känner och tänker!

 

Jag ska plugga på distans så om han tar pappaledigt så får man ju ändå va hemma tillsammans. Det va min plan iaf, distans va planen innan jag blev gravid oxå.

Jag är bara så rädd att jag förstör mellan oss nu.
Min kille är det bästa som finns, han skulle aldrig tvinga mig att göra ngt som jag inte ville. O jag vill absolut inte tvinga honom till nåt han inte vill.
Moment 22.

Tror inte det förstör, men jag förstår dina tankar, för jag tänkte samma. Fast det är ju absolut inte du som förstör, han är ju lika delaktig och ansvarig i situationen som du är. Det får du inte glömma. Det verkar som du har en toppenkille (precis som jag) För oss så blev situationen bra, det förde oss närmare varandra även om det var påfrestande ibörjan när jag mådde dåligt och hade ett fruktansvärt humör. Men nu har vi varit ihop i 7 1/2 år och ska gifta oss i sommar och har fått 2 barn till.

För oss blev det också så att han var pappaledig, och jag var iväg mer men det positiva med det hela var att vi båda fick vara hemma mer med henne på detta sättet- tillsammans dessutom. När man pluggar kan man ju lägga upp sin tid på ett annat sätt.

Men jag tror som förgående talare att ni ska lägga upp det på erat eget sätt. Det finns ingen manual eller måsten på hur man måste göra och det ena utesluter absolut inte det andra. Lägg upp det på det sättet som känns bäst för er!

 

Jag är så innerligt tacksam för allt fint stöd jag har fått här. Det betyder så otroligt mkt. Att höra att människor är/har varit i samma situation som jag.
Allt verkar alltid så puttenuttigt när man blir gravid, ingen pratar om det allt det där jobbiga.
Men alla här har verkligen fått mig på bättre tankar att jag faktiskt kan klara det även om det är sjukt skrämmande.

Nu får vi bara hoppas att det lilla vill bo kvar också.

Skönt att du känner så! Önskar er all lycka nu med detta och kommande studier och så kanske man kan passa på och grattulera till den lill* i magen! Hoppas allt går väl!

Stort lycka till med allt!

Hej alla fina stöttande människor.

Tänkte att ni skulle få lite uppdatering.

Igår var vi på MVC och blev inskrivna och så fick minsann ta oss en sneakpeak på det lilla.
Vi pratade en hel del efter mitt förra inlägg men lät det mest bero utan att bestämma att nu gör vi så här eller så här. Känslan fick växa med oss. Vi är fortfarande livrädda särskilt efter att man sett en lite Bumbibjörn simma omkring i magen.  Men jag antar att det är normalt att vara livrädd :) 

Jag har haft en jobbig start på graviditeten då jag mått fruktansvärt illa och känt mig bakfull varje dag. Har både seaband och receptbelagda tabletter. Nu börjar det äntligen lugna ner sig. 
Är tydligen längre gången än vad vi först trodde dock bara med ett par dagar. 

Nu fortsätter vi att ta en dag i taget. Fortsätter att vänja oss vid tanken på en liten bebis.  

Tack igen alla fina för uppmuntrande ord, det har betytt jättemycket för mig.  

Vad roligt!
Lycka till nu med allting!

Och ja, att vara livrädd är en del av alltihop. Är man inte livrädd så är man heller inte medveten om vilken omställning det kommer innebära. Så din rädsla känns sund!

Vet du vi var med om exakt samma sak här hemma, vi planerade inte barn direkt men hade inställningen "händer det så händer det" och jag blev gravid i augusti och det slutade i missfall, tiden gick och tillslut bestämde vi oss för att vi väntar ett år eller två istället och knappt två veckor efter det så fick vi konstaterat att jag var gravid igen och ja.. tanken på abort var aldrig riktigt aktuell men nog kändes det bra ironiskt, nu är jag iaf i v.20 och idag har vi varit på UL och tittat på det lilla pyret.

Iallafall så vill jag mest bara önska dig lycka till hur ni än gör.

(kan tillägga att jag även har en abort i bagaget och även fast det var en otroligt jobbig upplevelse så var det rätt beslut just då och jag hade faktiskt gjort samma sak om jag var där igen)