Nån mer som saknar sin mamma? Förlorat en förälder?

Jag vet precis hur du känner! Jag fölorade båda mina föräldrar i sjukdom när jag gick i högstadiet och nu när det är dags för bröllop blir man heeela tiden påmind om förlusten, för föräldrar förväntas ha så många roller när deras barn gifter sig. Hålla tal, vara med och betala, vara värdpar, kanske till och med överlämna bruden i kyrkan etc. Rub it in... Jag tycker så synd om dig som förlorat din mor på ett sådant tragiskt sätt. Visst är det svårt att förlåta sin förälder för att de "övergivit" en, oavsett anledning? Jag känner mig ofta förbittrad mot min mamma, trots att hon kämpade mot cancern som inte ville ge med sig. Hoppas att du ändå kan fokusera på allt annat roligt som har med bröllop och göra och man behöver inte vara så förbaskat traditionell (syftar mest på mig själv). Man kan ha sina kompisar vid honnörsbordet!
Kramar till dig!

Tack för dina ord.

Håller verkligen med om den där bitterheten över att ha blivit övergiven på nåt sätt. Jag kan ibland bli så himla arg för att hon lämnade oss, mig. min pappa och tre bröder. Plus hennes bror och föräldrar... hennes bror hade redan förlorat sin fru två år innan... och tre år efter min mamma tog livet av sig tog även min kusin livet av sig... morbrors son allstå. Åhh! det låter som världens labilaste familj... men så hände det och inom loppet av fem sex år dog tre stycken alldelse för tidigt i familjen. 

Men som sagt ibland blir jag så arg för att hon lämnat oss och ibland förstår jag henne även fast jag inte förstår allt... men jag kan iblnad känna igen hennes inre sorg vilket ibland skrämmer mig även fast jag vet att det inte betyder samma sak för mig som det kanske gjorde för henne.  Jag tor ibland att jag känner samma känslor och utanförskap som hon gjorde.

Katten89: kramar tillbaka till dig! Jag har i af en pappa, tänker på dig.. har du någon mor eller farförälder i livet? precis som du säger man får vara kreativ när det kommer till bordsplaceringen.. men min pappa har en ny kvinna som jag tycker mycket om så hon kommer att få sitta med oss vid honnörsbordet på den plats min mamma skulle haft. Sen blir det svärisarna och min farmor och farfar sen vet jag inte vilka mer... jag har 3 bröder, min m2b har 2 systrar en bror som e bestman. Hans ena syrra ska va med i toastmadame-paret med min kusin...

Min mamma lever men känslan av att ha förlorat en förälder finns hos mig trots det. Min mamma är psykiskt sjuk på ett sådant sätt att det är svårt överhuvudtaget att ha någon kontakt med henne. Under väldigt lång tid var jag väldigt arg på henne för allt hon förstörde och gjorde mot mig under min uppväxt. Numera har jag mer eller mindre accepterat det och valt att försöka gå vidare istället men faktum är att hon fortfarande skulle kunna vålla stora problem för mig om jag låter henne bli en del av mitt liv igen. Jag vet att det inte är samma sak som om en förälder är död men jag har bara några få minnen av hur hon var innan hon blev sjuk. Det är som om min mamma försvann och ersattes av något hemskt som såg ut och lät som hon, men det var inte hon längre.

När jag och min fästman började planera vårt bröllop så visste jag från början att helt enkelt inte kan bjuda min mamma. Jag vet det och kommer inte att ändra mig i frågan men känner mig samtidigt så rädd för vad andra ska säga för vem bjuder inte in sin mamma till sitt bröllop? Det här gäller även mina släktingar som vet om att hon är sjuk men de har aldrig upplevt henne själva på ett sätt som skulle göra att de skulle förstå att jag inte kan ha kontakt med henne, ännu mindre bjuda henne på mitt bröllop där hon utan tvekan skulle kunna ställa till med bråk och problem. Att förklara hur jag känner för mamma känns ännu mer skrämmande. För någon som inte inser själv att hon är sjuk utan tror att det är fel på alla andra så vet jag inte vad man skulle säga. Jag har inte ens vågat berätta att jag och min fästman är förlovade för hur berättar man för sin mamma att man ska gifta sig men att hon inte får komma?

Så som det ser ut så kommer hon inte få vara med på bröllopet. Jag vet att det måste vara så men att själv förlika sig med det beslutet är svårare. Samtidigt har hon inte varit min mamma sedan jag var 7-8 år och har inte visat att hon bryr sig om mig och mitt välmående.

Jag lider med er och kan föreställa mig saknaden efter en förälder...

Jag och min sambo bestämde våren 2010 att gifta oss nu till våren men precis efter att vi bokat kyrka och börjat planera så insjuknade min underbara mamma i leukemi. Jag är oerhört nära min mamma och att hon inte skulle kunna vara med på mitt bröllop är helt oförställbart för mig.

Dock blev hon friskförklarad under hösten och lyckan var fullkomlig, planeringen startade om och nu planerade jag inte lika storskaligt som innan för jag insåg att det som är viktigt för mig är att min familj är med och inte hur det ser ut i andras ögon.
Men då kom bakslaget...leukemin kom tillbaka efter bara 2 månader och nu är det ara en benmärgstransplantation som kan rädda min mamma. Fortfarande vet vi inte om hon kan vara med på bröllopet eller om vi måste ställa in det.
Samtidigt bryr jag mig inte om om vi måste ställa in det och skjuta upp det bara hon överlever. Men rädslan över att det kan vara för sent för henne att vara med finns där och skuden över att vi inte gift oss tidigare och skaffat henne barnbarn är ännu värre.

Samtidigt går livet vidare och jag hoppas och tror på att hon kommer vara med mig, både på giftermålet och framåt...

Åh, Love Story, det måste vara en jobbig situation för dig att behöva ta ställning till och förstår den jobbiga känslan att andra inte förstår eller accepterar ditt ställningstagande. Men de vet ju heller inte hela sanningen, alltså hur situationen har varit för dig. Det är så vanligt att folk dömmer utan att veta något egentligen. Jag är alltid noga med att aldrig döma andra eftersom man inte alltid vet deras historia. Försök att tänka att de faktiskt inte vet allt om hur det varit för dig och tänk att det ändå är för att du ska må bra och slippa oroa dig över vad hon kan tänkas hitta på eller ställa till med på Er dag.
Jag förstår att det måste kännas för dig som att din mamma på sätt och vis är "död". Din riktiga mamma, den fina personen har försvunnit och är på sätt och vis död. Förstår sorgen i att ha förlorat den personen även fast "skalet" fortfarande lever.
Det måste vara jobbigt att behöva säga det till henne, har ni regelbunden kontakt eller är det bara sällan ni hörs av? Har nån annan i din familj kontakt med henne? Syskon, pappa eller liknande? De kanske kan stötta dig i denna situation. Det blir säkert jobbigt att ta snacket med henne, kanske någon kan vara med dig så att du har lite stöd. Men snacket måste ju tas, annars får hon ju säkert reda på det via andra vägar och det är ju bäst att du tar det personligen med henne. Är det länge till ni ska ha bröllopet?

Testa: tänker på dig! det kan inte vara lätt att gå med ovissheten, att slitas mellan hopp och förtvivlan. Hoppas verkligen att din mamma blir frisk och att benmärgstransplantation fungerar!!! Försök att inte känna skuld för att ni inte gift er eller hunnit få barn tidigare! Man vet ju aldrig vilka vändningar livet tar och man kan ju inte planera för allt och vara redo för allt. Det är ju givetvis tråkigt om hon inte får vara med och uppleva och dela det med er och hemskt ledsamt för er att hon inte finns med i så fall, men man kan aldrig veta här i livet vad som ska hända. Därmed kan man aldrig vara förberedd fullt ut för stigens krökar och snubbelrötter. Men jag hoppas verkligen att det går bra för er och att hon får tiden att vara med er.

Jag tänker alltid på livet som en vandring i en törnrosbuske: det fins så mycket vackert att uppleva. Massa vackra rosor att skåda och känna doften av. Men det finns också massa vassa törnar som man lätt kan skada sig på. Vissa taggar är väldigt vassa och river stora sår som tar lång tid att läka och lämnar fula ärr efter sig. Men när man river sig på dessa törnar får man försöka att minnas de vackra rosor man sett och även försöka att se de nya rosor man möter. Ibland vissnar rosorna och det tycks inte finnas en ros så långt ögat når. Men sen kommer våren och de börjar blomma igen...

 

Hej! Jag kan relatera till väldigt mycket som skrivs här, och är glad att jag hittade tråden! Min mamma gick bort fär 15 år sen redan, när jag var 12, så jag har haft tiden för att kunna acceptera det, och så mycket man nu gör, komma över det. Men sanningen är att vi förlorade henne redan 4 - 5 år innan hon dog till följd av sitt drickande.
Min mamma var gravt alkoholiserad. Nykter var hon den mest underbara människa, men i takt med att de nyktra dagarna blev färre och färre, och mer och mer spridda så var det som hon dog. Det som sedan fanns kvar var inte hon. Jag har haft väldigt svårt att förlåta henne för att hon "pajade" min barndom, men har faktiskt lyckats. (Det trodde jag aldrig.)  I.o.m. att hon inte fanns kvar kunde jag inte lösa dispyterna med henne, utan fick av en terapeut jag träffade lära mig två tekniker. Den ena är att skriva brev. Jag fyllde många block med frustration, ilska och saknad. Den andra är "tomma-stolen"  konfrontationer. Man låtsas att personen står framför en, och säger - högt - allt man har på hjärtat. Jag har både hoppat, studsat och svurit! Haha, ni kanske tycker att jag verkar knäpp här, men det var faktiskt jätteskönt att få ur sig allt.
Idag har jag förlåtit mamma, och tänker på henne med kärlek och glädje i hjärtat. Alkoholist-mamma har jag bett dra, och det är bara de fina minnena jag vårdar.
Visst blir man påmind om saknaden i bröllopstider, jag gick igenom det när jag tog studenten också. Kommer dyka upp igen när jag får barn. Det jag gör är jag rycker fram foton och musik som triggar de fina minnena och låter dom komma. Vi kommer dessutom göra några små nickar mot morsan under dagen. T.ex. gifter vi oss på hennes födelsedag. Honnören kommer se väldigt annorlunda ut på min sida. Pappa får sitta med sin nuvarande fru och sin exfru, sen är det systrar och polare för hela slanten, de som jag vill ha nära.

@Testa. Jag hoppas innerligt att din mamma blir bra och får dela er dag. Instämmer med föregånde, försöka att inte känna skuld för något som ingen av er har kontroll över.
@Lovestory, jag förstår att du känner det som din mamma inte finns längre. Det gör hon ju inte riktigt heller. Jag hoppas ingen vågar komma med synpunkter på att hon inte är där. Det har de inte mandat till! Lycka till.

Usch! Min mamma gick bort i cancer för 15 år sedan och jag var gravid då så hon fick aldrig träffa barnet..Det och många andra tillfällen har varit jobbiga för man tänker ju att nu skulle mamma ha varit med..Jag var ju tvungen att berätta att jag var gravid för vi visste inte hur länge hon skulle överleva(en del klarar en månad o andra går bort efter ett år..). Men hon blev inte glad sa bara att: Vad är det för roligt med det då?Jag kommer inte leva länge nog att få se barnet ändå!  Det var hennes kommentar när jag visade ultraljudsbilderna..Och jag förstår henne lite i alla fall.
Jag fick barn igen sommaren 2009 och då blev jag lite ledsen igen.
I höstas så förlovade vi oss och planerar bröllop till våren eller hösten 2012. Och jag har redan ångest för det, den dagen vill man ju ha sin mamma där på nåt sätt.
Grejen är den att man kommer alltid att ha saknaden..Men jag vet att min mamma är med mig i alla fall, jag känner hennes doft ibland här hemma..

Känner igen mig här. Min pappa dog förvisso för länge sen, nu snart 30 år sen, när jag bara var 9 år. Fick ett artärbråck och dog omedlbart, ute och spelade fotboll med sina kompisar. Saknaden går dock aldrig över och nu när bröllop planeras så  vill jag OCKSÅ ha min pappa där!! Vid alla dessa större händelser i livet fattas han mer än han gör i vardagen.

Jag vet precis hur det känns. Det är med blandade känslor som jag står brud om 2 veckor. Jag har bestämt avböjt att hålla minsta lilla tal. Det skulle nämlingen bara sluta i tårar. Jag minns känslan när mina barn föddes...Som en reflex sa hjärnan: Måste ringa mamma och berätta. Men mamma är ju borta sedan länge. Att inte få dela de här viktiga stunderna i livet med mamma, det suger!
Sen vet jag att känslan av saknad inte kommer vara konstant. Den kommer dyka upp som ett sting i hjärtat, små korta ögonblick. Jag brukar titta på mina fina barn, och då kan jag inte låta bli att le, på nåt sätt hjälper det alltid att ha dem att titta på.
En del av mina vänner kan inte förstå varför jag skulle bli deppig på bröllopet när det är så länge sen mamma dog. De undrar om det finns någon annan anledning till varför jag inte vill hålla tal, varför jag bölar så fort jag hör orgelmusik. Jag klandrar dem inte, är bara förundrar över att de inte kan förstå hur ett bröllop kan påminna en om ens bortgångna föräldrar.

Som en symbolisk handling (säkert jättelarvigt) så tog jag mamma och pappas kärleksgåvor såsom armband och ringar i guld, och sålde. Pengarna använde jag till min brudklänning. Det kändes helt rätt för mig. Alla har sina sätt.

Hoppas ni andra lyckas hitta personer och saker i er omgivning som kan hjälpa er att hålla humöret på topp under hela er bröllopsdag. Och kom ihåg att saknad är en känsla. Behöver du gråta en skvätt, gör det. Kämpa inte emot.

Förstår er på sätt och vis.
Min pappa har en neurologisk obotlig sjukdom och i början var det som om inget hänt men för ca 8 år sedan flyttade han till ett boende. Det går sakta men säkert utför och nu får han mat genom sond och kan inte prata. Vi har aldrig haft en superbra kontakt men det är ju ändå min pappa...

Tycker det här är lite jobbigt, men vill bara kortfattat skriva att jag också känner så här.

Min mamma dog när jag var 20 och pappa dog när jag var 26 år. Jag är nu snart 36 år. Ingen av de hann träffa mina barn. Det känns riktigt, riktigt jobbigt ibland.

Vi ska gifta oss, men har inte direkt börjat planera.

Fast jag känner att det kommer att bli svårt när det väl är dags på bröllopsdagen att vara utan mamma och pappa. Jag kommer säkert att gråta. Dels lär jag tänka på dem "av mig själv" och dels kommer säkert andra att ta upp de i sina tal och tårarna kommer säkert att spruta då. Känner när jag skriver det här att tårarna bränner bakom ögonen...

Min bror och hans sambo hade bestämt sig för att gifta sig, men så när jag pratade med sambon för nån månad sen så säger hon att min bror har ändrat sig. Han vill inte gifta sig pga att mamma och pappa inte lever! Det blir helt enkelt för jobbigt. "Så långt" tänker jag dock inte gå och tycker att det är fel av honom att tänka så. Det blir ju ingen skillnad vare sig de gifter sig eller inte och det är ju roligare att ha ett fint bröllop med en härlig fest istället....

Hur som helst skickar jag kramar till er andra här som har avlidna föräldrar eller föräldrar som helt enkelt inte kan dela ert bröllop med er av olika anledningar.