En sten föll från mitt bröst...

Måste bara skriva av mig...
Jag har mått dåligt, varit ledsen och deprimerad av och till samtidigt som jag sett fram emot bröllopet av hela mitt hjärta.

Varför har jag då mått dåligt?
Jo...
Min bästa vän sen många år tillbaka som skulle vara tärna började med att skvallra om bröllopet långt innan vi ens berättat för våra föräldrar.
Jag behövde berätta för någon och då valde jag ju henne, eftersom jag ville fråga henne om hon ville vara tärna också. 5 min efter att jag sagt "berätta inte för NÅGON, inte ens min M2B vet att jag har frågat dig än" så börjar hon prata om bröllopet inför både min blivande + hennes man. Och sen har det fortsatt...
"kan vi inte byta tema? Det vi har valt är inte kul"
"Kan inte HON få gå efter ett eget tema?"
"Hon vill sitta bredvid den och den" (jamen dom är inte bjudna) "bjud dom då, jag vill sitta bredvid dom"
"Det är bättre om jag syr hennes kläning sist, så den sitter bra ifall hon hinner tappa vikt"
osv...
Hon skulle anordna en möhippa för att "hämnas". Varför det? Hon fick en precis som hon önskade...
Och jag vill inte ha en förnedringshippa. Sa jag det så blev hon arg och tog det som personlig kritik.
Hon ville inte lägga pengar på klänningen, alla andra i bröllopsföljet har fått erbjudande om att få 500 i bidrag och betala resten själv och alla har avböjt bidrag.
Hon (som dessutom inte ens erbjöd sig att betala MIN tärnklänning när jag var tärna åt henne, och inte gav mit ett öre för att jag sydde både den och hennes brudklänning. + att hon är skyldig mig 1700:- sen flera år tillbaka) skulle däremot ha hela kllänningen betald förutom att jag ju skulle ge henne dispens så hon fick ha en egen design / tema...

Till slut tröttnade jag och sa åt henne att hon inte behövde vara tärna. Hon är välkommen som vanlig gäst.
Och trodde att det var det...
Då brakade helvetet löst. Nu skulle hon ha massa saker "för jag var skyldig henne" ?? Nej det är jag inte...
Hon anklagade mig för att förnedra henne offentligt (hon sa en sak som inte vara sann och jag rättade henne) hon började sprida ut att jag misshandlade min hund. (visst, det är därför jag lagt ut 7000 i veterinärkostnader på 3 månader på symptom som dom inte ens kan hitta en orsak till istället för att ignorera det och låta honom ha ont?) osv...

Så i går talade jag om att jag inte orkar mer. Hon får ha ett bra liv och behöver inte höra av sig till mig något mer.
I går grät jag floder...
I dag vaknade jag och känner mig 20 kilo lättare. Jag nästan svävar. Vilken underbar känsla... Jag har inte mått så här bra på flera år. Och jag inser nu att hon inte var någon vän. Hon var en energitjuv av hög klass...

Tack för att du orkade lyssna...