Hur tackla svärmors tårar?
Häromveckan så fann vi ett perfekt tillfälle att berätta för min blivande svärmor om bröllopsplanerna. När vi väl var på plats så blev allting lite stressat då hon kom på att hon hade en tid att passa och skulle iväg, men det var i samma stund som vi faktiskt berättade det. Hon blev helt tagen och mållös, tillsynes på ett bra sätt. Vi hann bara prata litegrann om det innan hennes syster steg in genom dörren mitt i allt för att det var de som skulle iväg tillsammans. Hon fick då också veta, såklart, och verkade bli överlycklig över nyheten (även om hon först gissade på att jag var gravid, tss).
Eftersom att det blev så hastigt och lustigt så sa vi att vi kommer den helgen på middag så kan i ju prata om det på riktigt. När vi kom dit var även hans moster med familj där och det började riktigt trevligt. Sedan slog svärmor sig ner mittemot oss och med en allvarlig ton i rösten frågade hon om vi verkligen var säkra på detta. Förståeligt att hon oroar sig för sin son, tyckte jag, och svarade för min egen räkning att jag var mer än säker på vad jag ville.
Ett par minuter senare är det bara jag som sitter vid bordet och hon kommer tillbaka med en ännu allvarligare ton och ställer samma frågor igen och jag svarar igen precis vad jag känner. Hon försvinner sedan och jag skymtar hur hon i hallen drar med sig karln min in i ett annat rum, antagligen för att ställa samma frågor om och om igen till honom också. Men de är borta väldigt länge....
När han väl kommer ut har han gråten i halsen och, det har jag aldrig sett honom ha så länge jag känt honom. Hon däremot storgråter och försvinner in i sovrummet. Först log jag lite snabbt för hon brukar vara väldigt känslig (glädjetårar). Men... det var inga glädjetårar. Hon var bara ledsen. Hon grät inte mer, men hade ändå tårar i ögonen och snyftade lite hela kvällen. Jag har aldrig känt mig så obekväm. Det blev bara kaos.
Han var upprörd och ville vara ifred, henne kunde jag inte prata med. Vad hade dom sagt? Nej, enligt honom hade hon bara frågat detsamma som innan men han hade blivit väldigt tagen av hennes känslomässiga reaktion. Jag mår jättedåligt över det här. När jag pratade med henne senare på kvällen så antog hon världens försvarsställning och förklarade att hon bara var tvungen att försäkra sig om att han verkligen var med på det (pga tidigare förhållanden där han inte kunnat säga nej). Hon sa inget vettigt iallafall utan bara fortsatte "försvara sig" om jag sa något. När jag pratade med honom senare fick jag ju lite tröst, men ändå. Situationen var allt annat än vad jag väntade mig. Skulle hon inte bli glad? Ens litegrann?
Hur i hela friden tacklar jag det här? Hur kommer man över en sån sak?
) och visade tydligt att vi hade bestämt oss oavsett vad hon sa. Vi hade kanskje inte världens bästa förhållande i början men sakta men säkert blev vi veldigt nära varann. Och nu, även om hennes son o jag är skilda sen 12 år tillbaka, pratar vi med varann pr telefon och ses flera gånger pr år (hon bor i Norge) Så ge inte upp. 
