Hur tackla svärmors tårar?

Oj, vet inte vad man ska säga... Du tror inte att hon själv genomgår något jobbigt just nu så det här blev bägaren som rann över och bekräftelsen på hennes eget misslyckande. Eller har ni nån annan fnurra på tråden sedan tidigare, är ni väldigt unga eller har varit tillsammans väldigt kort tid? Låter ju onekligen som om det ligger nåt annat bakom med väldigt mkt instängda känslor som rann över vid det här tillfället.

Har ni träffats igen sen dess, hur var det då? Misstänker du att hon sa något mer, något värre till din sambo i enrum?

Känner verkligen med dig, hade en del bekymmer med blivande svärmor i början men det har förändrats helt sista året. Men många, många tårar gick åt från bådas håll även om vi sällan grät när den andre var med. Men det hände oxå. Men det finns hopp...

Ojojoj, det här låter jobbigt för dig. Förstår att det måste kännas jobbigt att få en sådan oväntad och inte direkt positiv reaktion. Hur väl känner du den här svärmodern? Om det är så att ni har varit tillsammans en vääldigt kort tid och din blivande blivit väldigt utnyttjad tidigare så kan jag väl kanske till viss del förstå hennes oro. Fast till väldigt liten del i så fall.
Annars tycker jag bara att det var väldigt omoget av henne att inte ta ansvar för sin egna känslor utan låta det gå ut över er. Hur ser stödet ut i din egen familj? Kan du få mer glädje och energi därifrån?
Tänker också att det kanske är lättare att prata med svärmodern om ett tag igen när det första har lagt sig? Kanske fråga rent ut om hon misstycker angående ert giftemål och berätta att du blev ledsen och orolig av hennes reaktion vid middagen. Att du hade hoppats på att hon skulle bli glad.
Om hon inte har förståelse för detta ser det iaf utifrån ut som att hon inte har världens största förmåga till empati eller att kunna sätta sig in i andras situation, och i så fall måste du bara låta henes reaktioner rinna av dig. Sluta bry dig helt enkelt. Vet att detta är mycket lättare sagt än gjort men med lite övning så kanske det kan göra lite mindre ont var gång hon beter sig märkligt.
Jag hoppas verkligen att du kan finna ett sätt att inte låta detta drenera dig på energi.

Kram till dig!

Vad trist...

Men även om hon blev upprörd så behöver det inte betyda något negativt.
Hon verkar ju uppenbarligen bry sig om din blivande man. Hon vill hans bästa, och det låter som om hon bara vill vara säker på att han inte har "lurats" in i något...
Så fortsätt bara som tidigare. Jag tror nog att det ger sig med tiden när hon fått smälta att hennes lille pojke faktiskt har hittat den han vill dela sitt liv med.
Lycka till  

Vi ska dit på lördag på ett födelsedagskalas, men vi har inte träffats sen dess. Är lite spänd inför hur det kommer att bli, om stämningen kommer att bli tryckt osv. Vi har "bara" varit tillsammans i strax över ett år och jag kan förstå om hon tycker det är tidigt, men samtidigt ska ändå känslor trumfa klockan så länge det inte rör sig om extremt korta förhållanden. Jag vill nog ändå påstå att jag känner henne ganska väl och vi har haft en god relation hela tiden.

Jag misstänker nästan att hon sa någonting värre men att han inte vill berätta det för mig ifall jag skulle bli alldeles för ledsen, vilket jag säkert skulle bli. Det är lite svårt att greppa varför hon skulle göra det dock. Men så kan ju jag ha varit blind för något hon tyckt var tydligt också. Vem vet.

I min egen familj är det inget annat än glada miner, de är alla superglada och ser fram emot detta något enormt. Alla vill vara med och prata om det, spåna lite, ge tips och råd. Men alla har väldigt lite tid, därför hade jag sett fram emot att få prata om detta med svärmor eftersom att hon verkar tycka att sånt är väldigt roligt.

I hans tidigare förhållanden var han väl ett typexempel på toffel egentligen, men vårt förhållande är sunt och vi står båda på oss om vi vill någonting samtidigt som vi gör uppoffringar när det behövs - som det ska vara helt enkelt. Jag förstår om hon oroar sig... eller snarare, jag SKULLE förstått mer varför hon oroar sig om det varit så att han fattat avgörande beslut tidigare pga av sin tofflighet, men det har han inte gjort. Dessutom är det lite sårande på ett sätt att det liksom inte är en självklarhet att vårt förhållande inte är på det viset. Om någon förstår hur jag menar. Vi ska dit på lördag på ett födelsedagskalas, men vi har inte träffats sen dess. Är lite spänd inför hur det kommer att bli, om stämningen kommer att bli tryckt osv. Vi har "bara" varit tillsammans i strax över ett år och jag kan förstå om hon tycker det är tidigt, men samtidigt ska ändå känslor trumfa klockan så länge det inte rör sig om extremt korta förhållanden. Jag vill nog ändå påstå att jag känner henne ganska väl och vi har haft en god relation hela tiden.

Jag misstänker nästan att hon sa någonting värre men att han inte vill berätta det för mig ifall jag skulle bli alldeles för ledsen, vilket jag säkert skulle bli. Det är lite svårt att greppa varför hon skulle göra det dock. Men så kan ju jag ha varit blind för något hon tyckt var tydligt också. Vem vet.

I min egen familj är det inget annat än glada miner, de är alla superglada och ser fram emot detta något enormt. Alla vill vara med och prata om det, spåna lite, ge tips och råd. Men alla har väldigt lite tid, därför hade jag sett fram emot att få prata om detta med svärmor eftersom att hon verkar tycka att sånt är väldigt roligt.

I hans tidigare förhållanden var han väl ett typexempel på toffel egentligen, men vårt förhållande är sunt och vi står båda på oss om vi vill någonting samtidigt som vi gör uppoffringar när det behövs - som det ska vara helt enkelt. Jag förstår om hon oroar sig... eller snarare, jag SKULLE förstått mer varför hon oroar sig om det varit så att han fattat avgörande beslut tidigare pga av sin tofflighet, men det har han inte gjort. Dessutom är det lite sårande på ett sätt att det liksom inte är en självklarhet att vårt förhållande inte är på det viset. Om någon förstår hur jag menar.

Oops :O Radbrytningen försvann! Hoppas det inte blir för jobbigt att läsa.

Jag förstår hur du menar. Om jag ska vara ärlig så håller jag inte med de här som tänker att hon bara vill sin son väl. Inte för att jag inte har någon förmåga att sätta mig in i hur det kan bli så utan för att hon helt enkelt är en vuxen människa och måste kunna ta ansvar för sina egna känslor. Är hon orolig över sin son så får hon arbeta med sig själv och inte låta det gå ut över er.
Förstår verkligen att du blir besviken. Tänker att prio ett nu måste vara att göra det så skonsamt för dig själv som möjligt om du förstår hur jag menar. Om du känner ett behov av att reda ut saken och försöka arbeta igenom det så tycker jag du ska göra som jag skrev tidigare. Låta det vila lite och sen vara ärlig. Säga att du verkligen sett fram emot att få berätta det för henne eftersom du ville ha någon att bolla med o.s.v. och att du helt enkelt blev orolig och ledsen över att hon reagerade som hon gjorde och att du undrar lite varför det blev som det blev. Kanske kan hon förklara varför (så att du får förståelse för henne) och kanske kan ni gå vidare och hjälpas åt och planera?
Men känner du att det är alldeles för motigt att prata med henne, att det finns risk för storbråk att det tar mer energi än det skulle ge om du möjligtvis fick lite mer klarhet i saken, så är det ju inte värt besväret. I så fall tycker jag bara du ska ta hand om och skydda dig själv så mycket som det bara går. Träna på att inte ta åt dig av hennes konstiga reaktioner (som kanske kan bli fler om hon är en instabil person) och helt enkelt försöka bolla bröllopsfrågor med de som stöttar dig och ger dig mest energi.

Förstår att du är besviken och tycker att du ska känna efter i magen vilket handlingssätt som du kommer må bäst av.
Vet inte om det jag sagt hjälper så mycket direkt men jag hoppas iaf att du ska hitta en så smärtfri väg ur detta som möjligt!

Att hon inte blir överlycklig är en sak. Vi vet ju ingenting (eller väldigt lite) om er två eller hans historia, och hon kanske har anledning att vara skeptisk, vad vet jag. Men även om det skulle vara så, så är det ju mer än lovligt labilt att börja gråta, måste jag säga! Hade hon fått en rynka mellan ögonbrynen och frågat om ni verkligen var säkra hade det varit trist men en reaktion man hade kunnat ta. Men en SÅN katastrof kan det väl ändå inte vara?!

(Om inte du i själva verket är en psykiskt misshandlande golddigger som lyckas dölja den sidan här på BT men inte för svärmor! )

Nå, bästa sättet att hantera det är väl att stålsätta sig, ignorera hennes utbrott, och själv hålla sig lugn, saklig och kortfattad. Så här är det, deal with it. På födelsedagskalaset antar jag att ni träffar andra släktingar som säkert har fått höra talas om det, så då är det väl bara att stråla på och tala om hur glada ni är! (Och strunta i svärmor.)

Är svärmor och svärfar gifta? Tänk om de är på väg att skilja sig, det kanske var därför hon frågade om ni verkligen var säkra.

Jag känner inget medlidande med henne utan blir mer irriterad när jag läser att hon kommer tillbaka hela tiden och ställer samma fråga. Själv skulle jag ha ställt mig upp och sagt:"om det inte passar så behöver ni inte komma!"

Men det är vad jag kännder. ;)

Men det kan finnas något annat till grund varför hon bölade. Men ni får väl se hur det verkar nästa gång ni träffas. Kan hoppas på bättre :)