Hur tackla svärmors tårar?

Syftade mer på samhällets syn och "curlande" tänk än på dig personligen :P Menar mer att man SKA jobba ett halvår efter gymnasiet sen resa ett halvår. Efter det har man "rastat av sig" efter gymnasiet och är beredd att studera. Då ska man plugga 3-5 år. Efter det ska man satsa på karriären i några år och leva ljuva singellivet och "testköra" partners. Så ens partyperiod är ungefär mellan 24-28. När man är 28 ska man träffa killen. 30 när man gifter sig och 32 när första barnet kommer för dåååååå är man mogen och har gjort aaaaaallt man ska göra! :P Grejen är den att allt detta (utom partnergrejen) kan man göra när man är gift. Bara för att man gift sig betyder inte att man skaffar barn.

Håller med dig, men när man är gift tycker jag också att man ska kunna bo ihop och det blir ibland en konflikt mot samhällets hårda krav på högre utbildning. Jag ville vänta med att gifta mig med min blivande tills vi bodde ihop, det kandes bäst för oss i alla fall.

Nu ska jag inte längre uppta TS tråd med detta. Hoppas det löser sig för dig och hoppas att du och din blivande har en bra kommunikation om det som har hänt. Kommunikation är enligt min erfarenhet bland det viktigaste i ett förhållande, men inte alltid så lätt.

Usch det där var inte trevligt! Slutar det hända saker bara för att man gifter sig...

Vart har du fått för dig att det ärsamhällets syn? själv känner jag inte igen det där alls :)

Nej verkligen inte, vilket också är min poäng. Det händer oerhört mycket i en människas liv mellan 20 och 25 t.ex. Man utvecklas och förändras mycket som person. Ett förhållande kan mycket väl hålla genom denna period men jag skulle tro att när man är i en fas i ivet där man ofta bor på olika håll för plugg och jobb på annan ort är det inte alltid att förhållandet håller. Och det är mycket tråkigare att behöva skilja sig än att flytta isär från ett samboförhållande.

Joo jag känner igen det där jag också. Fick höra mycket av det när jag fick barn som nittonåring, allt jag skulle missa bla ba bla. Jag tycker inte missar ett skit förutom festandet och jag har haft andra partners, jag har festat, jag har rest och jag saknar inte något av det nu när jag har barn och sambo (snart man). Men det ä ju precis så som Clara H säger att man är olika mogen för det och man har olika saker man vill göra i livet. Jag valde att skaffa barn och gifta mig tidigt trots att vi pluggar och bor i villa men det fungerar för oss men kanske inte skulle passa för alla. Så vill man festa tills man är 30 och sedan stadga sig måste man ju få göra det också.

TS ...Hur har det gått?

Jag har varit internetlös ett tag, men roligt att få komma tillbaka till en bra diskussion! Nu skriver jag från min telefon så jag varnar för brist på radbrytning. (Först vill jag säga till Fossing77 att jo, det är jag som har den skvallrande fastern också. Hon har inte gett sig och kommer med största sannolikhet att få stå och skämmas.) Jag håller inte med om att det skulle finnas saker jag "missar" om jag gifter mig ung. Hade vi skaffat barn däremot, då hade jag kunnat säga att jag missar saker. Men det finns inte på tapeten ännu. Mina föräldrar, som också gifte dig unga, kan inte heller säga att de känner att de missat något eller stött på situationer i vilka de önskat att de väntat. Så länge vi känner att det är vårt nästa steg, så kommer det att bli lysande. Jag fick höra "Ja, annars kan ni ju bara skilja er!" och jag kan inte förstå hur den människan tänker riktigt. Man kan ju inte ingå äktenskap med den inställningen. Det är är ju som att skaffa barn och tänka "Tja, funkar det inte så kan väl socialen ta dom". Okej, överdriften 2.0 men ni förstår. Tillbaka till mig själv så kan jag dela med mig av att hon låtsas som att ingentin hänt så jag har nog ingen ursäkt att hämta där, men hellre det än att hon ska gå runt och uppföra sig konstigt. Sambon säger att hon inte sagt så mycket mer utan att hon bara blev överdrivet känslosam och att det verkligen got to him så att säga. Då är det säkert så. Resten av hand familj har iallafall inte blivit smittade av hennes reaktion.

Jag förstår inte denna ständiga diskussion om ålder överallt. Jag är 23 och har en dotter på 18 månader, planerar en till samt bröllop nästa år. Ständigt får jag höra om hur jag kommer ångra mig senare i livet och känna att jag missat alldeles för mycket; att jag borde vara ute och supa skallen av mig, resa till diverse partyländer och ligga runt. Sedan ska jag plugga tills jag är 30+ & kanske, kanske, kanske, om jag hittat någon stabil person att vara med, så får jag sedan lov att börja starta familj när jag är en sisådär 36-37 år. Jag respekterar att alla inte vill/kan/är mogna för att starta familj tidigt, men jag önskar att folk kunde respektera att jag absolut inte skulle kunna tänka mig att få mitt första barn vid 30+. & bara för att man är redo för äktenskap är det såklart inte säkert att man är redo för barn, oavsett ålder på brud och brudgum! Det är så himla olika; ClaraH's son kanske behöver 10 år till på sig för att bli redo för dessa saker, medan min sambo var redo när han var 22. En del av charmen med oss människor är ju att vi alla är unika, med olika viljor och utveckling ;) Sedan måste jag bara tillägga att jag hunnit med att ta studenten, bo, jobba & plugga utomlands, resa, partaja, leva livet... Känner verkligen inte att jag missat något!

Förövrigt tycker jag det var en himla tråkig reaktion från din svärmors sida, Lilique! Jag förstår att du mådde dåligt i den situationen, jag får magont bara över att läsa om det. Hoppas hon skärper till sig!

niamh, du skrev precis vad jag tänkte!

Jag är 21, men min personliga, unika, levnadssituation som äldsta syskonet med en förälder pendlade till annat land i jobbet etc har fått ta väldigt mycket ansvar och "växa upp lite snabbare" än andra. Men även om mina föräldrar eller nära hade tyckt att jag var för omogen eller inte redo (vilket de nu inte tycker) så hade det ju trots allt varit mitt val och jag hade förväntat mig stöd från dom och inte fördömande, även om det är uppenbara försök till att hjälpa till. Det är ju trots allt bara en själv som kan känna när man är redo. Precis som att åldern kan säga mycket så kan den även bara vara en siffra på ett papper.

Eftersom att hon, grovt uttryckt, "beter sig som folk" igen så tänker jag också låtsas som om ingenting hänt och bara gå vidare men jag kommer nog att hålla kvar vid förhoppningarna att hon kommer med en ursäkt förr eller senare. Hon kommer att bli helt och hållet exkluderat från allt var planering heter om det inte är så att hon kommer med något förslag själv och verkar ha rätt inställning. Annars känner jag att det inte är värt att riskera att behöva må dåligt en gång till över en lika konstig situation. Det ska ju trots allt vara vår lyckliga dag och det är ju prislöst. Men ska försöka att inte förvänta mig allt för mycket negativt från hennes sida heller, den som lever får se.

Det var en massa olika synviklar i denna tråden.
Men först till TS, jag har levt med min sambo i drygt 15 år om min far har aldrig tyckt om honom och haft mycket klagomål på honom vilket har varit jobbigt för både mig och honom. Så allt dumt min far har sagt om min sambo har jag inte heller velat berätta för honom. Kan ju vara så att din svärmor inte riktigt gillar dig även om hon inte visat det innan och nu sagt nåt hemskt om dig till din sambo vilket då dels gjorde honom ledsen och upprörd och dels så vill ha inte tala om det för dig för att skydda dig. Men vad jag vill ha sagt är att det är du och din blivande som ska välja varandra, inte era föräldrar, det är inte dem ni ska leva med även om ni kommer träffa dem mycket.
Du skrev oxå att dina svärföräldrar är lyckligt gifta men där skulle jag vilja höja ett varningens finger, bli inte lurad, är det så att dem verkar väldigt lyckligt gifta så kan det ofta vara tvärtom, dem försöker kanske bara visa upp en bra fasad. Kan vara så att din svärfar gör en massa ont mot din svärmor och hon kämpar för livet för att hålla emot känslorna och kanske skäms för att hennes man bär sig illa åt. Och som någon skrev, bägaren rann över när hon fick veta att ni ska gifta er.
Men jag hade oxå som flera andra här krävt att få veta precis allt vad hon sa till din sambo, hur illa det än är.

Och diskussionerna om ålder och vad man missar i livet om man gifter sig ung kan jag absolut inte hålla med om!!
Jag hade precis fyllt 16 år när jag träffade min sambo och allt kändes fort väldigt bra och helt rätt. Vi flyttade ihop efter knappt fyra månader. När vi varit tillsammans i drygt ett år blev jag gravid och det var välplanerat, ville pricka in sommarlovet så jag smidigt kunde ta ledigt mellan 2:a och 3:e ring på gymnasiet. Och så blev det. Jag fick en dotter i 18 års present!! Vi har fått ytterligare 2 barn och har nu varit tillsammans i drygt 15 år. Vi har ett underbart liv tillsammans och har kommit fram till den delen av livet då vi har tänkt gifta oss. Jag kan inte känna att det skulle varit någon skiljnad om vi gift oss direkt eller att vi väntat. Anledningen att vi väntat har väl mest varit att vi inte är den typen av människor som har traditionella kyrkbröllop med vit långklänning och mannen i frack och att vi inte velat lägga pengarna på det innan utan vi har prioriterat att skaffa barn. Sen har vi tyckt barnen varit för små, vi har velat att dem ska komma ihåg vårt bröllop. Nu har vi kommit fram till att vi har ekonomisk möjlighet utan att någon eller något behöver bli lidande och barnen är så stora så dem kommer ihåg det och dem tycker det är kul att få vara delaktiga i planeringen.
Vi kan inte på något vis tycka att vi missat något i vårat liv. Vi har både varit ute och festat och rest och haft hur mycket kul som helst. Vi har även haft barnen som små med oss och det har aldrig varit något hinder. Det vi inte gjort är ju att springa med nya partners men det hade vi faktiskt hunnit med innan vi träffades båda två så det är heller inget vi saknat. Och när det gäller sex så är det ju helt klart bäst tillsammans med den man verkligen känner och som vet vad man vill och tycker om.
Tänk om något hade fått mig att välja att inte fortsätta med min sambo för att jag först behövde ut och rasta av mig. Vilken hemsk tanke, tänk så mycket underbart jag hade missat som jag nu istället har fått uppleva och fortfarande upplever!! Nu har jag ju massor av fina minnen med min sambo som vi kommer kunna prata om hela livet. Jag skulle inte tycka det var lika kul att prata om minnen om jag hade gjort det med någon annan man och min sambo satt och pratade om vad han gjort med någon annan tjej. Nu har vi massor vi gjort tillsammans istället. Och det gå inte av för hackor!!

Men visst kan jag förstå att tanken far igenom huvudet att ens barn är för små när man hör att dem tänker gifta sig eller skaffa barn eller vad det nu kan vara. Men då kan man vända på det och tänka, hur var jag själv i den åldern?? Men visst finns det undantag som gör att man får hjälpa barnen på traven med att finna rätt väg ibland. Men jag kan ändå tycka att man låter dem pröva vad det är dem vill och som mamma finns man alltid kvar och stöttar om det går fel.

Jag förstår att vem det nu var som fått svaret "att ni kan ju alltid skilja er" inte tyckte det var trevligt att höra. Men ska man se på det riktigt krasst så ska vi vara glada att den möjligheten finns. Självklart ska man inte gå och gifta sig med tanken på att man ändå kan skilja sig sen. Men man ska inte heller se ner på en människa som har skiljt sig. Har man barn är det faktiskt en större sak för dem kan man inte annulera men det är faktiskt inte hela världen att skilja sig när man har barn heller. Många barn får det faktiskt bättre sen, visst är det jobbigt att ens föräldrar delar på sig, gift eller inte kvittar, det är lika jobbigt för barnen vilket som. Men när det har lagt sig så brukar det bli hur bra som helst. Och i dem fall där det inte är så bra för barnen tror jag faktiskt det hade varit ännu värre om föräldrarna hade fortsatt bo tillsammans.

Men jag menar inte heller att man ska se ner på dem som väljer att vänta med att träffa den rätta och stadga sig. Ibland är det att man inte hittat den rätta förens sent i livet och ibland är det av egen fri vilja man valt att vänta.

Det viktigaste tycker jag är att var och en får bestämma helt själv vad dem tycker känns bäst för sig själva. Och jag skulle önska att allas släkt och vänner skulle kunna vara supportande istället för att ställa sig på tvären. Oftast har alla någon som supportar men har man någon som är negativ så tyvärr lyckas alltid det negativa påverka oss mer än det positiva.

Så var starka och våga stå på er!! Vi lever bara en gång!!