Ställa in bröllopet?

Har inte varit med om detta själv... I ala fall inte i det förhållande jag lever i nu, med min fästman. Det enda jag kan säga är att du verkligen, verkligen måste rannsaka dig själv, dina känslor och ditt förhållande. Det är inte sunt att stanna i ett förhållande eller gifta sig för den delen om man inte är med i förhållandet helhjärtat.

Är det så att dina känslor inte längre är av det romantiska slaget och du på något sätt önskar dig en annan partner (om än bara för stunden) kanske du och din sambo borde avblåsa bröllopet och kanske även avsluta ert förhållande.

Tror inte att det bara är en fråga om "kalla fötter" utan snarare att du är osäker på dina känslor. Och om du är det är det inte (enligt mig) rättvist mot din sambo at fortsätta som innan och inte tala om det. Jag hade inte velat gifta mig med någon som typ fantiserar om någon annan eller önskar att "något ska hända" med en jobbkompis.

Hoppas du kommer till rätta med dina känslor!

Men du TS, det ÄR naturligt att bli attraherad av andra hur mkt man än älskar varandra. Det kommer alltid finnas andra att attraheras av och få bekräftelse av...Man känner sig ju som en mer spännande, attraktiv, smartare, snyggare människa när man får uppmärksamhet och bekräftelse av andra och det är bara mänskligt att bli nyfiken på "mer"....MEN gräset är inte alltid grönare på andra sidan!
Hur kär man än är och hur lycklig man än är så blir det ju vardag i alla relationer och det går upp och ner...
I vissa perioder har man inte ork och energi att anstränga sig till hundra procent i relationen, det kan vara stressigt på jobbet,sjukdomar och andra saker som händer i livet som gör att man inte kan/vill/orkar prioritera sin partner och relation 24-7.....huvudsaken är ju att dessa perioder inte utvecklar sig till relationens normaltillstånd. En svår sak under såna perioder är att INTE inbilla sig att "den söta killen på jobbet" skulle vara en bättre partner/ge mer uppmärksamhet/vara en övermänniska som är så perfekt så man skulle aldrig gräla etc......
Hur bra/snygg/spännande/intelligent/sexig en person än är så skulle det bli vardag ÄVEN med den personen!

Bara för att du blivit attraherad av andra så betyder inte det att ni glidit ifrån varandra! Däremot betyder det att ni behöver jobba på er relation, ni behöver ge varandra och relationen tid och energi. Ni behöver uppvakta varandra och göra små gulliga saker för varandra. Kärlek är inte bara en känsla, det är också ett aktivt beslut att välja varandra dag efter dag och att anstränga sig för att känna känslor för varandra. Det finns inte ett par i hela världen som aldrig kommer behöva jobba på sin relation.

Det är precis dessa tankar jag brottas med. Antingen är det bara kalla fötter och om jag då väljer att avsluta förhållandet kommer jag att ångra mig bittert. Är det inte bara kalla fötter är det oerhört orättvist mot honom att jag gifter mig med honom...men jag känner somsagt tidspressen, vi ska skicka ut inbjudningskorten typ igår och jag vet inte om jag kan bestämma mig så fort.

Jag tänker att det ju kan vara så att det är spännande att bli "sedd", att någon annan än ens respektive uppmärksammar mig. Om så är fallet så kommer jag ju definitivt att ångra mig om jag gör slut och nyhetens behag försvinner.
Men å andra sidan förtjänar han någon som är kär i honom. Jag tror dessutom inte att han är kär i mig heller, utan älskar mig på ett djupare sätt, men på ett mer icke-romantiskt sätt.

Det jag tycker är lite skillnad från kalla fötter är väl att du faktiskt inte vill åka hem och vill att "saker" ska hända (väldigt bra att du inte är otrogen, det är ju inte helt ovanligt nuförtiden!). Har själv haft funderingar över vårt förhållande (vilket jag tycker är helt naturligt då man ska bestämma sig för att leva resten av livet med varandra), men även när vi har nedåt-perioder och är sega, oromantiska, sjuka eller vad det nu kan vara så har jag i alla fall ALLTID velat åka hem. Komma hem och mysa ner mig och få en kram och snälla ord. Visst kan man tycka någon annan är snygg, men i dessa tankar har jag funderat på att vi inte skulle vara tillsammans. Utan mer som andra säger här, pratat om det och jobbat på det, för man är ju inte nykär hela livet.

Som sagt är det nog bra om du tar en ordentlig funderare innan du bestämmer dig, kanske prata med din blivande om hur han känner inför allt och så. Jag pratade med min blivande och tyckte det var jätte skönt att ventilera känslor och när han fick svara vad han kände blev jag helt lugn.

Hoppas du får rätsida på allt!

Jag håller med princessanochgrodan om att alla förhållanden behöver jobbas med, allt är inte perfekt varje dag, alltid...jag tror också att vi människor behöver uppmärksamhet och bekräftelse från andra för att må bra, känna oss snygga och uppskattade. MEN, om du inte får detta hemifrån av din sambo, är det inte konstigt att du söker detta på annat håll. Men det ska du inte behöva göra - i alla fall inte i den utsträckningen...

Om du upplever att din fästman inte är kär i dig, utan älskar dig på ett icke-romantiskt sätt måste du tala med honom om detta. För du är värd att bli älskad och uppskattad och gifta dig med någon som är förälskad i dig - precis samma är din fästman värd.

Tror att ni behöver reda ut en del tillsammans och tillsammans överväga er framtid - om den blir gemensam eller inte.

Att livet går på rutin i perioder är väl snarare regel än undantag. Det är ju knappast så att man går omkring i någon slags romantisk dröm hela tiden även om man lever med den rätte. Men frågan är ju om du vill leva resten av ditt liv med honom? Om du planerar bröllop och vet att du INTE vill det så är det väl snarare bättre att ställa in än att skilja sig om något år

Du säger att du tror inte att han är kär i dig, utan älskar dig på ett icke-romantiskt sätt. På vilket sätt har du kommit fram till det? Har ni pratat med varandra om det här? Som de andra säger, så innebär förhållanden inte någon dans på rosor. Lika mycket som det är underbart kan det vara jobbigt. Det låter ju som en ganska naturlig förklaring att stressen kring bröllopet har fått dig/er på andra tankar. Känner du att det var länge sen du började känna så här, dvs. innan fokuset på bröllopet intensifierades? Eller började det i och med stressen inför bröllopet?

Precis som ni säger är inget förhållande en dans på rosor, det har inte vårat varit heller. Vi hade en kris för några år sedan men tog oss igenom den. Det jag menade med att det har gått på rutin är att jag inte har känt efter på länge hur jag egentligen känner.
Jag vet ju att man kan attraheras av andra, det är ju helt naturligt men varje gång det har hänt innan har jag funderat på: Vill jag göra slut med min kille och ändå inte få den andra killen jag flirtar med? Mitt svar till mig själv har alltid varit nej, jag vill ha kvar honom hos mig eftersom jag älskar honom och det gör ont bara att tänka på att vara utan honom.
När jag ställer mig själv den frågan nu känner jag bara att jag skulle känna en enorm saknad och att jag självklart skulle vara ledsen, men det gör inte ont vid tanken på att vara utan honom.

Nej, vi har inte pratat om det men nu när jag har stannat upp och börjat fundera kan jag se en skillnad i hans beteende. Han myser mer sällan med mig, vill inte pussas, ligger gärna för sig själv på andra sidan soffan och vi pratar inte lika mycket med varandra. När jag tänker tillbaka så har dt nog varit så det senaste halvåret för oss båda.

Jag vet att jag borde prata med honom om detta men jag vet inte vad jag ska säga...känns som att allt kan bli helt fel och risken är att vi ställer in bröllopet även om jag kommer fram till att det inte är vad jag vill.

Som många tidigare skrivit så blir det vardag i alla förhållanden. Kan ju fundera på vem du vill leva med när du blir gammal, vem du vill ha barn tillsammans med och vem du vill ha hos dig när du mår dåligt. Din bästa vän (som jag förmodar att ni är eftersom ni planerar bröllop) eller en snygg arbetskamrat.

Ett stort lycka till

Nu förväntar jag mig iofs inte att det skulle bli något med någon av de andra killarna, utan det var mest en tankeställare.
Jag vet inte om jag tycker att det känns sjyst mot någon av oss att gifta sig med någon man inte är kär i bara för att man ska ha sin bästa vän när man blir gammal. Är det inte bättre att isf. gå skilda vägar och försöka hitta sitt livs kärlek istället? Ååååh, vad svårt detta är!