Ställa in bröllopet?

Ja det är verkligen jättesvårt. Vad jag menade var att ens livs kärlek även är ens bästa vän. För mig är det en person som man har romantiska känslor för och är ens bästa vän som man kan prata med om allt.
Hoppas det löser sig

Helt ärligt, du verkar vara så långt borta från ett bröllop man kan komma just nu :/
 

Jag har inte varit med om det här själv, men kan det inte vara så att han känner av din tvekan och då blir orolig och osäker, vilket visar sig som avståndstagande? Kommunikation är det bästa medlet för att lösa problem, därför kanske du bör prata med honom om du inte känner att du behöver fundera mer själv. Ärlighet varar längst, så om du väljer att prata med honom, berätta precis vad du känner. Hoppas verkligen det löser sig för dig!

Jag har varit där och ja, det är svårt,  jag gifte mig med killen och det ångrar jag bittert idag.

Sätt dig ner och prata med honom, i ett förhållande  ska man kunna prata med varandra och det är apviktigt i ett äktenskap.

Så koka en kopp kaffe eller te och ge honom och sen sätt dig ner och fråga honom Är du lycklig? och var ärlig att du inte är det.  Det är ju något som saknas när man inte vill hem. 

Ibland går man igenom svackor och förhållandet blir mer av ett vänskapsförhållande, och det kan vara svårt att hitta tillbaka till glöden man haft förut. Men jag kan inte säga att det är en god idé att gifta sig när man i över ett halvår kännt att något i förhållandet är fel, att intimiteten saknas och vänskapen är det enda som återstår.

När man bestämt sig för att gifta sig är det inte ovanligt att man värderar om förhållandet, tänker igenom sina känslor och blir lite osäker - det är ju ett stort beslut att gifta sig och det förändrar hela ens liv -även någon annans. Men när du säger att det inte gör ont inom dig vid tanken att vara utan din fästman - då bör du verkligen omvärdera ert beslut att gifta er. Risken finns, liksom någon annan skrev, att det blir skilsmässa inom något/några år - då är det bättre att redan nu skiljas åt, även om det är svårt.

Men innan du gör något drastiskt som att ställa in bröllopet, tycker jag verkligen att du ska fundera i några dagar, sedan tala med din sambo och försöka hitta en lösning. Inbjudningarna kan faktiskt vänta en vecka eller två till...

Jag har pratat lite med honom nu, tyckte att han förtjänar att veta att jag funderar.
Han blev väldigt ledsen och sa att om jag tvekar 3 månader innan bröllopet så är det väl lika bra att vi avslutar förhållandet. Jag misstänkte att det kunde bli så han skulle reagera, vi kom inte direkt fram till något utan han sa att jag väl fick fundera på hur jag vill ha det.
Direkt när jag hade sagt hur jag kände så blev jag rädd och ångrade mig, men jag måste vara ärlig mot mig själv och verkligen ta en funderare på detta.
Tack för all input...vi får se hur det utvecklar sig.

Om han regerar så brukar det oftas vara att han har känt så själv och inte vågat tänka tanken eller känna efter riktigt.
Ni måste kunna prata om detta med annars funkar inte ett framtida äktenskap. 

Som jag ser det finns det två möjligheter, och bara du kan avgöra vilken av dem det handlar om.

Det ena är att det är helt normal vardagsslentrian. Man är inte tokförälskad år ut och år in, även om förälskelsen förhoppningsvis återkommer lite då och då. Möjligen med inslag av att ni inte ansträngt er för att vårda relationen, och kommit ifrån varandra av den anledningen. Är det så går det att återfå närheten och glädjen i relationen med lite jobb. Faktum är att det är något ni bör klara av att göra om ni ska vara gifta resten av livet, för trist kommer det säkert att bli i perioder. I normala relationssvackor ingår även att man blir attraherad av andra - för mig är en viktig del av äktenskapslöftena att man inser att det kommer att hända förr eller senare, och att man i förväg lovar att inte ge efter för den attraktionen.

Den andra möjligheten är att relationen faktiskt inte riktigt har hållit för övergången från förälskelse till vardag, att det inte fanns tillräckligt när pirret lade sig. Och då kommer det inte att finnas tillräckligt som håller ihop er gentemot olika påfrestningar, och det låter ju som att det skulle vara stor risk att du är otrogen i det läget.

Det enda sättet att veta vilket det är, om det inte räcker att tänka efter och rannsaka dig själv riktigt ordentligt, är att ta ett rejält snack om hur ni egentligen har det tillsammans, och bestämma er för att göra ett seriöst försök att få det lite roligare ihop igen. Det kan behövas parterapi, eller det kan räcka med att ni själva kommer fram till något som får er att komma närmare varann Om ni lyckas med det är relationen rätt, och ni behöver bara se upp med bekvämligheten och tänka på att vårda relationen lite mer. Om ni inte lyckas är ni inte rätt för varandra.

Jag skulle nog skjuta upp bröllopet tills ni har prövat och sett om relationen går att återställa eller inte. Ni kan förstås chansa och gifta er med ett löfte till varandra att jobba på det sen, men det är ju minst sagt lite snopet om ni då upptäcker att det inte funkade.

Personligen tycker jag att alla killar runt om kring mig glömmer att uppskatta sina tjejer efter en längre tid. Tjejerna vill ha det som det var när de träffades. Mer romatik/att uppskatta varandra m.m
Killarna nöjer sig mer med en tråkig vardag än tjejrna.
Mina vänner har varit tillsammans i ca 10 år samtliga och det blir inte  bättre om du börjar om med någon annan.
 Trust Me.

Så länge man gör små saker för varandra och med varandra, har gemensamma vänner/intresssen så klart att vänskapen en dag blir större än kärleken....
Gräset är inte grönare på andra sidan....
Du kommer "trötta" på nästa kille också och se alla hans briser längst med vägen.
Man känner varandra först efter 4-5 enligt mig.
Vi visar alla våra bästa sidor de första åren.....