Ställa in bröllopet?

Nu har jag inte läst hela tråden, men överlag tycker jag att det hela är rätt enkelt:

Vi kommer aldrig sluta vara människor bara för att vi är gifta. Vi kommer fortfarande se andra killar och tycka att de är snygga, jag har flera gånger tänkt tanken "hade jag varit singel så hade jag nog stött på honom" Det har inget med att man inte älskar sin man att göra, utan att vi är människor som har känslor! Vi slutar väl inte känna saker bara för vi gifter oss??

Det som avgör är vad vi väljer att göra med det. Lägga energi på att tänka på det och tro att det är dåligt. Eller vara otrogen.
Eller så gör man ingen grej av det, utan tänker "jaha, han är ju snygg" och låta det vara så och fortsätta att leva med sin man. Jag tror att det sker alldeles för många skilsmässor bara för att ena partnern tror att det inte kan vara rätt bara för att man råkar kolla åt en annan.

Det kan allvarligt inte finnas någon därute som tror att man kommer ha kittlande känslor i magen konstant i 40 år?? Det kommer gå upp och ner och vara bra och dåliga perioder. Men jag skulle ALDRIG välja bort det för att jag vill ha mer spänning  vardagen! Jag har valt att leva med min man för att han inte bara är min älskare, utan också min bästa vän, som jag vill dela både glada och svåra tider med, för alltid.

Om du däremot känner för en annan kille för att du egentligen vill fly från ditt förhållande, då är det en annan sak. Men om du trivs i ditt förhållande och älskar din pojkvän, då är inte en snygg kille ett problem.

Hej på dig. Jag har int eläst hela tråden så kanske kommer jag inte med något nytt. Men jag ville bara lägga in några ord iaf.
Jag tror att väldigt många råkar ut för det här i sina förhållanden någon gång. I alla fall om de är av det lite längre slaget. Ibland hittar man tillbaka och ibland inte. Om man väl hittar tillbaka kan kärleken kännas fördjupad och mer intensiv än innan. Man har liksom gått igenom något tillsammans.

Men i det läget du är i nu skulle jag inte ta några beslut utan ge det tid. Och med beslut menar jag även sådant som att gifta sig. Hade det varit jag hade jag tagit några dagar och funderat ordentligt, kände jag fortfarande att jag inte visste så skulle jag blåsa av bröllopet och försöka ge förhållandet tid att växa eller krympa.
Jag tror helt enkelt att det viktigaste är att inte förhasta sig åt något håll. Tyvärr måste man ju samtidigt ta med i beräkningen att ens partner kanske inte är den typen som vill ge det tid. En del människor är helt enkelt mer antingen eller. Och kanske ännu mer när de känner sig sårade?

Men som sagt. Jag hade inte tagit något beslut åt det ena eller det andra hållet utan blåst av bröllopet och tagit ett beslut när jag kände mig mer säker på min sak. Förhoppningsvis hittar ni tillbaka till varandra och kan kanske komma ännu närmre varandra.

Vad gäller allt ni har förberett så kan man ju inte låta sådant styra. Kläderna går ju att ha kvar och reasten är ju ändå ganska oviktigt i sammanhanget och går att ordna också i framtiden även om det känns surt. Däremot förstår jag att det kan kännas väldigt jobbigt att göra sitt privatliv offentligt genom att blåsa av ett bröllop. (Men det går ju alltid att skylla på ekonomi eller nåt som man tycker är mindre genant)

Ja, vet inte riktigt om det här blev några kloka råd mer än att ge dig själv tid att känna efter.
Hoppas du verkligen du hittar styrka att så småningom känna dig fram till något som du känner dig trygg i!

Jag har varit i samma situation för 8 år sedan. Jag tvekade 2 mån innan bröllopet och omedvetet letade efter äventyr. Jag visste att det var fel och pratade med min kompis som sa att "Alla vi tjejer är slampor innerst inne ".
Hur som helst jag pratade med min blivande och han sa att "det är nervositet som talar"  och att han älskar mig jätte mycket. Vi gifte oss och första 3 år gick jätte bra . Vi fick en dotter ihop och jag trodde att jag var lycklig. Han var supersnäll mot mig och var en jätte bra pappa. Allt var perfekt men det "räckte " inte för mig. Jag kunde inte sätta fingret i det som var fel .. Till slut jag har bestämt mig att separera. Fruktansvärt hårt beslut och jätte jobbig separation där alla 3 fick bet ett högt pris- han jag och vår dotter.
4 år senare jag träffade en man och det var kärlieken från fden örsta stunden. Vi har gått igenom massor av prövningar och vissa perioder det var skitjobbigt MEN !Jag älskar honom. Är stensäker. det finns säkert bättre,snyggare,snällare rikare men jag vill inte ha de. Jag älskar honom när vi bråkar när jag är skitarg på honom när jag är trött och på dålig humör. Vi har fått 3 söner ihop och varje dag när jag vaknar känner jag mig överlycklig att se honom bredvid.
Jag kan kolla fortfarande på en snygg kille men inte som på ett sexobjekt utan som på en vacker tavla. Samma faktist med honom. Vi kan diskutera öppet en snygg tjej som gick precis  förbi för att båfr jag och han gillar vackra saker oh vackra människor.
Med det jag vill säga att jag tror att varje människa har sin andra hälft där ute. Vissa lyckas med att träffa den när de är 20 ,vissa när de är 60 . Jag tror att alla vi ska ha ambitioner att träffa just honom eller henne och inte leva ihop med en kompromiss. det finns många snälla och trevliga killar där ute men det finns bara EN som passar just dig.
Jag tror att vi skulle slippa massor av vårdnadstvister ,olcykliga barn som ser sina föräldrar bråka och skilsmässor om vi skulle bara våga tro och ha ambitioner att hitta den enda riktiga andra hälft.

Jag ska själv gifta mig snart och jag måste säga... Jag har aldrig sett så många snygga killar runt omkring mig, som jag ser just nu! Var kom de alla ifrån?! Och visst, jag tänker.. "om jag varit singel", men.. Jag har aldrig tänkt "jag önskar jag vore singel". Skillnaden är större än man kan tro.

Jag är säker på att mina tankar beror på nervositet inför bröllopet, det här med att jag på riktigt säger att jag vill leva med min m2b resten av livet. Det ÄR skrämmande.

Dock vill jag säga.. Är man tveksam, bör man ta sig en rejäl funderare. Alltför många förlovar och gifter sig för att det är "nästa steg", inte för att de egentligen vill.

Jag hoppas det löser sig för dig/er. Ett tips kan vara att du sätter dig ner och fantiserar om hur du vill att din framtid ska vara eller kommer att bli om du väljer det ena eller andra alternativet. Lycka till!

En väninna till mig plockade upp spillrorna av en man som blivit lämnad av sin flickvän i en liknande situation. Hon "ville att det skulle hända något" och började planera giftermål, men innan de gifte sig, och innan inbjudningar osv skickats ut (som tur var), var hon otrogen. Han kom på dem på bar gärning stackars.

Enklast är att prata om det med din partner och vara helt ärlig. Säga att du tvivlar och funderar.
Du säger att ni pratat men det lät inte som om du var helt övertygad ändå.
Det är väl inte dåligt att ta upp att du tycker att allt är slentrian? Han kanske också tycker det men inte riktigt vågar säga något.

Om du skulle tycka att det vore pinsamt med att ställa in bröllopet (utan att göra slut) skyll på att ni måste betala massa skatt (deklarationen ploppade ju ner i brevlådan) och därför inte har råd, man måste inte visa sin deklaration för någon. Dvs om ni fortfarande väljer att leva med varandra.

Bra kommunikation är A och O i ett förhållande, jag tror det löser sig bara ni PRATAR med varandra riktigt. Lufta ALLT !! du ska se att du kommer att känna annorlunda efter ni pratat

Lycka till

Du kommer tillett vägskäl där du inse att du ska vara tillsammans med samma person resten av ditt liv! inte så konstigt att man börjar fundera! Jag tror att du har lite kalla fötter när de gäller detta, jag tror inte de är så att dina känslor börjar försvinna för honom!!

Hoppas allting löser sig grumman :D

Hej!
ursäkta för sent svar, det har varit lite mycket de senaste dagarna som ni förstår! Han blev ju somsagt jätteledsen när jag berättade för honom i söndags. Ingen av oss sov något natten mellan söndag och måndag utan vi låg bara och tänkte på varsina håll.
Måndagen blev ganska outhärdlig, att sitta på jobbet och hålla uppe ett gott sken, men jag pratade med två jobbarkompisar som båda två hade känt likadant innan deras bröllop och det gav mig nytt hopp.

När jag kom hem satte vi oss ner och pratade igen och jag förklarade mer ingående hur jag kände och han förklarade hur han kände. Han köpte en romantisk weekend till mig i födelsedagspresent och vi har bestämt oss för att satsa allt på vår relation fram tills dess för att försöka väcka kärleken igen, jag hoppas verkligen att det fungerar!
Händer det värsta och jag fortfarande känner som jag gör blir jag tvungen att ställa in bröllopet och avsluta förhållandet för jag vill inte såra honom mer genom att försöka ännu längre!

Lycka till då :)
En kärleksweekend låter ju superhärligt!!!

Lycka till!

Hur gick det?