Kinaklänningar och gaffel däremellan!
Träffade en tjej där på vischan i Jämtland när jag var fem år, hon var fyra. När vi lärde oss skriva började vi brevväxla och än idag håller vi kontakten. Men iaf. jag kom upp dit varje sommar och varje dag ringde jag hem till henne och frågade om vi skulle leka. När vi var i 12 årsåldern fick hon nog och frågade varför jag ringde jämt och ständigt! Det var ju bara att komma dit och fråga! (Gångavstånd även för barn).
-Men, svarade jag. Om ni inte hör dörrklockan då, och ingen är ute? (De har ett stort hus).
-Dörrn ä olåst, det ä bar å gå in å ropa då! svarade hon.
-Men om ni inte hör då iaf då...
-Ja då ä dä väl bar å gå in å kolla om nån ä hemma!
Så det fick jag göra därefter. Stappla in i någons hem för att se om några var hemma. Gå från rum till rum och ropa "Hallåååå?!" Och jobbigast var ju när det var helt tomt och hela familjen var och handlade mat eller så. Känns skumt att gå i någons olåsta, tomma hus utan deras vetskap... Men ja, tydligen funkar det så där. Skulle aldrig falla mig in att göra här i sthlm! (om nu någon skulle glömt låsa dörren...)
en annan sak som man har svårt att förstå när man kommer uppifrån hemma (Ångermanland) är det här med att ringa och avtala tid för att hälsa på folk. Hemma säger man:
"ämeh, tro om olsson's ä hemma? vi far en sväng" (för den som undrar betyder detta "olsson med fru")
och sen åker man och hälsar på. är dom hemma så är dom hemma
(knackelibang på dörrn, "hoho?") och då går man in och tar en fika i köket och snackar lite.
är dom inte hemma, då far man vidare igenom landskapet