Kinaklänningar och gaffel däremellan!

Bride to be - om du har en sykunnit moster skulle jag inte be dem korta den ytterligare. Den är ju inte svår att lägga upp, så som den ser ut.

Daniiel - Heja, säger jag bara! 30 kg på 40 veckor är tufft men inte alls omöjligt! När jag var flitig med maten, åt stikt GI och motionerade en stund varje dag (promenerade 30-40 min/dag) gick jag ner ganska exakt 1 kg i veckan. Så det går! Vi kan peppa varann lite, det går skit för mig just nu. Rör sig inte ett gram! Grr... Det är de här sista kilona. Är rätt nöjd som det är, men om jag inte tar krafttag nu så stannar de där för evigt, det vet jag ju. Så de ska AV!

Hoppas det går bra för dig då, du har ju en väldigt bra plan. De här veckomatsedlarna, får du dem via viktklubben? Är de färdiganpassade för de 1200 kcal du ska äta?

Jag har vägt 65 kg ganska stadigt hela mitt vuxna liv och är 175 cm. Så det är "jag", om man säger så. Sen gick jag upp till 83 kg på 6 mån för... kanske 3-4 år sen var det nog. När jag slutade med medicinen tog jag tag i det, tränade massor och började med GI (visste knappt vad det var innan) och gick ner till ca 73-75 (under 1-1,5 års tid så det gick inte jättefort), sen stod det still länge. Det var då jag beställde alla mina kinaklänningar. Jag har dock fortsatt med GI hela tiden men inte strikt. Dvs ätit långsamma kolydrader men inga snabba. Sen när vi hade det jättejobbigt nu i höstas, så hade jag ingen matlust (inget ont som inte har nåt gott med sig). Landade efter allt det på 68 kg. Nu har jag ätit lite pasta och efterrätter och nu smyger vågen precis över 70. Inte bra.

Grejen är att jag inte riktigt kan hitta motivationen igen... Bröllopet är ingen morot, så fåfäng är jag inte längre. För mig är det mer att jag vill ha tillbaka mig själv helt och hållet. Jag vill inte låta det där hemska halvåret då jag gick upp 18 kg "vinna" över mig, det är en principsak! Men får skäll från alla håll och kanter från missunnsamma vänner/släkt som inte kan förstå att jag vill gå ner de där sista kilona också. Så jag har slutat prata om det högt. Lite trist, för nu får jag ingen stöttning/peppning av nån alls...

Förmodligen.. :-/ Vi har ganska lik bakgrund, hör jag. Har även jag en ganska avslappnad och accepterande inställning till min bild i spegeln, det är siffran på vågen som stör mig...

Men du kan ärligt talat inte ha några valkar, du har ju i stort sett samma vikt och längd som jag. Och valkar har jag inga längre...

Och jag fyller 30 den 22e! Säger ju att vi har en hel drös fiskar här i tråden!!

DD skrev (kan inte citera av nån anledning):

"Hihi, visst är det så! Som det har skrivits här ovanför, så förändras ju kroppen med åldern. Det är nog bäst att man tar tag i sin vikt/kropp innan det gått ännu några år... "

Det där nog bland det klokaste jag hört! Det är precis så folk (särskilt ett par st) säger till mig hela tiden och det gör mig oerhört provocerad. När jag säger att jag har 5 kg kvar (det här började de med att säga när jag hade 15 kg kvar) till den vikt som är "jag" så svarar de ALLTID med att "din kropp förändras ju nu när du blir äldre, du måste nog acceptera att du inte kan väga som du gjorde när du var yngre". Ursäkta, what??? Visst ändras kroppen men herregud... Jag gick inte upp av ålder utan av M E D I C I N! Och även om kroppen förändras, några 5-10 kg extra mellan 27-30 års ålder har jag aldrig hört skulle vara någon slagt standard (har heller inga barn) som MÅSTE accepteras?? Kan inte förstå varför det ses som sån fysisk orimlighet eller varför det ska ifrågasättas. Alla jobbar med sina mål efter sina förmågor... Jag gör det här för min skull, för att jag är skyldig min kropp det. Min lojala kropp som kämpar tappert för min skull hur mkt jag än misshandlar den. Och för mitt psykes skull, som jag gjort ännu mer illa. Mitt liv hänger inte på de sista kilona, men de hör inte heller hit!

Men det där du skrev DD var så klockrent, det ska jag använda nästa gång dessa människor påpekar att min kropp förändras med åldern. "Japp, det gör den! Därför är det desto mer viktigt att ta tag i de återstående 5 kilona innan det går ännu fler år!"

Obs, obs, obs... Får nog tillägga här (med tanke på alla versaler, utropstecker och frågetecken ovan) att min frustration inte alls beror på vad någon av er här i tråden har sagt. Så ingen känner ett behov av att gå till motattack. Det är bara skönt att få häva ur sig lite, eftersom varje gång dessa personer i min närhet går igång får jag bita mig i tungan och jag hör det här sååå ofta. Varje kg jag gått ner har mötts med att de istället borde "accepteras", istället för "bra jobbat"...

*Trettioårskris?*

Jag skulle personligen aldrig äta enligt VV eftersom jag har så pass bra koll på vad mat verkligen innehåller. Jag vill inte ha tillsatser i maten, utan vill äta "ren" mat. Det är ju en aspekt bortom det här med viktnedgång, det synsättet lever jag med dagligen. Därför går VV bort för mig.

Sen är jag för lat för att göra maten så komplicerad. Har en kompis som kör på det och för mig känns det inte bra att mat förvandlas till siffror (har haft mina perioder i tonåren då mat VAR siffror, vill inte hamna där igen). Men det är jag det. GI går som på räls, sånt gillar jag!

Men har man en massa sötsug, gillar godis och snabba kalorier så kanske VV är en lättare omställning. Så är det med min kompis, hon är megasockerberoende och lever på både socker- och lightprodukter. Hon kör VV för där får hon äta produkter med sötningsmedel, hon tycker det passar hennes "behov" bäst. Jag tycker hon borde hålla sig borta från en diet som tillåter fortsatt sockerberoende... Men alla sätt är bra utom de dåliga!

Darling Daisy skrev 2012-02-11 11:47:15 följande:

Och för protokollets skull: jag är vattuman, hamnar på den sidan om datumgränsen!

Jupp, det är noterat sen lääänge tillbaka! *drottningen av oviktigt vetande*

För övrigt tycker jag det du skrev var sunt och bra. Man får verkligen passa sina kroppsideal så de inte börjar gå åt det osunda hållet. Har haft vissa problem med det så tror mig (nu jag jag är äldre och visare ) kunna känna igen tecknen om mina självbild skulle börja snurra på högvarv. Under sista tiden i gymnasiet tvingade jag ner mina 65 kg till 52. Inte mkt på 175 cm. Näver bäver again, säger jag bara.

Italia08 - jag hade en period då jag var konstant sugen på fikabröd och annat sött (även choklad). Skulle nog klassa det som ett milt sockerberoende, men definitivt ett beroende eftersom jag hade ett sug efter det. Jag gjorde en total anti-socker-detox istället för att "trappa ner" eller byta ut det mot frukt eller lightprodukter som många gör. Åt allt som vanligt men uteslöt ALLT socker under några mån. Då försvann det och har inte kommit tillbaka sen dess. Nu äter jag frukt dagligen, efterrätt/fikabröd då och då och choklad ytterst sällan. Framför allt försvann allt sug eftersom jag "avprogrammerade" hjärnan the hard way.

Darling Daisy skrev 2012-02-11 12:38:02 följande:

Sen tycker jag att det känns lite motigt att betala pengar till ett vinstdrivande företag (VV) när jag egentligen inte har behov av det. Om jag ska lägga pengarna på något viktrelaterat så borde det istället vara terapi, för att komma underfund med när och varför jag äter!

Åh, gilla gilla gilla! *tuppen upp*

Ja, det där med självförsörjning är ju en dröm vi har gemensamt! Efter lovet börjar jag den efterlängtade kursen i ekologisk grönsaksodling, me like!

Sen har jag insett att det ofta låter som jag är en extremist vad gäller mina krav på mat men det ÄR ju inte så. Jag tycker jag äter den mest okomlicerade mat som finns att hitta. Allt är så himla basic så det är nästan löjligt... Ja, jag har valt bort ett stoooort antal livs(farliga)medel men sen är det ju busenkelt. Och nu pratar jag om mat som livsstil, inte för att gå ner i vikt (då får man utesluta ytterligare livsmedel men principen är densamma). Så det här med matindustin (och det är ruskigt nog verkligen i industri, en smutsig sådan) är kanske en annan diskussion än den med viktnedgång - men de går definitivt hand i hand.

Men det där med din dotter... Du måste ju inte utesluta potatis, du kan byta ut det/komplettera med andra rotfrukter och sötpotatis. Potatis är nyttigt, men ännu nyttigare är de andra rotfrukterna. Potatis är ju bara en liiiten del i vad som finns att köpa i den kategorin. Problemet i sverige (fast ett förståeligt sånt eftersom det är mkt lätt att odla) är ju att vi äter det som huvudsaklig basföda. Jag vurmar ju för sötpotatisen, krutpaketet av nyttigheter som är det absolut hälsosammaste vi kan äta!