bråk med sambons barn....

Jag förstår att sitiuationen gjorde att du inte kunde ringa upp då, men jag skulle ändå inte ha tagit det på facebook. Men det beror säkert på att jag är lite aldre än du. Jag har Facebook men jag kommunicerar aldrig på det sättet. Likaså med sms, det ligger inte i min natur att använda sms på det sättet, men märker att många yngre tycker att det är naturligt. Det kanske bara är en genertionsfråga. Hoppas det löser sig, du får prata med din sambo, det är nog enda sättet.

Det här låter kanske lite "harsh" men jag tror att du måste sätta dig in i din sambos sons situation. Du är bara två år äldre än vad han är, tänk själv vad du skulle känna om din mamma eller pappa skulle få barn med någon som är ungefär i din ålder. Jag säger inte att hans el hans flickväns reaktioner är berättigade, men kanske ur det perspektivet något lättare att förstå. För 16-åringen så är det ändå lite annorlunda eftersom du ändå är så pass mycket äldre än henne att du blir "vuxen" i hennes ögon... Men för din sambos son kan det säkert vara svårt att acceptera känslomässigt. Med tiden så kommer det säkert att "gå över" och normaliseras, men försök att bara sätta dig över det och låt det inte provocera dig.
Och farmför allt så tror jag att du måste tala med din sambo, för det är trots allt han som är knuten i allt sammans, han måste nog prata med sin son. Att "bollen ligger hos den andre" funkar evt mellan jämbördiga människor, men det är faktiskt en förälder-barn relation och då kan man inte resonera så... pappa kommer alltid att vara pappa - han måste alltid vara den som är den vuxne i den relationen oavsett om hans son har fyllt sextiofem...

som läget är nu så har dem blockat oss från facebook, både mig och min sambo. alltså B har blockat sin egen pappa från facebook. B har skrivit ett sms till sin pappa att vi aldrig ska ta kontakt med dem mer och att dem definitivt inte kommer på vårt bröllop.

Jag tycker verkligen att dessa personer beter sig omoget och barnsligt. Det är inte ett vuxet sätt att hantera det på, och det kunde göras så mycket bättre.

Men samtidigt så håller jag med knyttan här ovan. Jag läste jag just denna diskussionen på ett annat forum för ett par månader sedan, men då var det dottern i sammanhanget som skrev, som dessutom nyligen själv fått barn. Hennes pappa (som var strax under 60 år) väntade då barn med en ca 30 år yngre kvinna - ungefär lika gammal som den vuxna dottern. Den nya frun hade inga barn innan, och ville väldigt gärna ha barn, och det kan man ju förstå.

Dottern kände sig lurad på flera sätt, samtidigt som hon tyckte pappan blivit satt i en fälla. Dels kände hon att pappan blev bestulen på en lugn pension då han skulle ha relativt små barn då, och inte kunde njuta av en pension som hon tyckte han gjorde sig förtjänt av. Dels kände hon att hennes egna barn skulle bli utan en sådan morfar som hon hade tänkt sig att det skulle ha - morfar skulle ju ha ett barn i samma ålder som barnbarnet, och då pysslar man ju inte och tar sig tid med ett barnbarn på samma sätt. Sedan kände hon sig själv lurad på barnvakt då hon räknat med att få lite avlastning...

Det skulle för mig kännas oerhört bakvänt om min pappa, snart 60, skulle få barn nu med en ung fru i min ålder. Självklart hade jag unnat honom det om det vore hans önskan och aldrig påtalat det för  honom, men inom mig hade jag nog också känt mig lite lurad på konfekten och kanske mest för hans skull. Han har redan gjort allt med vaknätter, blöjbyten etc och jag vet att han skulle vara nöjd med att ta hand om eventuella barnbarn även om han är väldigt barnkär.

Jag tror som tidigare talare sagt att det nog ligger ganska mycket bakom detta. Jag tror inte det är så lätt att lösa detta på egen hand, utan ni behöver nog gå i någon form av familjeterapi. Jag misstänker att din sambo tycker detta är ännu jobbigare än du eftersom han hamnat mitt emellan allting.

Man kan inte älska alla, men om man kan komma till en punkt där man respekterar och tolererar varandra så är det ofta det bästa för alla. Om det inte går, då går det inte. Men jag tycker det luktar massor med missförstånd då man ni skött kommunikation skrivet och inte med tal, och gärna öga mot öga. Det är som bäddat för missförstånd och överreaktioner när man inte kan läsa av tonlägen och ansiktsuttryck.

Det ni måste göra i detta läget är att bjuda in. Just nu är sonen sårad och ledsen och tar alltmer avstånd från sin pappa.

Din sambo borde skriva till sin son att han verkligen vill träffa honom och reda ut allt, ENSAMMA. Detta handlar ju delsvis om svartsjuka.

dessutom borde du också förstå attd et känns konstigt för sonen att hans far gifter om sig med en kvinna som är ungefär lika gammal som han själv. Inte fel, men konstigt. Om min mamma gifte om sig med en man i min ålder så skulle jag faktiskt inte bli särskilt glad. Jag är ju dessutom 38 så jag borde vara mognare än han, men hursomhelst så hade jag varit motsträvig, åtminstone i början.

Din sambo riskrerar att förlora sin son, få saker är värda den förlusten.

Inte lätt sådant här men då det är din sambos barn uppmuntrar jag er att fortsätta hålla allt öppet o inbjuda till dialog. Gång på gång. Barn-föräldrar relationen är så viktig. Min blivande make har varit på andra sidan (dvs "B" i den där tråden) o det är inte alltid lätt att hantera att ens far har en relation med ngn jämnårig med en själv även om skilsmässan ligger långt bakåt i tiden såsom det gör här. Tycker inte i sådana här situationer att man kan kosta på sig att säga att "bollen ligger på ngn-annan". Sen kan jag tycka att det du kan göra är bara att stötta din sambo för det är ju trots allt far-son relationen det här  handlar om.  Lycka till i vilket fall som helst! Hoppas verkligen ni löser allt!

till saken hör ju att B har en morbror som är bara två år äldre än han själv. det tycker han är skitbra och de har alltid varit goda vänner och festat ihop.

Men vad har det med saken att göra?

Jag tror verkligen att ni måste ta tag i detta och reda ut situationen, för det kommer inte att bli bättre av att "du har rätt". Jag tycker att det ligger både fel och rätt hos er allihop, och ni måste tala ut om detta. Ett jättebra förslag att din sambo börjar att ta kontakt med sin son, sedan kanske ni allihop skulle försöka samtala. Eventuellt kan det vara idé att ta hjälp av någon utomstående för att kunna hantera alla känslor och problem.

Det är ju inte så konstigt att man har blandade känslor när ens förälder väntar barn samtidigt som en själv. Ha lite förståelse för det, först och främst!

ulfolinda: Jag tror inte det förändrar saken särskilt mycket faktiskt... nu är det HANS pappa det handlar om, och det är en helt annan sak än vilken relation han har till sin övriga familj... Jag tror det handlar mycket mer om att han själv ska bli pappa snart , och då känns det inte naturligt för honom att hans egna pappa själv börjar om i samma veva.

Den "klassiska" farfar-rollen rubbas ju, och han kanske tycker att hans pappa förtjänar en lugn och skön pension utan egna små barn, utan där man kan njuta av att passa barnbarnen när det passar och lämna dem ifrån sig när man inte orkar längre.

Jag tror du ska vara försiktig med att jämföra hans relation med sin pappa till andra relationer han har, oavsett om de liknar denna utifrån. Det han känner är vad han känner, och jag tycker att ni (som ju tillhör den "äldre" generationen i det här fallet). Som förälder har man enligt mig alltid ett större ansvar gentemot sina barn än tvärt om. Självklart till en viss gräns, men jag tror att du ska ta ett steg tillbaks och peppa din sambo att ta tag i detta innan barnen föds och innan frågan blir än mer infekterad.

Det föll bort några ord i sista stycket:

Det han känner är vad han känner, och jag tycker att ni (som ju tillhör den "äldre" generationen i det här fallet) är de som ska ta första steget till att lösa det här.

Det jag tänkt hela tiden när jag läser är ju att ert barn faktiskt är ett syskon till B. Löser det här sig inte så blir det inget bra för syskonen heller. Du har lite valt att ha B i ditt liv då du valt att vara med din sambo... Barn följer med i paketet och man gör inte slut med sina barn...
Jag är såå stolt och har svin svårt att "fjäska" säga förlåt när jag inte har fel men i det här fallet är du den vuxna trots att du bara är tvåäldre. I alla fall din sambo som är pappa.. För skulle det bli att ert barn får bättre kontakt och det blir en särbehandling så lär det ju inte bli bättre...

Hur mycket jag än älskar min syster och är glad att hon finns nu så var ju sååå hatisk när jag fick veta att hon skulle komma. Då var jag elva år. Fasen att pappa lämnade mig och skaffade sig en ny med en annan.... det är känsligt vilken ålder man är i...