Bröllop eller inte.. jag ger upp!

*puffar*

Laga en god middag , med härlig efterätt, se till att han är mätt och belåten och sedan fråga honom i lugn ton, Om han verkligen vill gifta sig med dig  eller inte.

Säger han att han vill,  säg i  lung ton, bra då går VI och beställer slipsarna och din ring, anklaga inte utan hjälp honom  och när han är vid datorn, baka undan och låt honom göra valen.
 

Förlåt, jag har absolut inget råd att ge förutom att prata igenom det ordentligt med honom. Jag förstår att du redan har gjort det och att det känns ganska hopplöst nu. Jag har gått igenom ungefär samma duster med min blivande. Även vi gifter oss 13 augusti och det är inte förrän nu i helgen som det verkligen gått in för honom att detta är på riktigt och kommer hända tror jag. Det är först nu han börjat förstå att det inte är länge kvar och mycket som ska fixas och hur viktigt det är för mig, samt hur otroligt stressigt det blir för mig att ordna allt själv. Det hjälper ju inte dig på något sätt, jag vet det, men det kanske skulle vara värt det att prata med honom igen?

Är detta något han verkligen vill? Inte just att gifta sig, men hela grejen med bröllop? För min blivande var det där skon klämde. Han ville inte ha middagen och festen och alla gästerna och tårtan och dans och allt sådant. När vi hade kommit så långt i diskussionerna gick det bättre. Jag kunde äntligen börja förstå honom och han mig.

Tyvärr finns det nog inte så mkt annat att göra än att bita i det sura äpplet och prata ännu en gång. Det är väl fortfarande främst så man löser problem.

Jag hoppas att du får bra råd av andra här på BT, för jag kan bara komma på det du inte ville att man skulle säga.

Tack för era tips! Jag är så ledsen och frustrerad..

Det har varit en jobbig vår, då vi förlorade vår son i januari. Jag har haft ork ibland och mindre ork ibland till planeringen, men att behöva göra allt själv tär ännu mer på krafterna. Så vi har en del småsaker som måste fixas och mina krafter börjar ta slut.

Vill inte att någon ska tycka synd om mig, bara ge mig råd hur jag ska få honom att slita tummen ur röven!  

Tycker att kattpoets förslag är toppen förstår verkligen din frustration, men jag tror att många män är lite just så; "jag tar det sen, en slips är väl inget att stressa för" jag är säker på att det ordnar sig, det viktiga är att du pratar med honom och bara förklarar dina känslor utan att det låter pressande eller anklagande massa lycka till!

Min man var sönderstressad för att han kunde inte hitta rätt kläder, så jag googlade och  det visade att den  lilla konstiga  affaren som såg ut mer museum av döda djur på samma gata som hans jobb hade vad han behövde,  fast han lät inte mig följa med.
Jag fick inte se hur han skulle se ut föränn bröllopsdagen.

Så det finns män som är motsatsen.

Tillbaka till TS, att förlora ett barn kan vara orsaken att han inte heller mår bra men han döljer det, det bara  att  prata med honom på mätt mage , det svårta att skrika på varandra när man är proppmätt. 

Han är oengagerad i planerna och har inte så mycket fart, men å andra sidan så verkar hans uppgifter vara väldigt lätta att lösa. Slipsar finns ju lite överallt i alla möjliga färger, kostar inte så mycket heller, och om han inte hade tänkt ha någon jättekonstig ring, så fixar man ju en sådan på samma dag också. Om jag bara hade dessa uppgifter, så skulle nog inte jag heller ha eld i baken direkt.
Däremot så förstår jag att du känner dig väldigt ensam med allt det andra, så om du vill ha hans hjälp med resten av planeringen så här i slutskedet så tycker jag att du ska säga till. Gärna på skarpen! Jag vet inte om det är så du har tänkt, men jag hade sagt något i stil med: "Jag hoppades att du skulle vara klar med det andra nu så att vi kunde hjälpas åt med allt annat som är kvar, för nu börjar det dra ihop sig och det är dags att du också engagerar dig i detta nu, tycker jag."

Tack för alla råd! Igår gjorde jag något jag vet funkar. Jag la mig i sängen och storgrät. Han kom och frågade hur det var fatt. Jag drog hela ramsan mellan snyftningen, han kramade mig och bad om ursäkt.

När jag sedan gick och duschade, och kom tillbaka så låg han kvar i sängen. Då pussar han på mig och säger att han nu beställt både slipsarna och ringen. De slipsar som var tänkte till marskalkarna var tyvärr slut, så han hade valt några andra. Är supernöjd över slipsarna

Till honom:
http://www.sidenslipsen.se/components/com_virtuemart/shop_image/product/126_4cd4886c9e3c7.jpg

Till marskalkarna:
http://www.sidenslipsen.se/components/com_virtuemart/shop_image/product/17G_4ce0402c9eee4.jpg 

Jaaaa- det är väldigt manligt det där. Vi gifter oss på lördag och jag har fixat ALLT ! Fortfarande har vi inte bordsplaceringen klar eftersom jag inte vill ta tag i det själv. Igår sade jag att vi klipper itu två kortlekar så får de dra en bordsdam/herre... då sade han att det kunde ju bli katasttofalt & så lovade han att vi ska göra detta ikväll. Jag tjatade också tidigare, nu tänker jag att det blir som det blir. Det är ju ändå bara VI som vet om det blir fel, inte gästerna.
Allt kommer nog bli bra ändå... vi gifter oss som sagt på lördag & har inte ens bokat tårtor.  Detta för att jag inte gjort det. 
Nåväl - i värsta fall får det bli glass & fruktsallad, kan ju vara gott efter en massa mat...
ALLT ORDNAR SIG !!!!

Vilken bra smak din blivande har! Skitsnygg slips!

Det verkar vara ett rätt vanligt dilemma inför bröllop att paren tacklar planeringen på olika sätt. Din kille påminner lite om min blivande - när han väl kopplat att jag blir stressad över att han inte gjort det han tagit på sig att göra så fixar han det i ett nafs och det blir jättebra. Synd bara att det tar ett tag att komma dit.. :)

Lycka till!

Önskar er lycka till och mer där till!!!

Med en så tuff period bakom er är ni verkligen värda ett underbart bröllop och framtid!!

Lycka till än en gång!½

Så där har det varit hela planeringen för mig med. Alla hans saker har lagts på hyllan eller så har jag tagit över. Gör som jag gjorde, det skrämde honom en del. Jag har bokat och beställt saker som JAG har bestämt utan hans acceptans. Jag bestämde musik i kyrkan, färgtema, dekorationer, underhållning och transport mm. Jag rådfrågade honom, han sa nej till mina förslag men kom ej med egna. Så jag sa till slut:

-"Antingen säger du vad du vill och hur du vill ha saker eller så bestämmer jag så får det bli en överraskning på bröllopsdagen. Törs du ta risken???"

Och en del blev så, medan andra saker tog han tag i!

Ojoj... Jadu dom där karlarna är ett släkte för sig

Det gäller att hitta vad som funkar, vilka knappar man ska trycka på så att säga.
Min blivande är väldigt lugn, i stort sett ostressbar. Om det inte är så att han tycker att något är orättvist för då kan han bli riktigt förbannad. Som ex: om jag berättar om något som hänt på jobbet där jag drabbats av att någon gäst haft en dålig dag och behöver skälla på någon annan liksom...

Han tar väldigt god tid på sig för allt.
Så jag har helt enkelt gett honom en to-do-lista med datum då det måste vara klart och förklarat att om han missar ett datum så tänker inte jag heller göra något mer innan han rättat till det. Och då måste han hjälpa mig att komma igång och ikapp också, så då blir det dubbelt jobb för honom
Jag har också gjort som Mirjami sa, och sagt att om han inte engagerar sig så kommer han inte att få vara med och bestämma om dom större bitarna

Ursäkta men hur kan ni acceptera det? Ni är ju två som gifter er! Om han vill gifta sig- varför vill han då inte hjälpa till? Mitt förslag är att ringa hans mamma och sätta henne på honom att få tummen ur. Alliera er.

Jag vet inte om du uppmärksammat det, men tråden är rätt gammal och överspelad?

Och bara för att man är två som gifter sig, så är man inte alltid två som vill planera ett helt bröllop ;P

Det där om att ringa hans mamma tänker jag inte ens kommentera...

Det är väl därför samhället ser ut som det gör idag, tjejerna får ta tag i allt och killarna lutar sig bekvämt tillbaka. Det är väl ett aktuellt problem trots att tråden är gammal...?

Och lösningen på problemet är att gå över huvudet på männen och ringa deras mammor?

Håller dock inte med om att samhället ser ut på det sättet.

Det finns otaliga saker jag överlåter till min sambo att planera medan JAG lutar mig bekvämt tillbaka. Känner mig inte ett dugg superfeministisk över det. Och bara för att jag planerar större delen av vårt bröllop och han kan luta sig tillbaka och "bara åka med" planeringståget så gör inte det honom till någon lat mansgris heller ;) 

Allt är inte svart eller vitt. Det finns ju många brudar här inne vars blivande/män varit precis lika delaktiga (och även MER initiativagande) i planeringen av deras bröllop.

Det är tidnings-principen. Allt ont/jobbigt/tungt som händer skrivs det om och man uppfattar det som om det är SÅ världen är. Men alla situationer där INGET går fel och allt fungerar bra, det hör man inte lika mycket om - därför existerar det inte. Eller?

Om du gärna vill diskutera samhällsproblemet är ett bra tips att skapa en ny tråd i Debatt-delen av forumet.