Hur är folk runtomkring er innan bröllopet? Ivriga? eller inte?

De jag trodde skulle bli jublande glada har inte sagt så mycket alls. Även om dom visar på andra sätt att dom är glada för oss.
Men några som jag inte ens trodde skulle komma på bröllopet har varit jätteentusiastiska istället.

Så det är lite förvirrande ibland

Min mamma är inte så speciellt ivrig, blivande svärmor verkar vara lite mer villig och ivrig att prata om bröllop. De som är absolut mest ivriga är en av mina närmsta vänner och mina klasskompisar. Ganska många av mina vänner har gift sig, men mina nuvarande klasskompisar har inte varit på så mkt bröllop så de tycker att jag ärganska exklusiv:) Lite roligt ändå!
Min mormor är också en entusiastisk person vad det gäller förlovning och giftemål:)

Min toastmadam (brorsans sambo) skulle man kunna tro ska ta min plats nästa helg. Hon ringer stup i kvarten och är såååå nervös att hon glömt nåt. Men hon är den goaste människa man kan ha omkring sig. Jag flinar bara varje gång hon ringer Hon vet att jag har stenkoll men hon är npg lika kontrollfreak som mig

Ingen i vår närhet är speciellt entusiastiskt. Den som är gladast är nog den som bor längst ifrån, ca 100mil. Han verkar vara riktigt peppad, vilket ju är jättekul :) Jag erkänner att jag trodde att mamma skulle vara lite mer engagerad, men icket. Knappt något. Pappa är dock aningen mer engagerad än vad jag hade förväntat mig. Han har till och med bett om att få spela på bröllopsfesten :)

Mitt tjejgäng är riktigt ivriga, kan kanske beror på att jag är först i gänget med att gifta mig. Famlijen är engagerad men är ganska stilsamma så det är inte så att de jublar av glädje varje gång man pratar med dom. Men överlag så verkar alla gästerna verkligen se fram emot bröllopet och det känns jätteskoj

Jag kom precis med en riktig sistaminuten inbjudan till en kollega på jobbet som jag har varit riktigt osams med länge, men där vi nyss (tack vare en tredje kollega) upptäckte att enda orsaken att vi är osams är för att två andra jobbarkompisar mer eller mindre hetsar oss emot varandra.
Hon har också nyss förlorat en förälder, och just nu går hon igenom en riktigt jobbig skiljsmässa. Så jag tänkte att hon kanske skulle vilja få något annat att tänka på.
Och hon blev jätteglad... 
Precis vad hon behövde sa hon

Att en av skitsnackarna hade lovat att stå i baren och servera lite och alltså inte är "bjuden" utan "anställd" gör ju saken bara bättre... (jag hade frågat den personen för länge sen, när jag fortfarande trodde på lögnerna den personen sa)
Vilket tillfälle att faktiskt visa för alla att vi inte alls är osams. Så då kanske dom andra kan sluta sprida rykten och snacka skit för att få oss att vara ovänner...  

Min mamma är supertaggad... sambons också, på sitt lågmälda sätt. Alla amerikanska släktingar är i sann jänkar-anda superentusiastiska... de har de nog i generna tror jag :D Min ena vänninna är också supertaggad då ett dödsfall i vänkretsen påverkade hennes bröllop, så nu ska hon ta igen lite glädje på vårt.

Ingen frågar särskilt mycket. Faktiskt mest mina kollegor som tycker det är väldigt roligt och kul, och de är inte ens bjudna.

Våra familjer säger varken bu eller bä, lite tråkigt men så är det. Alla har sina liv och sina problem och grejer så jag bryr mig inte.

Våra familjer och vänner var väldigt glada för vår skull men självklart har de egna liv, inget konstigt med det.
Ju närmare bröllopet desto mer frågade de om bröllopet. Man får inte glömma att för brudparet börjar allt redan när man börjar planera och boka kyrka och bestämma budget osv medan omgivningen ju faktiskt (helt naturligt och faktiskt även sunt) lever sina liv och har annat att fokusera på och sedan när det närmar sig DÅ börjar det för omgivningen - när de börjar tänka på ev presenter som ska köpas eller vilka käder de ska ha p sig osv. För en del gäster kanske de börjar bli ivriga bara nån vecka innan bröllopet (om de är sådana som personer att de först då börjar leta present tex...en del människor är ju så att de gör saker i sista sekunden )
Våra föräldrar var lagom intresserade tycker jag, de frågade lite ibland men lade sig inte i själva upplägget av middag eller vigsel. Vi bestämde allt själva och det var skönt att slippa åsikter från alla håll och kanter.
Min tärna var väldigt glad och ivrig och vi bestämde hennes klänning ihop och hon ordnade precis en sån möhippa som jag ville ha Och hon höll ett jättefint tal under middag och vi grät bägge två, vi blev så rörda.
Hon grät när vi sågs utanför kyrkan och under vigseln och jag grät också

Jag har haft blandade reaktioner...vissa av mina vänner(en del otippade såna) har varit väldigt engagerade och eauntiastiska medans andra har visat svalt intresse.

Tex. många av dom jag ser som mina närmaste vänner, svarar på inbjudan med sms, något som stör mig väldigt mycket..har vi varit kompisar i 15 år kan man väl ringa?(flyttade till en annan stad för 8 år sen, men umgås fortfarande)

Medans då andra vänner ringer och tackar, och är tokintresserade och pratar om hur kul det ska bli och mer därtill...

Lite tvärtom vad jag hadr förväntat mig...
Men är glad att få dela dagen med mina vänner även om alla är olika personligheter ändå =)