Hur ska jag kunna gratulera? Så unga

Jag förstår inte hur utbildning kan vara så viktigt att man inte välkomnar eventuella barnbarn! Ett barn är väl bra mycket mer underbart och ger livet mer mening än en utbildning! Pengar ger inte lycka, jag tycker din son verkar satsa på saker som ger mer bestående lycka faktiskt...

Jag utbildar mig själv nu och har inga barn, men skulle jag få det och tvingas avsluta min utbildning hade jag gladeligen gjort det, även om jag studerar något jag verkligen brinner för!

Vilket barnbarn? Det finns inget barnbarn och det är inget barnbarn på väg i dagsläget heller, så jag tycker din kommentar är ganska onödig. Jag kan inte se att TS någonstans inte skulle välkomna ett barnbarn mer än att hon tycker de kanske skulle vänta ett par år och det mest tycks vara flickvännen som driver den frågan medan sonen (från vad jag läser) kanske är mer passiv.

Pengar i sig ger inte lycka, men man kan bli ganska olycklig om man inte har pengar... Man kommer inte ifrån att pengar ger trygghet, och de flesta utbildningar gör att man har möjlighet till jobb som ger mer att leva för i längden. Dessutom så är ju många "kvalificerade" jobb mer flexibla än de som inte kräver utbildning enligt min erfarenhet (har själv haft ett antal lager- och butiksjobb t ex och jobbar nu med IT), och som kanske därför ger en större möjlighet till ett bra familjeliv då man kan styra tider bättre själv. Absolut inte alltid, men i fler fall än om man jobbar med stämpelklocka på ett lager t ex.

Om man bara är 20 år och har planer på att utbilda sig och framförallt vill utbilda sig, då tycker jag inte man ska låta sig övertalas av sin partner att stressa in i ett familjebildande. Har man inga drömmar om utbildning, resor etc så är det ju så, och det kan man ta igen senare om man skulle önska. Då är det väl bara att köra på...

Skriver under på detta

Måste bara fråga vem säger att man inte kan plugga fast man är gift? jag är 24 år i sommar och gifter mig då med min fästman och till hösten kommer jag plugga 3,5 år.

Håller med.

Ingen säger att man inte kan plugga fast man är gift.

Sonen i det här fallet verkar däremot övertalas av sin blivande brud att dom ska köra på med familj istället för att han ska fortsätta plugga, vilket han var inne på. (om jag läste rätt tidigare i tråden)

Och det känns ju inte så bra om han ska övertalas att stressa in i något som han kanske inte är redo för egentligen, bara för att hans tjej vill ha bröllop och familj snabbt nu.
Risken finns ju att om han övertalas att skippa utbildningen och bilda familj nu på en gång - kommer att vända sig emot henne längre fram när han känner att han skulle ha gått den där utbildningen när han tänkte det.

Well, you asked for it.

Ingen av oss här inne utom TS känner personen i fråga eller förhållandet mor-son. Deras rosa moln kanske varade en vecka eller så fanns det inga rosa moln utan att det blev ett serisöt förhållandet istället för allt strunt i början.

 

Respektlöst...Nja. som andra har skrivit så behöver det inte alltid bli ett bröllop efter förlovning. Vi känner ett par som förlovade sig efter att deras son föddes som var två år sedaan men då fanns det inga planer på bröllop och inte nu heller. många förblir förlovade och vill inte ta ytterligare ett steg. Det är deras val.

Vad är det som ska diskuteras?????? Goda råd och tips om vad????? Han kan ju knappast få utegångsförbud. I Sverige, vad jag minns, blir man myndig vid 18-års ålder! En ålder där man kan be sina föräldrar att dra åt helvete, om så önskas, och det ska respekteras!

Jo, man kan såklart plugga när man är gift, men det jag ifrågasätter att sonen tar nästa steg i ett förhållande efter bara sex månaders förhållande. Sen tycker jag att det är skillnad på att vara 20 och 24, det är 4 år till att mogna på och man har upplevt en del och förmodligen bott hemifrån ett tag. Men botten i min oro är att jag får signaler om barn, då är det jobbigt att plugga på högskolan samtidigt. Det kan var jobbigt att plugga utan barn också, men med barn som är sjuka osv. är det inte lättare. Så egentligen är det väl inget som har skett ännu, en förlovning är ju inte bindande juridiskt, utan det är de andra signalerna som gör mig orolig. Det förlovningen signalerar är att det går fort liksom.

Pratade nyss med min andra son och han var också oroligt för att det går för snabbt och undrade om det var hans vilja eller att han dras med i det flickvännen vill för att han är så kär. Men vi kom fram till att vi båda ska försökta prata med honom om hur planerna ser ut och kanske ställa frågan om varför det är så bråttom och om det är andra saker på gång.

Jag tänker lite på att jag själv upplevt skeden i livet då jag skulle tyckt att det vore skönt om mina föräldrar hade stannat upp mig och bett mig tänka efter. Och kanske inte bara mina föräldrar utan vänner också. Ibland är man kanske lite för rädd att ifrågasätta sina nära och kära, jag tror att det är bra att lägga sig i ibland, inom rimliga gränser, både som förälder och medmänniska. Jag vill visa mina barn att jag bryr mig om.

Risken är ju också att man stannar "för länge" ett förhållande där man inte är helt nöjd också för att "kämpa" om man är gift, för det är ju ett stort åtagande som åtminstone inte jag hoppas man ger sig in i utan eftertanke. Om han om ett par år kommer på att han verkligen verkligen vill läsa något särskilt och den utbildningen går på en annan ort så är det ju inte alls säkert att tjejen tycker det är värt att flytta för en sådan sak, och då har man ju ett dilemma.

Självklart kan man ha distansförhållande under tiden, men det har iaf jag ganska dåliga erfarenheter av, särskilt om man fortfarande är relativt ung och jämnårig med övriga studenter. Det är ett annat liv och det är faktiskt inte säkert att ett förhållande håller för det. Det gäller iofs oavsett ålder, men jag tror ju att mellan 20-25 så är lusten att leva "studentliv" större än senare, så var det iaf för mig. Och nej, studentliv måste inte innebära partaja och liggar runt dagarna i ända... men har man ett distansförhållande så är det svårt att både upprätthålla ett förhållande på helgerna där man kanske måste resa långt.

Om man är ung och ogift så är ju "vägen ut" lite enklare om man inte är gift, OM man inte tycker att det fungerar. Nu säger jag verkligen inte att man måste göra slut bara för att man pluggar på annan ort, men känner man sig begränsad och tillbakahållen av den andra (vilket är lätt hänt om hon är några år äldre och har stadgat sig lite mer än honom) så är risken stor att man ångrar att man inte tog chansen. Om man ser på alla killar jag känner och jämför dem nu i 27-30-årsåldern så är det verkligen inte samma människor som när de var 20. Killar är generellt sett ganska många år efter de flesta tjejer i den åldern... även de som är mogna för sin ålder...

Det jag reagerar på i tråden är att ts är besviken på att sonen inte berättade personligen innan förlovningen. Men vad jag själv upplevt i min omgivning är att många vill att förlovningen just ska vara en överraskning för alla anhöriga, oavsett hur nära man står? Själva åkte vi till New York och satte in annons i lokaltidningen så alla fick veta samtidigt(efter 2,5 års förhållande, jag 21, snart 22 år vid tidpunkten), mina föräldrar satte också in annons när de förlovade sig (efter 6 månaders förhållande, mamma var då 21 år)... Vänner har gjort på liknande sätt, så det är inte så ovanligt att man inte berättar för föräldrarna först? Eller är jag helt ute och cyklar?