Vill inte längre gifta mig

Det du känner nu - känner nog de flesta brudar lite av och till.

Det är en enormt stor skillnad mellan erat och deras bröllop.
Och den skillnaden är personerna som gifter sig.

Visst kan man jämföra arrangemang, men se det så här. Du har en hel månad på dig att fixa sånt som var mindre lyckat på deras bröllop - om ni skulle ha råkat välja liknande upplägg
Du kan se deras bröllop som en generalrepetition för ditt eget. Vad funkar - vad funkar inte? Vilka bitar kan du "stjäla", vad ska du ändra?

Vänd det till något positivt

Oj kan säga ärligt att jag förstår dig, enda sen vi förlova oss har jag haft panik att allt ska bli fel och pengar ska styra iväg, i början kändes det så rätt jag och min sambo föralltid bara vi två och sen helt plötsligt börja det handla om något annat än om oss och vad vi ville. detta slutade med att jag fick panik och var nära på att göra slut med min älskade fästman (som jag älskar mer i hela världen) tills jag tillslut prata med han och han förstod mina känslor och styrde upp allt så som det passa oss litet och bara en fika. för att sedan njuta på tu man hand.

Mitt råd till dig att prata om det det kommer hjälpa och du kommer få perspektiv på allt.

Tack, chicita och Jeaneettes, jag ska tänka på det en vända till... Men om man ändå vill ställa in, hur gör jag då bäst? Måste man ringa runt till var och en (det klarar jag nog inte) eller kan man skicka ett kort eller mejl eller hur gör man? Och vilken anledning ska jag ge? Man kan väl knappast skriva att det är pga av att den blivande bruden känner sig uttbränd och klarar inte trycket, eller?

Jag förstår din rädsla till en viss del. Känner själv lite prestationsångest eller ångest över att allt inte ska bli så perfekt som jag vill. Vill ju bara att det ska bli så bra som möjligt. Ett bröllop som inte bara jag och min sambo minns utan även våra vänner..

Men det känns som det är lite större än så för dig? Frågan är vad det handlar om? Har du alltid varit sån att du jämfört dig själv med andra? du nämnde något om kalas när du var liten..

Vad är det du känner är torftigt med ert bröllop? Är era gemensamma släktingar, vänner dömande? Är det andra brudparet  tävlingsrinriktade.. är du det?

Frågorna som dyker upp i huvudet är många. Det är bara du som kan finna svaren på frågorna och därmed kanske en lösning. En viss ångest och oro är normalt. Men det känns som du mår jättedåligt. Har du pratat med din m2b om detta? Eller kanske du behöver prata med någon utomstående, ngn professionell? Kanske ni kan ändra en del av dom saker som inte blev som ni tänkt från början? Kommer din ångest efter att du hört några kommentarer eller är det dina egna tankar och funderingar som "spökar" ?

Hoppas verkligen du hittar en lösning så att du kan må lite bättre och se fram emot bröllopet med glädje och förväntan.

Att känna sig orolig är inget fel och jag tror många är rädda för att deras bröllop inte ska bli "tillräckligt bra". Att jämföra sig med andra är svårt att undvika, men samtidigt helt omöjligt när det gäller bröllop där det inte finns något rätt eller fel. Om ett år kommer ingen att minnas hur inbjudan såg ut, vem som hade den finaste bordsdekorationen eller godaste tårtan. De kommer möjligen att minnas hur lyckliga ni såg ut i kyrkan, det fina talet som gavs en nära vän eller den söta killen de flörtade med hela kvällen. Inget ni kan planera för med andra ord! Försök att tänka bort de andras bröllop och jämför inte, för det kommer ingen annan att göra!! Och hur lyckligt äktenskapet sedan blir tror jag personligen inte har något som helst att göra med hur mycket pengar man lagt på bröllopet eller tid på att pyssla fina saker..

Har du pratat med din blivande om hur du känner? Han kanske oroar sig precis som dig eller kan vara ett bra stöd och få dig att känna glädje i planeringen och förväntan inför eran dag?

Ställer ni in nu, endast på grund av att någon annan ska gifta sig samma sommar, är chansen stor att ni aldrig kommer att bli gifta och din prestationsångest bara blir större och större för varje gång ni börjar om med planeringen.. Men om det är vad ni två tillsammans vill göra tycker jag inte att ett brev eller liknande räcker till. Ni eller hellre den tilltänka toastmaster, föräldrarna eller liknande får nog helt enkelt sätta er och ringa runt till alla.

Hoppas at det löser sig!!

Jag håller med i det som Anneli256 skriver.

Hur stort är ert bröllop? Och varför känner du att folk skulle döma dig?
De som tackat ja är ju där för er skull och för att fira med er, inte för att kritiskt granska er.
Det verkar ha mer med din självkänsla att göra, att du känner att du måste göra saker för andra, ha ett perfekt bröllop etc, när det egentligen handlar om att du, din blivande och era gäster firar ert bröllop. Visst kan planeringen kännas jättejobbig, men själva grejen att ni skall gifta er skall ju vara en bra sak, inte något att må dåligt av. Låt inte utförandet av bröllopet stå ivägen för anledningen till bröllopet, att du och din blivande älskar varandra och vill leva tillsammans. 

Jag vill själv ha ett väldigt intimt och litet borgerligt bröllop med mig, min blivande och våra mammor som vittnen, inga andra. Min blivande vill dock ha kyrka, fest, alla vänner och släktingar osv. Vi löste det genom att vi först gifter oss borgerligt, så som jag vill ha det, och sedan en månad efter välsignar vi oss i kyrkan i en ceremoni liknande en vigsel, och då blir det vit klänning, fest, tårta och hela köret. För mig är det mycket lättare att hantera, det blir som ett privat och ett offentligt bröllop, och det är lättare för mig att se välsignelsen och den festen som just en fest, och då försvinner mycket press som jag antagligen annars hade känt. För om den festen skulle bli en katastrof, så har vi ändå haft ett litet, fint bröllop innan. 

Jag tycker att du ska fundera på det här några vändor till. Om det är något tillfälligt, eller något som verkligen ger dig panik och inte verkar gå över. Men i värsta fall kanske ett borgerligt bröllop, med bara du och din blivande dagen före, eller samma dag som kyrkovigseln (om ni nu skall vigas i kyrkan) kan hjälpa? Jag tänker att du då kanske kan slappna av och glädjas åt ert lilla bröllop för att sedan faktiskt vilja fira med alla som kommit dit för er skull denna dag. 

Jag tror det är viktigt för dig att känna att du har alternativ i denna situation, att du inte "sitter fast". Du kan prata ut här, du kan prata med din blivande, du kan prata med prästen om ni gifter er kyrkligt, och kanske har du någon annan du kan prata med i din omgivning. Det behöver inte bli som du föreställer dig i dina värsta tankar.

Hoppas att du hittar rätt väg tillslut.  Lycka till!

Om du verkligen inte vill gifta dig så tycker jag att det räcker med ett mail från dig och din sambo där ni skriver att ni har ändrade planer och att bröllopet är inställt. Ni kan tillägga att ni inte gått isär men att det bröllopet som var planerat inte kommer att bli av. Tacka för visat intresse och önska dem en trevlig vår! Gör det till ett glatt mail och gör ingen stor sak av det. Ni har ingen skyldighet att förklara varför in i detalj, alla har rätt till sitt privatliv. So what om någon redan köpt en present eller en klänning, det kan dem säkert lämna tillbaka/använda vid senare tillfälle.

Börja med att ta reda på varför du igentligen vill ställa in? Är det så att du kompromissat för mkt och bröllopet inte alls blivit som du tänkt dig? Kanske kan du du ändra några saker? Man kan ju alltid maila ut ändringar på lokal etc.

Kanske blåser ni av bröllopet i Sverige och använder pengarna till en resa och gifter er på en vacker strand?

Strunuta i vad folk tycker, huvudsaken att du ärlig mot dig själv och gör det du blir lycklig av!

Lycka till :)

Jag tycker det låter jättetråkigt om ni skulle ställa in bröllopet inte för att ni inte vill gifta er utan bara för att du inte kan låta bli att jämföra dig med någon annan. Gästerna är väl för sjutton inte där för att döma och recensera utan för att glädjas med er! Ok, nu känner jag inte era vänner och släktingar - om du har rationella skäl att tro att de faktiskt skulle göra det har jag lättare att förstå att du hellre skulle vilja ha ett litet bröllop. Men jag tror det är ganska ovanligt med så taskiga gäster, mer sannolikt att dömandet sker till största delen i ditt eget huvud...

Jag kan förstå känslan tror jag, jag är också perfektionist och tyckte det var massor av saker som inte blev sådär klockrena som jag hade velat ha dem, men grejen är att det perfekta bröllopet är en omöjlighet. Och det är inte heller de där kringgrejerna som är viktiga. Jag kan räkna upp minst 20 saker som blev "fel", men ingen av dem spelar egentligen någon roll.

För i slutänden blev jag gift med världens bäste man, vi hade en lycklig och kärleksfull dag tillsammans, våra gäster var glada för vår skull och glada för att få vara med på en trevlig fest (som blev trevlig framför allt för att gästerna var glada), jag kände mig otroligt tjusig fast jag hade fel blommor i håret och klänningen korvade sig i midjan och min man var så stilig att hjärtat smälte när jag såg honom. Visst hade vi kunnat ha en tjusigare festlokal, men då hade vi inte kunnat ha lika många gäster och det var ju gästerna som gjorde festen.

Summa summarum, det var en massa val som vi hade kunnat göra annorlunda, men vi valde så av en anledning och det blev helt enkelt det bästa utifrån våra förutsättningar och preferenser. Om ni också har valt så bra ni har kunnat så är det ert bästa bröllop. Och om det är saker du inte känner dig nöjd med kanske det går att ändra?

Visst, om det verkligen känns helt fel kanske ni ska backa och planera om så att ni får det bröllop ni vill ha, men om det bara handlar om att du tror att gästerna (hälften av dem!) ska tycka att det andra bröllopet är finare, då tror jag det vore bättre om du försökte få din prestationsångest under kontroll. Kanske finns det någon du kan prata med som kan hjälpa dig att hitta rätt i känslorna?