Jag har gått som en galning i dagarna! 
Idag tre timmar och sju minuter i olika omgångar. Den ena promenaden på 1h 20 min i riktigt högt tempo. Dessutom har jag ägnat en bra stund på kvällarna åt att stretcha igenom kroppen rejält-fy tusan vad det behövs! Det är påtagligt idag, hur bra kroppen svarar på att jag rör mig. Jag hoppas så att jag ska orka vidare och behålla glädjen i att gå, och att det ska innebära att jag kanske kan besegra en del av värken jag dras med.
Jag tror-helt utifrån hur jag själv tycks fungera- att man först helt sonika får bestämma att "nu går jag", och säga åt alla ursäkter att hålla klaffen. Sedan, efter det, så kommer motivationen. Eftersom man vaknar till, kommer igång, blir stolt, glad och nöjd, känner skillnad jämfört med att bara sitta still inne etc etc.
Den där första startpromenaden, den får man bara ta och fatta ett beslut på, likaväl som man gör med så mycket annat.
Jag såg en föreläsning för ett tag sedan, där en frågeställning var "Vad skulle hända i ditt liv om du bytte ut "måste" mot "vill" i olika sammanhang.
Jag jobbar så med min egen process.
Jag vill ut och gå (även om jag inte vill, det kallas en vit lögn 
)
Jag unnar mig frukost
Jag vill äta riktig mat
Jag unnar mig tiden att gå en runda till
och så vidare.
Just nu är jag i ett flow och det går (!) hur bra som helst, men jag vet ju att jag gjort sådana här uppryckningar och förändringar förr, men ramlat av banan och tappat alltihop. Så, det är värdefullt att ha sammanhang där man kan få lite skjuts upp på vägen igen om och när dipparna kommer.
Kom igen nu tjejer! Alla kan vi sätta vårt minimimål och ta oss an utmaningen, dag för dag.
Jag sitter just nu rosig och varm efter en runda som tog en väldans tid, eftersom hunden sackade efter hela tiden, men då för jag in den på "normal" i tempo, jämfört med "hög" om jag gått den riktigt raskt. 1 h 40 min har vi varit ute, jycke, sambo och jag. 
Och jag har btw vägt in mig på -0,5 sedan i måndags och -1,3 sedan förra månaden.
Lite i taget, steg för steg....
Hallå i snöyran! Här är det inte något inspirerande väder-fast det visste jag ju redan i början av veckan, det var ju därför jag skulle gå massor då, så det fanns på pluskontot.
Skor: jag köpte för flera år sedan MBT, inte härm-varianterna utan orginalet. Det gjorde all skillnad i världen för mig! Faktiskt. Jag var mycket skeptisk och väldigt orolig, eftersom ett par tusen kronor för ett par skor är skitmycket i min värld. men alltså, jag kan inte nog förklara hur skillnaden blev. Jag har stora problem med mina benhinnor och dessutom med knäna. I mina MBT kan jag -efter att ha fasat in dem i lagom takt- gå precis bäst jag vill. I vanliga skor får jag ont ganska omgående. Nu köpte jag ett par löparskor i förra veckan, mest för att ha som ombyte, men se, genast har jag nu fått känningar i benhinnorna.
Hela syftet med MBT-skorna, är ju att simulera barfotagång och därmed få alla småmuskler att aktiveras som i en traditionell sko kopplas bort. Det är därför ma n får högre effekt på baksidan-och därmed rumpan- av kroppen och också därför det är en lösning som används vid rehab för trasiga idrottare. Man har goda möjligheter att träna upp alla de små musklerna runt knäna och så vidare.
Jag tycker det är synd att det som verkligen kom som en sko för rehab och folk med värk och skadeproblem, sedan fått så många efterföljare där man -som vanligt-bara snackar rumpa och så är vi där igen;att vi tjejer ska träna för hur vi ser ut och gärna punktvis. Platta mage, stunning rumpa bla bla, "på bara tio dagar" BAH!
Med det sagt, kan jag informera om, att det är väldigt tydligt på min egen kropp vad det gör med formen på benen att promenera mycket i MBT´na. Fast mycket av min övervikt är kvar, är det tydlig skillnad.
Idag föranleder vädret ett alternativ inomhus. För min del har rumpan skakats till följande:
">
med flera. Trevlig lördagkväll. nu ska vi gå på fest!
...
Idag har jag så fullt upp att jag måste ta mig tid att promenera. Så jag får energi till allt det andra. Dessutom är det sista dagen innan det ska bli riktigt kasst väder, så det är ju anledning nog att se till att det blir en rikitg promenad idag, så kan jag käka godis och titta ut på ösregnet, blandsnön och minusgraderna imorgon och resten av helgen och tänka : vilken tur att jag gick i torsdags.
Faktiskt, så kan jag skita i att dammsuga tils imorgon hellre än att strunta i promenaden. Även om det är storhelgsdag.
Jag vet inte hur det är med er andra, men för mig handlar det här mycket om att vända på steken. Att -även om man inte ska samla en massa skuld om man inte går, så avslöja eller vända ursäkter orsaker och anledningar att inte gå, till att istället bli-just därför ska jag gå. För att jag vill gå. Behöver gå. Mår bra av att gå. Får mer gjort om jag går. Får nya tankar, bättre humör, sover skönare, blir starkare, får mindre värk i kroppen, frisk färg i ansiktet, bättre kondition, starkare immunförsvar....
..så har jag inte tid att åta allt annat komma ivägen. Ju mer att göra-desto större anledning att boka in promenaden. Göra plats. Ta tid. För, om jag bara ska gå "när jag har tid" eller "när andan faller på", då blir det intet och nada av mitt projekt.
Så, hur gör du idag för att gå de där metrarna vi ska peppa varandra till?
Jag har just gått "lillrundan" med hunden och ska nu åka och köpa påskfisken, sedan ska jag följa sonen till frissan, (och dit går vi), men innan jag börjar städa sedan, så ska jag banne mig gå min skogsrunda, sedan får det bli som det blir med resten.
Glad Påsk tjejer!
Nu är jag så belåten och nöjd med mig själv, för jag har förutom de tre korta promenaderna, sett till att pallra mig och vovven ut på skogsrundan-fy tusan vad kallt! Men då gick jag ju snabbt å andra sidan, så nu har jag samlat ihop till över 100 minuters promenad,vilket faktiskt gör ungefär den mil (fast Svensk) vi har i trådstarten.
Det är då man kan äta sin skärtorsdagssmörgåstårta med extra förnöjsamhet.
Få se nu om det ligger snö imorgonbitti eller hur det blir...
Jag åt också påskgodis. Många röda ferraribilar, rollokolor, geléhallon och andra onödigheter. Det var gott först, men sedan mådde jag pyton. Kanske är det ett tecken på att sockerjunkien kommit av sig lite? *hoppas*
Fast, jag har ju aldrig tänkt sluta medgodis och efterrätter-det är därför jag måste gå mycket!
Jag har gått ganska sparsamt jämfört med mina turbopass tidigare, men lite varje dag ändå. Idag var planen längre, men det började regna och jag hade tvätt ute på tork, så jag var tvungen att gå hem och ta in den-annars skulle lakanen jag ska bädda till min kompis med inte hinna bli torra. Hon kommer imorgon.
Jag ska iaf logga 55 min promenad in alles idag, så det får duga.
Här hällregnar det. Ihärdigt och oavbrutet.
Inget hindrar ju iofs att man går ändå, och det är väl vad jag får öra ikväll. Då ska min son nämligen skjutsas tioll sin fotbollstränng, och jag kan ju välja på att stå och glo i 1,5 h medn han är tapper, eller själv se till att gå så jag också fått min del.
Dessutom, sitter han i skrivande stund på en buss efter att ha tillbringat några dagar hos sin bästis. Och ska jag kräva av honom att han efter nästan 6 timmar på resande fot, ska träna med glatt humör i spöregn, så är det ju faktiskt bara att snäppa upp sig ett par hack, skippa ursäkter och ynkepynk och ge sig ut.
Fast hunden, han gör inga långa rundor idag. Vit, lurvig, frusen och kort i benen tänker jag inte släpa honom sittandes på bakdelen några längre sträckor. Han gillar inte heller regn, precis som Chicitas fyrbening. Han får stanna hemma från den där fotbollsträningen och värma soffan inför fredagsmyset.
